Nu är jag klar med ’Samlade verk’! Puhh! Den var verkligen en tegelsten, men en lätt tegelsten att bära. Sandgren har verkligen en enorm berättarglädje, och ett språk som får dig att titta framåt till nästa kapitel. Jag förstår att hon vann Augustpriset.
Men som den gnällige gubbe jag är, så måste jag ändå säga att den var för lång. ”Kill your darlings!” Hon grottade ned sig i detaljer, upprepningar i vissa avsnitt, det saknades driv framåt. Så nånstans kring sida 500 (jag läste E-bok, så den vanliga pagineringen saknades) var jag faktiskt beredd att ge upp. Bra språk och berättarglädje rättfärdigar inte allt. Det var så mycket kring akademiska studier, avhandlingar att jag till slut tänkte: Hör jag ordet Wittgenstein en gång till, raderar jag boken! Jag hörde det ordet många gånger till, och jag fortsatte ändå, och det är jag glad för. Och så: De sista 200 (ca) sidorna kombinerades språket med en tydlig riktning framåt, och sista kapitlen var nästan som en deckare.
Men. Hade det strukits ett par hundra sidor, hade jag givit den full pott. Nu strax under.