Kategorier
Litteratur

Författerier

Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva.
Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!

Anne Swärd

Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.

I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.

Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.

Kategorier
Litteratur

Lila Hibiskus

Chimamanda Ngozi Adichie.

Nigeriansk författare nu bosatt i USA, har skrivit denna fantastiska bok om en nigeriansk familj där papa håller resten av familjen i ett religiöst strypgrepp. Finns nu som pod på SR play, och berikar nu mina promenader med hunden.

Chimamanda_Ngozi_Adichie

Jag är inte klar än, men i motsats till mitt tidigare ljudboksförslag, Tritonus av Kjell Westö för ett tag sedan, så vågar jag lova att denna inte faller platt till marken. Det tycker jag tyvärr att den senare gjorde. När jag la ihop boken så tänkte jag: Jaha, blev det inte mer? Här måste jag säga att jag tycker att både story och språk är fantastiskt. Och den kryper under skinnet, man kan nästan ta på den spänning som man vet måste utlösas till slut. (Men det vet jag ju inte än…)

Kategorier
Litteratur

Tritonus

För ungefär ett år sedan läste jag Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Den var lång, men det var det värt. Men jag kommer också ihåg att jag (eller Sandgren) hade en svacka någonstans i mitten. Hon excellerade i filosofi, för mig blev det till slut väl mycket, och jag sa: Nämner hon Wittgenstein en gång till lägger jag ihop boken! Hon nämnde det säkert en gång till, men jag läste färdigt. Tack och lov.

Radioföljetongen på P1 just nu är Casa Tritonus av Kjell Westö, uppläst av Reine Brynolfsson. Westö är en författare som få när det gäller att gestalta personer och miljöer. Han har ett fantastiskt lättsamt språk, en trovärdig story och har ett mänskligt filosofiskt anslag. Huvudpersonen, en konsertmästare bygger sig ett magnifikt palats åt sig i den finska skärgården.

Westö måste vara helt besatt av klassiska tonsättare, och även ha bra kunskap om förutsättningarna för att sätta upp musik. Men! Jag känner nu lite på samma sätt nu som med Sandgren: Nämner han Wagner en gång till, slutar jag.

Boken är bra, men den är för lång. Har ni varit på fest någon gång där en, för all del påläst, person kan sitta och berätta och upprepa sina berättelser in absurdum? Till slut vill man bara gå därifrån med ett artigt leende.

Boken är för bra för att sluta läsa (lyssna i detta fall), men jag undrar stilla hur hans lektör resonerat?

Ett annat tips av Westö är ”Den svavelgula himlen” (2017). Där har han hållit sig inom ramarna.

Kategorier
Litteratur Politik

Litteraturnedslag

En och annan kanske tänker att jag är lite konspiratoriskt lagd angående vad jag skrev om SD:s politik förra veckan, att jag målar fan på väggen. Låt oss hoppas att ni som ser det så har rätt.

Slumpen är ingen tillfällighet?

Förra veckan avslutade jag en bok som ger en dystopisk bild av hur det skulle kunna se ut i en, inte alltför avlägsen framtid i vårt kära fosterland, ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru. Han sitter ofta i Babels författarpanel, och jag blev nyfiken på vad han skrivit. Jag fann en driven författare som beskriver ett Sverige där demokratin ersatts av en ideologiskt ren stat. En författare med mycket god språkkänsla, som försöker varna oss för hur det skulle kunna gå. Men framför allt är det en roman med framåtdriv och vackert språk.

Kategorier
Litteratur

Löpa varg

Då och då hittar jag storheten hos en författare. Förstår varför de blev Nobelpristagare, eller ledamot i Svenska Akademin. I dag lade jag Kerstin Ekmans bok ’Löpa Varg’ åt sidan. Lite sorgsen att den redan var slut.

Ett fantastiskt språk och gestaltning som gjorde att jag stundtals kände mig som ett med jaget i boken!

Jag ska inte försöka återge eller recencera. Men om ni vill finns här en länk till bloggen KULT som gör detta bra.

Om ni bara ska läsa en bok i år: Välj den!

Kategorier
Litteratur

Tid, tid, tid

Plötsligt föll det mig in. Sen slog det mig. Och det gjorde ont.

Rolf Fridholm (ur hans ’Fjuttigheter’)

Jag var ute vid Mellsjön i några dagar förra helgen. Tog för vana att gå en längre (allt är relativt) promenad på morgonen med hunden. Relativt för hunden börjar bli gammal, och orkar inte samma som förr. (Husse åldras gudskelov inte)

I måndags hade jag kommit några hundra meter när jag insåg att telefonen var kvar i stugan. Var på väg att hämta den när jag ställde mig frågan: Varför? För att se hur länge jag varit ute? För att vara tillgänglig? För att kunna se hur många steg jag avverkat?

Jag gick inte tillbaka, men insåg hur beroende jag blivit av få veta detta, att kunna svara på SMS eller samtal. Det var inte nödvändigt, mer ett uttryck för hur fången även jag blivit av den omedelbara informationen, att kunna mäta. Den vetskapen var i och för sig inte ny, men ibland så blir det påtagligt.

För övrigt har jag ett bra boktips, ”Ett amerikanskt äktenskap” av Tayari Jones. Bra och annorlunda intrig, vackert och lättläst språk, och inte förutsägbar.

Utan att spoila så handlar det om ett triangeldrama i annorlunda sättning. Den är skriven i jagform utifrån tre olika personers perspektiv, och när jag skriver att den inte är förutsägbar, så slutar den inte med Hollywoodstil.

Kategorier
Litteratur

Slumpen är ingen tillfällighet

Gör det rätta. Det kommer att förnöja några människor och förvåna resten.

(Mark Twain)

Slumpen är ingen tillfällighet

Det var titeln på en bok jag snubblade över för kanske 15 år sedan. The bottom line var att, precis som titeln säger, det finns en determinism i slumpen. En spännande bok och, faktiskt, ganska övertygande. Det var för all del en kort passage där jag knappt under pistolhot hade skrivit under på vad författaren sa.

Just nu går en radioföljetong på P1, ’Om våren’ av Karl-Ove Knausgård. En författare som väckte mycket uppmärksamhet när han gav ut romansviten ’Min kamp’. Den lär ha sålt i över en halv miljon ex!

Jag var lite intresserad av att läsa den då det begav sig. Men längden på böckerna, samt vissa recensioner, gjorde att jag avstod.

Häromdagen, av en slump, slog jag på P1 när uppläsningen av ’Om våren’ höll på. Jag hamnade i en mycket detaljerad beskrivning av ett toalettbesök!

Men nu kan jag lägga till mitt litterära CV att jag lyssnat på Knausgård. Visserligen bara fem minuter, och det lär inte bli mer.

Slumpen är ingen tillfällighet?

Kategorier
Litteratur

Jantelagen

DET SKRIVNA ORDET ANDAS MELLAN RADERNA

Jantelagen?

Det är lite som att ”komma ut”. Att våga erkänna för den omgivning som jag inte vet vilken den är via hemsidan, (aldrig några kommentarer förutom goa Birgitta för bra länge sedan) att jag skriver på en roman!

Jo, jag gör faktiskt det. Det är i och för sig inget nytt för mig själv, jag har börjat förr. Men som vanligt utan att fullfölja.

Jantelagen förbjuder mig i och för sig att säga att jag har för avsikt att försöka få den publicerad. Och det är nästan sant. Om den håller så kanske, men det är i första hand ett försök att för en gångs skull fullfölja något, inte att bli ett av många halva projekt här i livet.

Jag hittade gamla manussidor i våras, vintras. De var skrivna för nästan 20 år sedan. Kikade på dem, – jag trodde på storyn sedan länge, – och kände att: Jo, språket håller! Och sen började jag successivt fortsätta. Sen önskade jag i år, som födelsedagspresent en skrivarkurs via nätet, och fick den. (Det är lättare att styra vad man får om man i princip bara önskar sig en sak. Ett par år tidigare hade jag önskat mig en ballongflygning, eller ett par strumpor. Jag fick båda)

Så jag lovade mig att, för en gångs skull ska jag avsluta ett projekt. Det behöver inte bli jättebra, men jag ska i mål!

Så, detta skitår, med Corona, en mamma som tacklar av, med en skilsmässa (igen), så ska jag åtminstone göra något ordentligt. Jag ska skriva färdigt!

Bortsett från den oändliga tid det tar att korrigera, skriva om, rata det som då, och just då inte passar, för att sedan ta det tillbaka, så är jag nog halvvägs.

Önska mig ”Lycka till!”

Kategorier
Litteratur

Tegelsten lagd till handlingarna

Nu är jag klar med ’Samlade verk’! Puhh! Den var verkligen en tegelsten, men en lätt tegelsten att bära. Sandgren har verkligen en enorm berättarglädje, och ett språk som får dig att titta framåt till nästa kapitel. Jag förstår att hon vann Augustpriset.

Men som den gnällige gubbe jag är, så måste jag ändå säga att den var för lång. ”Kill your darlings!” Hon grottade ned sig i detaljer, upprepningar i vissa avsnitt, det saknades driv framåt. Så nånstans kring sida 500 (jag läste E-bok, så den vanliga pagineringen saknades) var jag faktiskt beredd att ge upp. Bra språk och berättarglädje rättfärdigar inte allt. Det var så mycket kring akademiska studier, avhandlingar att jag till slut tänkte: Hör jag ordet Wittgenstein en gång till, raderar jag boken! Jag hörde det ordet många gånger till, och jag fortsatte ändå, och det är jag glad för. Och så: De sista 200 (ca) sidorna kombinerades språket med en tydlig riktning framåt, och sista kapitlen var nästan som en deckare.

Men. Hade det strukits ett par hundra sidor, hade jag givit den full pott. Nu strax under.

Kategorier
Aktuellt Litteratur

Augustpriset 2020

”Alla våra drömmar kan gå i uppfyllelse, om vi har modet att hålla fast vid dem”
Walt Disney

Lydia Sandgren, hade modet att hålla fast vid sin dröm, att skriva färdigt sin debutroman! Det tog henne tio år. Debutroman, och vann Augustpriset.

Och det var tur för oss läsare att hon höll fast. Det är en orgie i berättarglädje. Inte helt olikt Klas Östergrens berättarröst. Ironiskt nog var de båda nominerade i år, för var sin tegelsten. Sandgren med ”Samlade verk” och Östergren med ”Renegater”. Den senare är den tredje delen om Henry Morgan. Jag vet inte om jag kommer att läsa Renegater. Gentlemen älskade jag, Gangsters tyckte jag var en flopp. Östergren sa länge att han inte skulle skriva en fortsättning på ’Gentlemen’. När jag jag slog ihop sista sidan av ’Gangsters’ tyckte jag det var synd att han inte höll sitt löfte.

Men ”Samlade verk” är en bra jullovsläsning, inte minst för oss lite äldre bedagade personer som strövade omkring i Göteborg på 80-talet. Hon sa i en intervju att hon saknade en bra samtida beskrivning av Göteborg från den tiden. Nu är det gjort.

Jag ska slutligen ge ett bloggtips er som gillar litteratur i ett vidare perspektiv:

Skrivarpodden av Kerstin Önnebo

Hon intervjuar ett stort antal författare, huvudsakligen med skrivarprocessen i focus. Låter kanske lite nördigt, men är rätt spännande även om du inte har ambitionen att få Augustpriset.