Kategorier
Aktuellt Politik

Sanningssägare

Richard Nixon, den amerikanske presidenten som fastnade i Watergateträsket och insåg att han gjorde bäst i att avgå. Kring honom fanns det en skröna om hur man kunde avgöra om han talade sanning eller inte då han kunde ses på TV.

  • Om han kliar sig på hakan, då talar han sanning.
  • Om drar handen genom håret, ja då talar han också sanning.
  • Om han rynkar panna, också sanning.
  • Men, om han rör på läpparna, då ljuger han.

Om man skulle föra över samma anekdot på Putin? Då blir det tyvärr inga satser med sanning. Enda tillfället han inte ljuger är nog när han sover. Och han har nog problem med sömnen också.

Kategorier
Aktuellt

Flyktingpolitik

Sverigedemokraterna har sagt ja till tillfälligt mottagande av krigsflyktingar från Ukraina. Det handlar om”riktiga” krigsflyktingar från vårt närområde.

Krigsflyktingar från Kiev

Ekonomiska flyktingar från Aleppo i Syrien

Detta meddelades idag på SD:s valkonferens. På SVT:s fråga varför tex krigsflyktingar fran Syrien inte accepteras blev svaret att de inte är krigsflyktingar, de är ekonomiska flyktingar.

Kategorier
Aktuellt Politik

Peace in our time

Neville Chamberlain, brittisk premiärminister 1937 – 1940, besökte Tyskland och Hitler 1938 för att tillsammans med Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien skriva under det som kom att kallas Münchenöverenskommelsen. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudet landet till Tyskland.  Chamberlain återvände till London viftande med avtalet, och förklarade frankt att han hade blidkat Hitler för garantera ”fred i vår tid”.

Hur det blev med det är kanske den mest tragiska perioden i vår gemensamma historia. (Det är väl naturligtvis inte lika tragiskt, men tillräckligt, att det finns personer i dag som hyllar det som skedde)

I dag återvänder inte ministrar efter möten i Kreml med samma optimistiska toner, men det som var Sudet landet 1938 känns igen i Ukraina i dag. Själv håller jag andan.

Kategorier
Aktuellt Politik

Friskolor

Det är valår i år, och debatten om friskolors vara eller inte vara dyker upp på ett tydligare sätt. Inte för att jag tror att det kommer att bli någon huvudfråga, så lurar den ändå där i bakgrunden.

Då kommer det troligen mest handla om stora skolkoncerner ska få lov att kapitalisera på våra skattepengar. Då är det mest en ideologisk fråga, och skiljelinjen i politiken kommer inte att ändras bara för att det är val. (För Socialdemokraterna blir det väl nån form av urvattnad linje två?). Men en annan vinkling har också dykt upp på ett tydligare sätt: Dess påverkan på samhället i stort, och i synnerhet för utanförsskapsområden.

För några veckor sedan stack den nya skolminister, Lina Axelsson Kihlblom, ut hakan och pratade om segregationen och friskolornas roll där. Hon påstod helt fräckt att de har en negativ inverkan. I en debattartikel vågade hon till och med hävda att Reinfeld hade ansvar för skolskjutningarna. Självfallet ryckte några ur M-toppen ut och sa att hon blandade bort korten.

Kihlblom är inte en politiker i grunden, hon har i stället varit en framgångsrik skolledare i ett utsatt område i Södertälje, och lyckats väl. Så det hon säger är inte taget ur luften. Och för att vara helt ärliga, oavsett om vi är för eller mot friskolor, så måste vi nog inse att ett fritt skolval påverkar integrationen negativt. Skolpengen är dessutom så finurligt utformad att den inte betalas ut efter behov, utan per huvud. Så om en kommun får problem genom att elevunderlaget sviktar (kommunen har skyldighet att erbjuda undervisning, det har inte friskolorna) eller skolan har särskilda utmaningar och man skjuter till mer medel. Ja, då ska friskolan ha lika mycket mer. Verkar det vettigt?

Men i dag, 31 jan, såg jag en artikel i GP där sociologen och författaren Maria Törnqvist sammanfattade problematiken på ett lysande sätt. Rubriken var:

Så hänger gängvåldet ihop med friskolorna.

Den är klart läsvärd oavsett på vilken sida man står i frågan.

Kategorier
Aktuellt Politik

Politiska veckan

Förra veckans politiska cirkus lämnade nog få oberörda. I så fall tillhör de nog den skara som ändå har givit upp.

Jag ska inte ägna tid till att peka finger, det sköter så många andra proffstyckare redan. Däremot funderar jag lite på argumenten som lades fram för att rättfärdiga en del besynnerliga val. Att vi med all sannolikhet kommer att få se mer av denna ”röra” är nog ingen vild gissning. Det handlar nog mest om en ovana att manövrera i ett helt annorlunda politiskt landskap. Alla är vi barn i början.

Nooshi_Dadgostar

Att Vänsterpartiet till slut insåg att det inte var bra strategi att fungera som dörrmatta åt en bakbunden regering var ju inte så konstigt, speciellt inte inför ett nytt val. Att de dessutom lyckades få till ett reglerat samarbete med regeringen? De satsade all-in, blev inte synade och tog hem potten! (Man brukar säga att poker inte är ett spel OM pengar, utan MED pengar.)

Miljöpartiet avgick ur regeringen! Motivet var att inte kunna regera på en SD-budget. Det måste ha kommit som en total överrsakning att regeringens budget skulle falla?

Liberalerna ramlade ur mediebevakningen, men hade tidigare förklarat att de inte kunde stödja en budget med skattesänkning på bensin.

Åhdal

Centern värjde sig för ytterkantspartierna, det vill säga (V) och (SD). Det var deras linje i frågan.  Men blev det så? De tolererade Magdalena Andersson som regeringsbildare trots att det då var känt att (V) hade ett avtal med (S). Motiv? De ville inte ha SD:s inflytande i en eventuell regeringsombildning. Därefter valde de bort regeringens budget med hänvisning till V:s avtal med reeringen…  Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där Martin Åhdal, Centerns ekonomiske talesperson, försökte förklara logiken. Man kan ju undra vad han gjort för ont för att behöva sitta där? Inom parentes kan jag ju säga att jag inte blev så mycket klokare.

Två frågor av fortsatt intresse:

Jomshof
SD

Hur ska partierna förhålla sig till SD? Och det handlar då inte bara om Liberalerna (om de nu lyckas hålla sig kvar i riksdagen) och Centern. Jag tror även att M och KD till slut inser att detta gick kanske lite för fort, och tro att SD kommer att nöja sig med budgetsamarbete är nog ganska naivt. De kommer att ställa krav som blir svettiga.

Slumpen är ingen tillfällighet? SD hade sina Landsdagar samma vecka, och en triumferande Jimmie såg ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri. Nej, snarare att han lyckats få sina fiender att ramla över kanten till stupet.

Vi kan tycka vad vi vill om SD, och det gör vi. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat i riksdagen. Demokratin och paramentalismen är honnörsord för alla riksdagspartier och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte alltid?

Ytterkantspartier

Inte minst Centern har tydligt markerat att V och SD ska man bara inte samarbeta med. Vad kännetecknar ett ytterkantsparti? Rötter eller politisk inriktning?

Vänsterpartiet antog sitt nuvarande namn 1990 som ersatte det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna som använts från 1967, dessförinnan Sveriges Kommunistiska Parti från 1921. Kommunismen i Östeuropa föll runt 1990, och det är nog ingen tillfällighet att sista namnbytet skedde i samma veva. Det skedde även ett visst utbyte med partierna i Öst genom åren. Och Lars Ohly som var partiledare 2004–2012 valde faktiskt att inte distansera sig från begreppet kommunism. Han var nog ganska ensam, men likafullt. Med tanke på att Stalins terror tog livet av fler än Hitler klarade av, så är det inte så jättekonstigt att de kan kopplas ihop med begreppet ytterlighetsparti.

Sverigedemokraterna.

Deras bruna rötter är kända, och förnekas knappast ens av partiledningen. Nu ska det till en vitbok för att reda ut begreppen.

Dagens politik

Det finns däremot en enorm skillnad var partierna står i dag. Vänsterpartiet är väl mest att betrakta som Socialdemokraterna var för, säg ett halvsekel sedan. De bedriver en ganska urvattnad socialism, kommunismen ligger väldigt långt borta.

Sverigedemokraternas politik däremot ger mig kalla kårar. Inte bara för att enstaka företrädare ”avslöjar sig” då och då och försätter partiledningen i knipa. (Det brukar inte ha någon avgörande betydelse, det verkar visserligen som att allt rinner av partiet som en gås välsignad av Trump). Nej, vad värre är att de har en böjelse för odemokratiska inslag i omvärlden, att invandringsfrågorna överskuggar allt. (Jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga).

Landsdagarna blev tydliga. De vill inte bara ha ett moratorium för invandring, man vill gå ett steg längre, återinvandring som mål, alltså en minskning av invandrade personer.

Vart udden är riktad behöver vi nog inte sväva i ovisshet om. Partisekreterare Jomshof sade i veckan att ”Islam är en dålig religion” som motivering till att förbjuda Islamska friskolor. Hans tunga slant för några månader sedan då han sa något liknande. Han försökte då släta över det, i dag tycker han tydligen att det inte behövs längre. Kanske till och med vinner röster?

Det känns tyvärr som en kall kåre blåser genom rummet. Från en del av Europas historia jag hoppades var just historia.

Kategorier
Aktuellt Politik

Är vår demokrati i fara?

Det kan synas som en konstig fråga, men hade jag ställt samma fråga angående USA för 5-6 år sedan hade den nog känts lika absurd. USA? Demokratins bålverk? Inte då.
Idag är nog alla inte lika säkra på USA längre. Oavsett hur man beskriver händelserna 6 januari, så sände det kalla kårar längs min rygg och för miljontals andra. Och Trumps taktik att påstå att valet var riggat (eller kan det verkligen vara så att han faktiskt tror på det själv?) har börjat sprida sig till andra republikanska politiker. Då tänker jag inte bara på de som håller med av rädsla för att stöta sig med jättebabyn, -som ju har ett fast grepp om partiet, -eller att tappa väljare. Kalifornien går nu till nytt Guvernörsval. (Som i skrivande stund ser ut att ha befäst sittande guvernör)

Kalifornien har ett för mig ett lite märkligt system där de kan kräva nyval under mandatperioden om tillräckligt många medborgare kräver det. Detta skedde i år, anledningen var att den nuvarande Demokratiske guvernören Gavin Newsom uppfattats ha inskränk samhälleliga fri-och rättigheter genom hans ganska hårda Covidrestriktioner. Den republikanske huvudkandidaten som kände hur vindarna blåste, gick ut före valet och varnade för valfusk!
Det är nog ingen djärv gissning att detta kommer att upprepas framöver. Tyvärr inte heller att det kommer att erodera tilliten för demokratin.

I Sverige då? Nej, jag tror inte att vi befinner oss i en samma situation. Men det vore naivt att tro att det inte skulle kunna hända. Konspirationsteorier sprids lättare än maskrosfrön i dag med hjälp av sociala medier. Lägg till det ökande misstro till politiker, starka populistiska strömningar.

Så! Ta inte allt för givet.

Kategorier
Aktuellt

Sommarpratare

I dessa tider är det lika hopplöst som i forna tider, och dess för innan

Vad är det som får dig att komma ihåg en sommarpratare? Alla har vi våra favoriter, men något är det som gör att det fastnar.

För min del så kan jag lista tre saker:

Temat, innehållet. Det är det viktigaste. Vissa har så givna och förutsägbara saker att säga att det blir till slut en enda lång gäspning.

Dramaturgin. Med det menar jag hur berättaren lägger upp innehållet, gestaltar skulle man kunna kalla det om vi pratar om romaner. En del är suveräna, andra har inte gåvan.

En behaglig röst. Skulle kanske inte betyda så mycket, men det gör stor skillnad.

Jag brukar sällan kika i tablån vem som pratar, lite slumpmässiga blir mina val. I dag satte jag på radion när jag skulle äta lunch, kom in i programmet efter en dryg kvart, och blev golvad! Här uppfylldes alla tre kriterier med råge. Olga Persson. Så här presenterar SR hennes sommarprat:

Olga Persson är statsvetare och har ägnat större delen av sitt liv åt att jobba inom kvinnorörelsen för ett jämställt samhälle fritt från våld.
Hon är förbundsordförande för Unizon som samlar mer än 130 kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Hon har även varit utredningssekreterare på Regeringskansliet.
Olga Persson syns och hörs ofta i debatten om våld mot kvinnor.

I sitt Sommar pratar Olga Persson om den ständigt pågående pandemin av mäns våld mot kvinnor, som dödar och skrämmer kvinnor över hela världen men som aldrig leder till några restriktioner.

– Och om varför humor är bästa vaccinet och om fantasin att jag innerst inne är Bob Dylan.

LYSSNA!

Jag vet inte vilken del jag ska lyfta fram som mest framträdande, men motvilligt väljer jag dramaturgin. Suverän.

Andra tips:
Jag fick en blänkare från en FB-vän om ett sommarprat som hon pushade för:

Mathilda Hofling Lyssnarnas val.

Hon talar om sexuella övergrepp, trafficking och prostitution i sitt Sommarprogram. Om du känner igen dig och själv behöver hjälp eller råd kan du bland annat vända dig hit.

Gripande, ofattbart även om man egentligen hört det förr. Men detta var personligt, och utlämnande. Innehållet var omtumlande. Däremot, var de andra delarna inte full pott. Nu är detta inte en tävling gudskelov.

För några år sedan lyssnade jag på en sommarpratare som sa något i stil med att: ”Alla kan bli sommarpratare.” Den meningen fastnade hos mig, men jag begriper inte vad i mitt liv som skulle kunna vara intressant för andra? Nej, det krävs nog mer än så. Så jag släpper det nu…

Kategorier
Aktuellt Politik

Är regeringskrisen över?

Med åren blir man mera tolerant men mindre observant

Rolf Fridholm

Ja, för denna gång verkar det. En underlig situation med en regering som inte har ett ordentligt riksdagsunderlag. Hoppande majoriteter är inget nytt. (S) har i modern tid aldrig haft egen majoritet, men klarat av att navigera med, i första hand, passivt stöd av (V). Januariöverenskommelsen var ju en ganska ohelig allians, och lämnade (V) utanför köttgrytorna. Med en ny partiledare förändrades spelplanen. Helt plötsligt var de inte lojala längre, utan tog strid för en fråga de tidigt sagt var omöjlig att rösta för. Samtidigt lämnade Sabuni och (L) lojaliteten till januariavtalet. Löven måste ha varit överraskad, det fanns nog inte på hans karta att detta skulle hända. Den gamle fackbasen med rykte om att vara en styv förhandlare.

Men det oväntade hände. Med all respekt för (V):s ställningstagande i sakfrågan, så handlade det nog mest för dem att inte agera dörrmatta längre. Eller? ”Politik är att vilja” som Palme sa långt tillbaka i tiden.

En gemensam nämnare är Sverigedemokraternas inflytande. Skall man eller inte samarbeta med dem? Och då handlar om realpolitik. Man må tycka vad man vill om SD:s bruna rötter, deras populistiska politik i stort, förmågan att få det mesta att handla om invandringsfrågor (jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga). Men faktum kvarstår: De har 62 mandat i riksdagen! På något sätt måste övriga partier förhålla sig till det. Man kan på moraliska grunder säga blankt nej till att ta i dem med tång. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat. Demokratin, parlamentarismen är honnörsord för alla riksdagspartier, och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte för alla? Värderingar som kolliderar.

Sen är det ju naturligtvis lätt att peka finger på M, KD och L. Det var ju inte så länge sedan de alla uttalade kategoriskt att SD skulle hållas på armlängds avstånd. Men med regeringsmakten inom räckhåll kan man ju alltid dagtinga med sina övertygelser.

Att göra SD till martyrer gör förmodligen saken ännu värre, eller bättre beroende på vilken sida man står. Nästa gång har de kanske 70-80 mandat. Att släppa in dem i värmen? Man måste nog vara väldigt naiv om någon trodde att det inte skulle göra skillnad i praktisk politik. Med både (M) och (KD) som tagit några steg till höger efter partiledarbytena, har jag svårt att tro att Jimmie förblir passiv. Han kommer att ta chansen så här nära nästa ordinarie val att spänna musklerna.

Min inställning, ska man samarbeta med SD? Jag kan tyvärr inte önska SD ut ur riksdagen, inte heller få svenskarna att titta lite närmare på SD:s politiska gärning. Om jag satt i den politiska turbulensens centrum nu, skulle jag som den konflikträdda person jag är, lägga ned min röst.

Kategorier
Aktuellt Politik

Foliehattar

De viktigaste egenskaperna är ärlighet och uppriktighet, lyckas man förfalska dessa kan man komma långt.

Groucho Marx

Se upp med foliehattarna, de är inte längre vad de var.

I går lyssnade jag på P1:s program konflikt, titeln var ”Konspirationspandemin.” Om ni bara ruskar på huvudet, tänker att, Ja sådana har det alltid funnits, det är mest synd om dem själva så finns det anledning att lyssna på det programmet. Det handlar om mer, och mycket allvarligare saker i dag.

En kort notering finns även på nätmagasinet Opulens kring fenomenet.

Kategorier
Aktuellt

Låt oss ALDRIG glömma

Sorgen är i sig själv en medicin

Förintelsens minnesdag.

Auschwitz 30

1983 besökte jag ett av Nazismens groteska monument, Dachau utanför Munchen. Ett av de starkaste minnen jag har. Det var så överväldigande. Men det som kanske lämnade starkast avtryck var att det inrättades 1933! Dvs samma år som Hitler tog makten. Det var inget förintelseläger, hit deporterades framför allt politiska meningsmoståndare och Romer.

Hitler tog över makten samma år, 1933. Han valdes av det Tyska folket. Ett folk som var trötta på efterkrigstidens umbäranden, på politiker som inte levererade. Tillräckligt många trodde på den sluga propagandan, på alla lögner. (Twitter var inte uppfunnet då, så man använde Joseph Goebbles i stället.)