Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva.
Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!
Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.
I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.
Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.