Lite av det som du kan se på tidningarnas löpsidor
Ett halvt år efter att kontraktet var signerat, ett otal timmar av redigering senare så har jag nu lämnat mitt manus till förlaget för gott. Nu har jag inte kontrollen längre, och det är scary. Nu blir det inga ändringar mer. Oj! Kanske det skulle ha ändrats där… och där?
Det är bara att inse att till slut måste jag dra streck, nu är det färdigt. Eller…
Oavsett, under året så blir det någon form av release fest på Hisingen, det är när ’Solförmörkelse’ finns tryckt och klar.
För två år sedan, hur många av er kunde då på allvar reflekterat över möjligheten till:
Att det dessutom, förutom i första frågan, finns ett stort stöd i frågorna.
Det politikområde där SD:s inflytande föga förvånande syns tydligast är väl migrationspolitiken. Jag såg senare delen av SVT:s ’30 minuter’ i veckan där Anders Holmberg intervjuade vår migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).
Inget sensationellt kom fram, paradigmskiftet blev tydligt. Däremot hajade jag till kort mot slutet. Holmberg refererade till Annie Lööf som uttryckt oro över hur personer med invandrarbakgrund nu upplever samhällsklimatet.
Ministern svarade då, i mina öron raljerande, att hon i princip saknar förtroende för den förre Centerledaren (som för övrigt blev föremål för mordplaner på grund av sina ståndpunkter)
” Jag tror hon har en tendens att beskriva det hon vill beskriva av hennes uppfattning av politiken…”
” Vi måste ha en helt annan politik än den Annie Lööf står för ”
Låter kanske inte så konstigt, men med det kroppsspråk och tonfall det uttalades…
Annie är med andra ord fortfarande en nagel i ögat för (anti-)migrationspolitikerna.
Jag har en hel del synpunkter på Centerns politik i stort, men att ta heder av Annies moraliska resning är lågt. Hade hon haft Tidö- moral skulle hon sannolikt ha varit minister idag.
På ledarplats i dagens DN tas ett angeläget ämne upp på ett lite annat sätt än jag varit van vid från liberalt håll: Hur skall vi möjliggöra att den offentliga sektorn får de resurser den behöver?
Skribenten pekar på att behoven nu är betydligt större än resurserna, SKR uppskattar underskottet till 47 miljarder. Civilminister Slottner lutar sig lättvindigt mot ett gammalt mantra: ”Effektivisera hårdare!”
DN konstaterar sakligt att effektivisering inom det offentliga har pågått i dryga 30 år och också givit resultat:
Slutligen dar man slutsatsen att:
[…] det stigande välståndet aldrig tillåts att hamna i de verksamheter som nästan alla ser som samhällets kärna […]
Här hade jag förväntat mig en avslutning med att vi nog måste tillåta skattehöjningar för att lösa åtminstone de mest akuta problemen i offentlig verksamhet, tex IVO:s svidande kritik av akutsjukvården, bristerna i skolsystemet för att inte tala om förebyggande åtgärder i socialt arbete.
Men beröringsskräcken för ordet skattehöjning är fortfarande för stor, även om det är det jag läser mellan raderna. Men, det stod åtminstone inte ”Det måste löna sig att arbeta”
Läs hela ledaren här:
https://www.dn.se/ledare/hur-ska-vi-betala-for-det-alla-ar-overens-om-att-vi-behover/
Jag har skrivit om detta tidigare:
Det har, milt uttryckt, stormat kring Folkteatern i Göteborg den sista månaden. Hyresvärden, Folkets Hus föreningen, har dels hotat med omedelbar uppsägning på grund av att det bedrivs nattklubbsliknade verksamhet i restaurangen, dels talat om att hyran måste höjas rejält när nuvarande kontrakt går ut, jag tror det är 2025. Petitioner och demonstrationer följde, kulturpersonligheter uttalade sig och det drog ihop sig till en perfekt julstorm.
Petter Stordalen som byggt sitt enorma hotell i direkt anslutning till Folkets Hus (varför måste alla hus i Göteborg bli så dj-a höga?) aviserade för länge sedan att han ville ha ett ”Las Vegas” i hotellet. Oklart för mig vad han menade med det, men någon form av underhållning borde det inbegripa. Någon som är mer konspiratoriskt lagd än jag skulle möjligtvis förledas tro att han tyckte att restaurang Folk kunde vara konkurrerande verksamhet. Han var tyst ganska länge men uttalade sig till slut i DN, där han förklarade att han absolut inte försökt påverka, och att Folks verksamhet var ett bra komplement till hans verksamhet. Som av en händelse drog då Folkets Hus tillbaka sitt hot om vräkning, förmodligen ren tillfällighet. Men som sagt, jag är inte konspiratorisk…
Men ett problem kvarstår: Hyran. I en debattartikel i dag går ordföranden i Folkets Husförening ut och försöker klargöra vad det handlar om, och nu blir det ganska intressant.
Folkets Hus är hyresvärd med det kostnadsansvar det innebär. Hyran för teatern betalas i dag av Regionen där Moderaterna vill dra in stödet helt, och KD vill begränsa det. Sedan meddelar kommunen att tomträttsavgiften sexfaldigas. Som om detta inte var nog, så har man varit tvungen att grundförstärka och fasadrenovera för 200 mkr. Så man behöver inte vara geni för att räkna ut att det kommer behöva större hyresintäkter framledes, oavsett vem som står för notan.
Så frågan blir då: Hur mycket skall skattesubventioneras? Alla parter är nog överens att det vore tragiskt om Folkteatern tvingades flytta, men vem ska betala? Som alltid är verkligheten mer komplex än vad man först tror.
Valet är över, och vi får en ny regering, det hör till demokratins spelregler.
Jag fann för övrigt en tänkvärd artikel i GP dagen efter valet, skriven av Hynek Pallas på kulturredaktionen, ”Det sorgligaste är att ni inte bryr er”. Den fångar på ett bättre sätt än vad jag skulle kunna åstadkomma essensen i vad som hänt i svensk politik under det senaste decenniet. (Jag hoppas att det inte är en låst artikel)
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka bevekelsegrunder som ligger bakom de skiften i röstandet som skett. Lag och ordning, brott och straff var huvudtemat, inte som man skulle kunnat tro, miljö samt sjuk- och äldrevård. Det visade sig att SD framför allt växte i landsbygdskommuner, i de större städerna inte alls på samma sätt, de till och med backade på vissa orter.
Då kommer tiotusenkronorsfrågan i kategorin paradoxer:
Var, geografiskt, finns primärt den grova brottsligheten och det dödliga våldet? Var är det störst risk att drabbas själv? Ja, ni vet ju svaret, men varför ökar SD (och även deras stödpartier) mest på orter som är tämligen förskonade från eländet?
Jag läste en bok förra veckan, ’De andra’ av Toni Morrison. Den behandlar de svartas situation från slav tiden och framåt utifrån ett vi-och-dom perspektiv. Sedan tar hon även upp hur litteraturen behandlat ämnet.
De andra, Vi och dom. Ett epitet jag tycker stämmer bra in på hur stora delar av den svenska valrörelsen gestaltar sig i år. Ett axplock på vad jag menar:
Om jag skall se förslagen välvilligt (bortsett från bron då) så är väl syftet att bryta segregationen, att försvåra för kriminella. För syftet kan ju knappast vara att öka förtroendet för politiken, något som också är en bristvara i utanförskapsområden. Men för mig blir det mest ett ”De andra” perspektiv som dröjer kvar, och det får mig att känna kalla historiska vindar dra in över landet.
Jag har varit näst intill oanständigt begeistrad av vad Trump gjort med USA, för att inte tala om hans personlighet. Och hur är det möjligt att han kan fortsätta med sitt inflytande på partiet, ja inte bara det, utan även stor del av det politiska livet? Visserligen har tumskruvarna skruvats åt succesivt allteftersom utskottsförhören fortskridit i parlamentet, men få har nog på allvar trott att han ska behöva stå upp för, och betala priset för sina gärningar.
Men så! I natt tog sig ett hundratal FBI agenter in för att göra husrannsakan hos Trump. Varför? Det spekuleras fortfarande, men att han skulle ha tagit med sig hemliga dokument när han lämnade Vita Huset är vad man allmänt tror. Oavsett, nu äntligen börjar det röra på sig på allvar. Jag får en liten Déjà vukänsla av när min vän Johan och jag liftade runt i USA 1973 och Watergateskandalen briserade.
Youtube är en källa till både det ena och det andra, men vill man följa nyhetsflödet från USA är det en bra sådan. Tv-kanalen MSNBC är en del av den radikala vänsterrörelsen, allt enligt Trumps supportrar (I Sverige skulle den nog knappast få samma epitet) och de har haft väldigt många nyhetsinslag där de är kritiska till Trumpworld. En av de nyhetsankare jag med nöje följer är Rachel Maddow. Hon har en förmåga att, med glimten i ögat, häckla Trump. Jag skickar en länk till dagens inslag, och skadeglädjen över att FBI tog sig in hos Trumps Mar a Lago var obetalbar.
Klicka på bilden för inslaget
Tyvärr lär vi nog inte få se ett liknande scenario i Moskva.
Hjalmar Branting vänder sig nog i sin grav nu, för att inte tala om Mäster Palm. Åtminstone hoppas jag att de gör det, annars blir jag besviken. Per-Albin roterar nog mindre, han var ju så diplomatisk att han klarade av att hålla Sverige undan Hitlers knektar. Visserligen till bekostnad av undergivenhet, förlåt ”Diplomatisk finess”, mot Tredje Riket, men ändå. Sedan passade han på att lämna ut Balter till Stalins bödlar av bara farten. Och nu gör Magdalena Andersson ett försök med ett nytt illusionsnummer i den högre skolan för att försöka blidka Erdoğan och svenska folket.
Jag skall inte måla fan på väggen, men hade jag varit kurdisk aktivist i Sverige i dag, hade jag nog funderat allvarligt på hur jag skulle agera.
Ordet kovändning har fått en ny dimension. Att Socialdemokraterna skulle vända i dess syn på 200 års alliansfrihet nästan över en natt, var för mig nästan lika otänkbart som att Putin skulle starta krig mot Ukraina. Politik är att vilja sa Olof Palme, och det kanske är rätt beslut att söka medlemskap i NATO. Jag vet inte, lika lite som det funnits en debatt kring frågan. Men vad ville egentligen partiet? Och hur hade Palme tänkt kring Erdoğans politik?
Nu är jag inte medlem i partiet, var det inte ens som den sista ordföranden i Dalsjöfors SSU, och jag har inte heller röstat på dem sedan dess. Men om jag varit det, hade jag lämnat in ansökan om utträde i dag.
En högst personlig reflektion kring kovändningen är att Kristersson genom att göra NATO-medlemskapet till en valfråga vann den striden, men han förlorade samtidigt det momentum han sannolikt önskade i valrörelsen.
Nu var det inte bara (S) som kovände, även SD gjorde det under vånda. Förmodligen samma vånda hade de att acceptera att ta emot ukrainska flyktingar. Men i den mån en svekdebatt finns klarar SD sig bra, de är inte speciellt intressanta jämfört med regeringens handlingar.
Pelle Svanslös hade varit ordningsman i klassen länge nu och var personligen helt övertygad om att han var den mest lämpade för uppdraget. Inte helt utan stolthet hade han låtit rektor hänga ordningsmannamedaljen runt sin hals förra hösten. Valet hade visserligen inte varit enhälligt, men efter en period av ränksmidande stod han ändå där till slut med den tunga medaljen dinglande framför sin runda mage.
Men som så mycket annat här i livet varar inget för evigt och vid nästa termins början skulle han bli tvungen att acceptera ett nytt val av ordningsman. En som verkligen ville få till en förändring var Måns. Han vädrade förändringens vindar efter att förr ha varit total paria nu helt plötsligt fick vara med på, om inte alla, så åtminstone många fester utanför skolan. Även om hans självbild blev en aning uppblåst av detta nya insåg han att hans popularitet inte kunde mäta sig med Pelles. Men om han spelade han sina kort väl kunde han kanske bli vice ordningsman? Att det var Fritz som spelade förstafiolen i utmanandet av Pelle visste han, men Frida hade ju ändå uppvaktat honom några gånger, ett faktum han slickade i sig med god aptit, så kanske? Så här gällde det att vara förberedd.
”Jag ska krångla till det för Pelle” sa Måns en dag när han fikade med Bill och Bull.
”Att krångla till det verkar vara en god idé” sa Bill.
”Krångel är jättebra” sa Bull.
”Jag tror vi ska göra oss av med reservordningsman Trisse redan nu” sa Måns.
”Det är rätt tid för det” sa Bill.
”Vänta verkar dumt” sa Bull.
Sagt och gjort. På klassens oroliga timma nästkommande fredag ställde sig Måns upp och förklarade med harm i rösten att Trisse hade förverkat sitt förtroende. Som förevändning tog han upp det beklagliga faktum att råttorna i källaren fortfarande var kvar. Bill och Bull var tysta, men nickade instämmande. Någon påpekade försiktigt att råttorna hade bott där så länge man kunde minnas, och var det verkligen Trisses fel? Sådana ytliga argument viftades lätt bort och till mångas förvåning stegade Måns i väg till rektor med ett papper där han krävde att Trisse skulle skiljas från sitt uppdrag. (Han använde inte just de orden, och rektor hade besvär att tolka vad som stod på det skrynkliga pappret) För att inte riskera att bli bortglömda skyndade sig Fritz och Frida efter Måns i den långa otäcka korridoren fram till rektorns kontor, där de sedan stod och nickade bifall till Måns petition.
Rektor insåg att det var hans plikt att ta upp det i klassen vilket skedde på måndagen, en omröstning skulle ske. Döm om allas förvåning, inte minst Frida och Fritz, när Pelle vägrade vika ned sig. Skulle Trisse gå, följde han med också! Förvirringen blev total och Frida till och med kom med ett kompromissförslag som ingen riktigt fattade vad det innebar.
Klassen fick rösta och Pelles falang vann en knapp seger. Måns drog sig tillbaka och slickade sina sår, skyllde på att klassen var omogen, inte förstod dess bästa. Råttorna glömdes tillfälligt bort, och Fritz och Frida ångrade i hemlighet att de lierat sig med Måns, hoppades på att debaclet skulle vara glömt till höstterminen.
”Jag gjorde i alla fall ett försök” sa Måns.
”Ett försök var vad du gjorde” sa Bill
”Vad var det du försökte?” sa Bull.
Richard Nixon, den amerikanske presidenten som fastnade i Watergateträsket och insåg att han gjorde bäst i att avgå. Kring honom fanns det en skröna om hur man kunde avgöra om han talade sanning eller inte då han kunde ses på TV.
Om man skulle föra över samma anekdot på Putin? Då blir det tyvärr inga satser med sanning. Enda tillfället han inte ljuger är nog när han sover. Och han har nog problem med sömnen också.