Med åren blir man mera tolerant men mindre observant
Rolf Fridholm
Ja, för denna gång verkar det. En underlig situation med en regering som inte har ett ordentligt riksdagsunderlag. Hoppande majoriteter är inget nytt. (S) har i modern tid aldrig haft egen majoritet, men klarat av att navigera med, i första hand, passivt stöd av (V). Januariöverenskommelsen var ju en ganska ohelig allians, och lämnade (V) utanför köttgrytorna. Med en ny partiledare förändrades spelplanen. Helt plötsligt var de inte lojala längre, utan tog strid för en fråga de tidigt sagt var omöjlig att rösta för. Samtidigt lämnade Sabuni och (L) lojaliteten till januariavtalet. Löven måste ha varit överraskad, det fanns nog inte på hans karta att detta skulle hända. Den gamle fackbasen med rykte om att vara en styv förhandlare.
Men det oväntade hände. Med all respekt för (V):s ställningstagande i sakfrågan, så handlade det nog mest för dem att inte agera dörrmatta längre. Eller? ”Politik är att vilja” som Palme sa långt tillbaka i tiden.
En gemensam nämnare är Sverigedemokraternas inflytande. Skall man eller inte samarbeta med dem? Och då handlar om realpolitik. Man må tycka vad man vill om SD:s bruna rötter, deras populistiska politik i stort, förmågan att få det mesta att handla om invandringsfrågor (jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga). Men faktum kvarstår: De har 62 mandat i riksdagen! På något sätt måste övriga partier förhålla sig till det. Man kan på moraliska grunder säga blankt nej till att ta i dem med tång. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat. Demokratin, parlamentarismen är honnörsord för alla riksdagspartier, och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte för alla? Värderingar som kolliderar.
Sen är det ju naturligtvis lätt att peka finger på M, KD och L. Det var ju inte så länge sedan de alla uttalade kategoriskt att SD skulle hållas på armlängds avstånd. Men med regeringsmakten inom räckhåll kan man ju alltid dagtinga med sina övertygelser.
Att göra SD till martyrer gör förmodligen saken ännu värre, eller bättre beroende på vilken sida man står. Nästa gång har de kanske 70-80 mandat. Att släppa in dem i värmen? Man måste nog vara väldigt naiv om någon trodde att det inte skulle göra skillnad i praktisk politik. Med både (M) och (KD) som tagit några steg till höger efter partiledarbytena, har jag svårt att tro att Jimmie förblir passiv. Han kommer att ta chansen så här nära nästa ordinarie val att spänna musklerna.
Min inställning, ska man samarbeta med SD? Jag kan tyvärr inte önska SD ut ur riksdagen, inte heller få svenskarna att titta lite närmare på SD:s politiska gärning. Om jag satt i den politiska turbulensens centrum nu, skulle jag som den konflikträdda person jag är, lägga ned min röst.