Norstedts 2022

En lättläst bok, men svår att recensera. Jag köpte den på bokrean och såg fram emot att läsa, den hade fått många fina omdömen. När jag till slut var klar fanns en kluvenhet till vad jag egentligen tyckte. Jag läste den snabbt vilket för mig betyder att språket är bra och att jag vill se vad som händer på nästa sida. Handlingen beskrivs bra i Baksidestexten:

Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?

Som sagt, det var en lättläst bok, men utan att den slog an några djupa känslor. Ett av bokens mest centrala teman är vänskapens dynamik. Wähä skildrar dragkampen mellan närhet och avstånd, mellan beroende och frihet.

Det finns saker under ytan som jag förstår skall komma upp förr eller senare, men jag tycker att Wähä kunde ha spänt bågen en aning hårdare och mer varierat. Genom hela romanen varvas scener från den fiktiv succéfilmen som en diffus förklaring till, ja vad då? Lou spelade huvudrollen i filmen och berättarjaget, Katja, relaterar till hur hon upplevde filmens delar. Det är tydligt att Wähä har en gedigen kunskap om filmskapande (läste senare att hon själv haft en huvudroll i en film). Det ger en trovärdighet som jag uppskattar, även om det kanske blev lite väl mycket återblickar på Babetta.

I samma avdelning, lite för mycket av det goda, är fixeringen kring vackra och dyrbara kläder. Det är ett sätt att beskriva Los lite ytliga persona. Kanske det är mitt ointresse för kläder och min ålder som gör att jag reagera så, men det blev för mycket, det hade gått att gestalta med fler medel.

Det finns ett tydligt feministiskt perspektiv hos Katja i delar av hennes många inre dialoger. De dyker upp successivt och bidrar till att öka spänningen.
Avslutningen är annorlunda. Wähä ger läsaren två versioner, kallar det ’directors cut’. Det blir för mig ett experiment jag inte förstår vitsen med.