Kategorier
Politik

Skatter med mera

Att det finns behov i samhället som inte riktigt fungerar som vi varit vana vid, eller som vi önskar. Det är helt uppenbart för de flesta.
Jag tänker bland annat på:
Skolan.
Det är ingen hemlighet att skolan är ett problemområde. Jag tänker då i första hand inte på PISA undersökningar, även om det naturligtvis ger en indikation om hur det står till. Nej, jag tänker på de bakomliggande orsakerna till bristande skolresultat. Men framför allt: Förutsättningarna att kunna bedriva vettig undervisning, förutsättningar som gör att erfarna lärare inte hoppar av, att det går att rekrytera engagerade nya lärare. Resurser i form av pedagogisk personal, skolmaterial som skolböcker. Listan kan göras lång.
Äldreomsorgen.
Vi har en ökad andel äldre som kommer att behöva stöd och vettiga boenden. Som jag läser av debatten i samhället nu är det personalen i hemtjänsten som har det lika svårt som de som de ska betjäna. Jo. Det varierar från kommun till kommun, från förvaltningsupplägg till förvaltningsupplägg. Men det finns nog fler kommuner där äldreomsorgen går på knäna än motsatsen.
Sjukvården.
Nedläggningar av sjukhus, indragning av avdelningar, uppsägning av personal, långa kötider. Samtidigt som en ganska kritisk allmänhet, och inte minst personal, upplever att det börjar närma sig patientsäkerhetskris. Inom parentes måste jag dock ge en stor blomma till personalen på SÄS och SU för den vård jag fått de senaste två åren. Och jag inte klaga på lång väntetid. Vilket kanske räddade livet på mig.
Socialtjänsten.
Sjukskrivningarna och avhoppen bland socialsekreterarna är hög. Både kunder och tjänstemän är förbannade.
Pensioner.
I samband med den politiska debatten för några år sedan om att skapa formella möjligheter för en lägre lönsättning än vad kollektivavtalen möjliggjorde för sk enkla jobb, framför allt för nyanlända, blev det ett ramaskri från S och vänsterut. Och inte minst LO. Jag tror det var 15 tusen brutto som diskuterades. “Det går inte att leva på!” kommer jag ihåg att regeringen skrek ut. Nähä? Hur många pensionärer har mindre än 15 tusen brutto? Hur många pensionärer har en lägre pension än detta? Det som inte går att leva på? Saxat ur Aftonbladet:
Personer som har så låg inkomst att de hamnar under gränsen för relativ fattigdom i Sverige. Det innebär att, när skatten är betald, så har de en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige. I Sverige låg fattigdomsgränsen vid 11 830 kronor per månad i nettoinkomst 2016. Av Sveriges två miljoner pensionärer hade 12 procent en inkomst som låg under fattigdomsgränsen 2016, enligt Pensions-myndigheten. Det motsvarar 231 500 fattigpensionärer.
Det var alltså ungefär en kvarts miljon människor i Sverige som inte hade en inkomst de kunde leva på. Åtminstone drägligt. Intressant.
Kommunala nedskärningar.
Delar av kommunens verksamhet finns ovan, men det har gått ganska långt på en del håll. Det som kallas satsningar inom kommunala verksamheten, är ofta att synonymt med att man inte drar ned på budgeten. Häromdagen kikade jag i GP ang Göteborgs kommuns nya budget. En Alliansbudget. Vad GP siktade in sig på var besparingar på Kultur, Social resursförvaltning. Nån stans ska man naturligtvis ta pengarna. Dessutom var det en lång artikel om bristen på resureser i skolan.

Satsningar

Polisen.
Och tur är väl det. Om man inte cyniskt ansluter sig till devisen att “Låt de skjuta ihäl varandra. Det blir bara billigare så” så finns det verkligen behov av ökade resurser till rättskipande myndigheter.
Försvaret.
För ett par deccenier sedan, när muren föll, så tävlade partierna i att nedrusta. Till och med M rustade ner. Nu är det ett nytt race om att rusta upp igen. Sen undrar jag om det är värt pengarna? Kommer vår lilla försvarsbudget att förslå så långt mot lede Fi? Oavsett om vi höjer anslagen eller ej?
Listan kan göras ganska lång, inte minst på “bristsidan”.

Vad är den gemensamma nämnaren?

Det saknas pengar. Det är inte bristande ambitioner hos politikerna, det är inte elaka människor. Visserligen folkvalda som har lite olika prioriteringar beroende på politisk hemvist. Men de vill nog väl. Men det finns en “enkel” väg att lösa detta: Höj skatten! Men se nej, det går inte. Där går en röd linje för åtminstone partier till höger om socialdemokratin. Snarare tvärtom, man vill hela tiden sänka skatterna ytterligare.
Och här hänvisar man till det “faktum” att skattesänkningar skulle öka skatteintäkterna. Man anser att med högre skatter minskar skatte-intäkterna. Låter det konstigt? Det finns en viss sanning i detta motsägelsefulla. Man utgår ifrån att man med högre skatter får mindre disponibel inkomst, och därmed också konsumerar mindre. Man hänvisar till ekonomisk forskning, ofta den s.k Lafferkurvan. Den påstås visa ett samband mellan skatteintäkter totalt visavi skatteuttag. Och vid en viss nivå faller intäkterna. Lafferkurvan är inte oomstridd. Den har blivit starkt politiserad. Och inte ens nationalekonomerna är ense om dess effekter. Det var under Reagans presidenttid som begreppet myntades, och togs som intäkt kraftiga skattesänkningar. Hur det det påverkade skatteintäkterna vet jag inte riktigt, men det skapade enorma budgetunderskott. Och, den ekonomiska ojämlikheten ökade rejält.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.