Jag läste en bok förra veckan, ’De andra’ av Toni Morrison. Den behandlar de svartas situation från slav tiden och framåt utifrån ett vi-och-dom perspektiv. Sedan tar hon även upp hur litteraturen behandlat ämnet.
De andra, Vi och dom. Ett epitet jag tycker stämmer bra in på hur stora delar av den svenska valrörelsen gestaltar sig i år. Ett axplock på vad jag menar:
- Liberalerna vill ha obligatoriskt språktest för tvååriga barn, allt för att fånga upp barn med bristande svenskkunskaper. (Ja, ni läste rätt, det var tvååringar) Om det uppfattas som risk att de inte kan lära sig svenska blir det obligatoriskt att skicka dem till förskolan. Om föräldrarna inte hörsammar detta kan orosanmälan bli aktuellt.
- Moderaterna i Stockholm förklarar frankt via Irene Svenonius (det var hon som fick lite jävsproblematik i skandalen kring nya Karolinskas bygge) att barn i problemområden skall ADHD-utredas redan i förskolan, allt för att minska risken för att utagerande tonåringar skall rekryteras till de kriminella gängen.
- Kristdemokraterna vill DNA testa asylsökande.
- Sverigedemokraterna har ännu inte kommit med något nytt i frågan, kanske det räcker med deras tidigare program? Men om de skall toppa detta får de ta i ordentligt. Deras budskap om att bron mellan Rinkeby och Sundbyberg borde rivas trodde jag först var en metafor. När jag insåg att de menade allvar, ja då har de nog toppat ändå.
Om jag skall se förslagen välvilligt (bortsett från bron då) så är väl syftet att bryta segregationen, att försvåra för kriminella. För syftet kan ju knappast vara att öka förtroendet för politiken, något som också är en bristvara i utanförskapsområden. Men för mig blir det mest ett ”De andra” perspektiv som dröjer kvar, och det får mig att känna kalla historiska vindar dra in över landet.