För ungefär ett år sedan läste jag Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Den var lång, men det var det värt. Men jag kommer också ihåg att jag (eller Sandgren) hade en svacka någonstans i mitten. Hon excellerade i filosofi, för mig blev det till slut väl mycket, och jag sa: Nämner hon Wittgenstein en gång till lägger jag ihop boken! Hon nämnde det säkert en gång till, men jag läste färdigt. Tack och lov.
Radioföljetongen på P1 just nu är Casa Tritonus av Kjell Westö, uppläst av Reine Brynolfsson. Westö är en författare som få när det gäller att gestalta personer och miljöer. Han har ett fantastiskt lättsamt språk, en trovärdig story och har ett mänskligt filosofiskt anslag. Huvudpersonen, en konsertmästare bygger sig ett magnifikt palats åt sig i den finska skärgården.
Westö måste vara helt besatt av klassiska tonsättare, och även ha bra kunskap om förutsättningarna för att sätta upp musik. Men! Jag känner nu lite på samma sätt nu som med Sandgren: Nämner han Wagner en gång till, slutar jag.
Boken är bra, men den är för lång. Har ni varit på fest någon gång där en, för all del påläst, person kan sitta och berätta och upprepa sina berättelser in absurdum? Till slut vill man bara gå därifrån med ett artigt leende.
Boken är för bra för att sluta läsa (lyssna i detta fall), men jag undrar stilla hur hans lektör resonerat?
Ett annat tips av Westö är ”Den svavelgula himlen” (2017). Där har han hållit sig inom ramarna.