Jantelagen

DET SKRIVNA ORDET ANDAS MELLAN RADERNA

Jantelagen?

Det är lite som att ”komma ut”. Att våga erkänna för den omgivning som jag inte vet vilken den är via hemsidan, (aldrig några kommentarer förutom goa Birgitta för bra länge sedan) att jag skriver på en roman!

Jo, jag gör faktiskt det. Det är i och för sig inget nytt för mig själv, jag har börjat förr. Men som vanligt utan att fullfölja.

Jantelagen förbjuder mig i och för sig att säga att jag har för avsikt att försöka få den publicerad. Och det är nästan sant. Om den håller så kanske, men det är i första hand ett försök att för en gångs skull fullfölja något, inte att bli ett av många halva projekt här i livet.

Jag hittade gamla manussidor i våras, vintras. De var skrivna för nästan 20 år sedan. Kikade på dem, – jag trodde på storyn sedan länge, – och kände att: Jo, språket håller! Och sen började jag successivt fortsätta. Sen önskade jag i år, som födelsedagspresent en skrivarkurs via nätet, och fick den. (Det är lättare att styra vad man får om man i princip bara önskar sig en sak. Ett par år tidigare hade jag önskat mig en ballongflygning, eller ett par strumpor. Jag fick båda)

Så jag lovade mig att, för en gångs skull ska jag avsluta ett projekt. Det behöver inte bli jättebra, men jag ska i mål!

Så, detta skitår, med Corona, en mamma som tacklar av, med en skilsmässa (igen), så ska jag åtminstone göra något ordentligt. Jag ska skriva färdigt!

Bortsett från den oändliga tid det tar att korrigera, skriva om, rata det som då, och just då inte passar, för att sedan ta det tillbaka, så är jag nog halvvägs.

Önska mig ”Lycka till!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.