Kategorier
Okategoriserade

En vinterdag utan regn!

Om du tror att du är för liten att göra skillnad, försök att sova med en mygga i rummet

Det är nog egentligen inte förrän man ”konfronteras” av verkligheten, man inser vad Covid har betytt socialt.

Mamma, 91, halvdement och heldeprimerad besöker jag nu under den andra vågen, ungefär en dag i veckan. Med så mycket distans jag kan klara utan att tvinga ut henne på verandan i kylan. Under hösten, då det kändes som om, ja, det är nog bara en tidsfråga nu innan Tegnell blåser faran över. Han blåste inte faran över, den låg där och lurpassade på oss med en andra våg. Och kastade sig över oss igen, räckte lång näsa åt oss. Då, under hösten, var jag uppe flera dagar i sträck hos henne, fick henne att tro att jag nästan var på väg att flytta upp. (Kanske en liten överdrift, men likafullt en önskan).

Så är vi då var vi är i dag. Brittisk mutation, ny lagstiftning, inget ljus i änden på tunneln. Jo, vaccinationsprogrammet ger oss en liten flämtande låga därborta trots allt. Men vi vågar inte hoppas på samma sätt längre, samtidigt som det blir svårare och svårare att motivera sig att hålla avstånd, undvika social kontakter, … ja ni vet. Vi är trötta på skiten, vi VILL leva ett normalt liv. Men ändå så sköter vi oss på något sätt. Vi är trots allt väluppfostrade. (Ja, inte ungdomen naturligtvis, de har alltid krånglat, från det antika Grekland tills nu. Det var nog egentligen bara en kort parentes kring 60-talet som ungdomarna var väluppfostrade…)

Tillbaka där jag började, att konfronteras av verkligheten. I dag gjorde jag något som det var länge sedan jag gjorde, besöka gamla vänner. (Ja, det var utomhus, och ja, vi höll avstånd…? Utomhus var det i alla fall) Och det var så annorlunda, så trevligt.

Kontentan av detta? Håll ut! Det blir inte bättre av att ge upp! Din lilla insats behövs.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.