Bonniers 2025

Hemingway kom att personifiera isbergstekniken, det vill säga att mycket av det han ville förmedla fanns mellan raderna, läsaren fick själv tolka resten. Sandgren är nog motsatsen. Framför allt blir hennes karaktärer så grundligt och konkret beskrivna att tämligen lite lämnas åt mig som läsare. Men det fungerar utmärkt, hon förflyttar mig in i hennes värld på ett fantastiskt sätt.

Handlingen? En svensk författare, Karl Hillgren och bokens jag, anlitas av oklara skäl att skriva en biografi av en upphöjd italiensk orkesterdirigent. Alice, hans svenskfödda änka, lägger beställningen. Karl åker till Rom för att kunna göra nödvändig research och bor i änkas hus en längre tid. Han upptäcker så småningom att det finns ytterligare en person som håller på med ett liknande arbete och han blir naturligtvis både nyfiken och oroad. Men det är ändå tolkningen av personerna som är bärande genom hela romanen.

Alice och Karl är huvudkaraktärerna och bakens handling utspelas i flera tidsperspektiv, nutid men ännu mer i dåtid, inte minst från respektives studenttid. Kopplat till dem skrivs ett antal biroller fram, och Sandgren gör det grundligt. Kanske alltför grundligt? Det är en tegelsten och ibland känner jag att det blir för mycket, nu lägger jag av, men ett kapitel senare är jag fångad igen. I mitt tycke finns det framför allt vissa bakgrundsbeskrivningar, framför allt Alices, där jag känner att mycket skulle kunna strykas, sådant som inte tillför tillräckligt för att motiveras. Även några bifigurer dyker upp som, enligt mig, inte tillför något till handlingen. ”Kill your darlings?”

Sandgren är språkligt mycket begåvad, använder sig ofta av små egensnickrade snygga metaforiska detaljer, som ger texten ett speciellt flyt. Hon lämnar inget åt slumpen, har gjort ett gediget research arbete. Kunskapen om den klassiska musiken uppfattar jag som gedigen, och jag nästan dränks i olika kompositörer och dess verk. I hennes förra bok, Samlade verk, ägnade hon på liknande sätt en detaljerad insyn i olika filosofers verk och gärningar, där tyckte jag att det blev för mycket. Ibland kände jag i denna roman att det var ett sätt att skriva fram nån form av essäer på olika teman, till exempel den radikala studenttiden på 70-talet i Göteborg.

Som göteborgare, ungefär jämnårig med Alice, är det en bonus att återuppleva studentminnen från Göteborg, att känna sig hemma i gatumiljöerna. Det samma gällde i Samlade verk, hög göteborgsk igenkänning.

Sammantaget? Den var väl värd den nominering för Augustpriset hon fick.