Så har sommaren kommit till slut, solen dränker oss. Kommer vi att börja klaga på det om en vecka? För egen del så är det avslutning på folkhögskolekursen på söndag. Det har varit två givande terminer, utvecklande för skrivandet men även genom att jag har mött nya underbara människor. Det samma gällde under Zanzibarkursen. (Det är tur att jag aldrig blir fullärd!)
Lagom till detta så lade jag det sista till romanen som kommer om ca fyra månader. Nu är det bara att vänta, ingen ångervecka.
Solförmörkelse är en genreöverskridande roman. En känslosam berättelse om trauman, skuld och försoning.
Huvudpersonen Anna har som mycket ung lämnat sin dysfunktionella familj bakom sig, men skuggorna från det förflutna förföljer henne. När hennes far drabbas av en allvarlig sjukdom tvingas hon konfrontera vad som hänt i ungdomen och ställs inför ett hjärtskärande beslut.
Samtidigt börjar en händelse involverande Annas yngre bror att dra till sig socialtjänstens uppmärksamhet. Socialsekreteraren anar något mörkt som döljer sig under ytan och gräver djupare, vilket leder till att hans och Annas öden korsas på ett dramatiskt sätt.
Med varje vändning dras Anna allt djupare in i det förflutna där sanningen och lojaliteten sätts på prov. Kommer hon att kunna fatta sitt beslut och hitta en väg ut ur mörkret?
Ett halvt år efter att kontraktet var signerat, ett otal timmar av redigering senare så har jag nu lämnat mitt manus till förlaget för gott. Nu har jag inte kontrollen längre, och det är scary. Nu blir det inga ändringar mer. Oj! Kanske det skulle ha ändrats där… och där?
Det är bara att inse att till slut måste jag dra streck, nu är det färdigt. Eller…
Oavsett, under året så blir det någon form av release fest på Hisingen, det är när ’Solförmörkelse’ finns tryckt och klar.
Så var det då dags igen för körstart med Komochsjung kören! Nu ligger tio sköna veckor framför oss. Jag passar även på att nämna en bok som är skriven av en körmedlem, Oskar Brandt, ”Överlevnad – för samhället och människorna.” En bok med två tydligat olika delar. Den första delen är en vidräkning av den ekonomiska politik som förts under de senaste decennierna. En politik som inte gynnat ”småfolket”. En populärvetenskaplig skrift med förvånansvärt många källhänvisningar.
Den andra delen är dedikerad psykisk hälsa, hur man uppnår och behåller den.
Pelle Svanslös hade varit ordningsman i klassen länge nu och var personligen helt övertygad om att han var den mest lämpade för uppdraget. Inte helt utan stolthet hade han låtit rektor hänga ordningsmannamedaljen runt sin hals förra hösten. Valet hade visserligen inte varit enhälligt, men efter en period av ränksmidande stod han ändå där till slut med den tunga medaljen dinglande framför sin runda mage.
Men som så mycket annat här i livet varar inget för evigt och vid nästa termins början skulle han bli tvungen att acceptera ett nytt val av ordningsman. En som verkligen ville få till en förändring var Måns. Han vädrade förändringens vindar efter att förr ha varit total paria nu helt plötsligt fick vara med på, om inte alla, så åtminstone många fester utanför skolan. Även om hans självbild blev en aning uppblåst av detta nya insåg han att hans popularitet inte kunde mäta sig med Pelles. Men om han spelade han sina kort väl kunde han kanske bli vice ordningsman? Att det var Fritz som spelade förstafiolen i utmanandet av Pelle visste han, men Frida hade ju ändå uppvaktat honom några gånger, ett faktum han slickade i sig med god aptit, så kanske? Så här gällde det att vara förberedd.
”Jag ska krångla till det för Pelle” sa Måns en dag när han fikade med Bill och Bull. ”Att krångla till det verkar vara en god idé” sa Bill. ”Krångel är jättebra” sa Bull. ”Jag tror vi ska göra oss av med reservordningsman Trisse redan nu” sa Måns. ”Det är rätt tid för det” sa Bill. ”Vänta verkar dumt” sa Bull.
Sagt och gjort. På klassens oroliga timma nästkommande fredag ställde sig Måns upp och förklarade med harm i rösten att Trisse hade förverkat sitt förtroende. Som förevändning tog han upp det beklagliga faktum att råttorna i källaren fortfarande var kvar. Bill och Bull var tysta, men nickade instämmande. Någon påpekade försiktigt att råttorna hade bott där så länge man kunde minnas, och var det verkligen Trisses fel? Sådana ytliga argument viftades lätt bort och till mångas förvåning stegade Måns i väg till rektor med ett papper där han krävde att Trisse skulle skiljas från sitt uppdrag. (Han använde inte just de orden, och rektor hade besvär att tolka vad som stod på det skrynkliga pappret) För att inte riskera att bli bortglömda skyndade sig Fritz och Frida efter Måns i den långa otäcka korridoren fram till rektorns kontor, där de sedan stod och nickade bifall till Måns petition.
Rektor insåg att det var hans plikt att ta upp det i klassen vilket skedde på måndagen, en omröstning skulle ske. Döm om allas förvåning, inte minst Frida och Fritz, när Pelle vägrade vika ned sig. Skulle Trisse gå, följde han med också! Förvirringen blev total och Frida till och med kom med ett kompromissförslag som ingen riktigt fattade vad det innebar.
Klassen fick rösta och Pelles falang vann en knapp seger. Måns drog sig tillbaka och slickade sina sår, skyllde på att klassen var omogen, inte förstod dess bästa. Råttorna glömdes tillfälligt bort, och Fritz och Frida ångrade i hemlighet att de lierat sig med Måns, hoppades på att debaclet skulle vara glömt till höstterminen.
”Jag gjorde i alla fall ett försök” sa Måns. ”Ett försök var vad du gjorde” sa Bill ”Vad var det du försökte?” sa Bull.
Jag har just lagt ifrån mig en annorlunda bok: Renegater av Klas Östergren. En lång, alltför lång, men naturligtvis välskriven bok, med ett ganska udda upplägg av handlingen. Men först en kort sammanfattning.
Detta är en fristående tredje del av Östergrens tidigare Gentlemen och Gangsters, skriven i första person, och är autofiktiv, jaget är författaren själv utan förbehåll. (Om det var så tydligt i de första två delarna kommer jag inte ihåg.) Henry Morgan, som man väl får kalla antagonisten i böckerna, dyker upp igen, denna gång hos författaren i hans bostad på Österlen. Och inte helt oväntat för det med sig en del komplikationer via gamla bekanta, som till exempel, Envoyén som vill ha en redogörelse av vad som hände i Svenska Akademin när uppgörelsen med den så kallade kulturprofilen höll på att sänka hela institutionen. Det är den ena av två huvudhandlingar.
Det blir helt uppenbart att författaren velat beskriva Akademins vedermödor utifrån sin synvinkel oavsett, (han avgick ju efter detta) och nu tar han romanformen som medel. Och den uppgörelsen skrivs slutligen i form av en formell rapport, så som den kunde ha skrivits även utan romanen som alibi. Klart intressant att läsa, även om den är lite väl lång, 167 sidor utan ett enda nytt stycke!
Den andra huvudhandlingen är förlagd till den totalt misslyckade PR kampanjen som gjordes i Sydafrika för drygt tjugo år sedan, då man bland annat ville sälja in SAAB Jas plan, och en konsert i Soweto drog tre betalande åskådare på en arena för 25 000. Den PR-byrå som bar ansvaret, och sedan gick i konkurs, bildar bakgrunden för detta, hur de ansvariga och sidofigurer handlade. Östergren har ju ofta avhandlat begreppet ”Den grå eminensen” i sina romaner, ofta med ett visst våldskapital, så även här.
Östergren har ju ett språk som få, älskar att berätta annorlunda historier, men detta blir lite för mycket i min smak. Romanen är på 747 sidor (!), men borde ha strukits ned en hel del. Jag antar att det krävs ett visst mod av en Förlagsredaktör att uppmana till strykningar till en före detta akademiledamot och uppburen författare, men här skulle det definitivt ha gjort helheten mycket bättre. Ett sådant exempel som inte tillför handlingen något alls, men upptar 37 sidor där en av ägarna till PR-byrån försöker komma sin son närmare och åker upp till Dalsland för att fotografera bäver. (Ja ni läste rätt). Det finns andra avsnitt som borde strukits, men där det med lite god vilja kan sägas höra ihop med huvudhandlingen.
Men gillar man Östergren, så är den värd att läsa, men den har tyvärr blockerat annan läsning då jag periodvis bara inte orkade fortsätta.
Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva. Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!
Anne Swärd
Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.
I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.
Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.
Nigeriansk författare nu bosatt i USA, har skrivit denna fantastiska bok om en nigeriansk familj där papa håller resten av familjen i ett religiöst strypgrepp. Finns nu som pod på SR play, och berikar nu mina promenader med hunden.
Chimamanda_Ngozi_Adichie
Jag är inte klar än, men i motsats till mitt tidigare ljudboksförslag, Tritonus av Kjell Westö för ett tag sedan, så vågar jag lova att denna inte faller platt till marken. Det tycker jag tyvärr att den senare gjorde. När jag la ihop boken så tänkte jag: Jaha, blev det inte mer? Här måste jag säga att jag tycker att både story och språk är fantastiskt. Och den kryper under skinnet, man kan nästan ta på den spänning som man vet måste utlösas till slut. (Men det vet jag ju inte än…)
För ungefär ett år sedan läste jag Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Den var lång, men det var det värt. Men jag kommer också ihåg att jag (eller Sandgren) hade en svacka någonstans i mitten. Hon excellerade i filosofi, för mig blev det till slut väl mycket, och jag sa: Nämner hon Wittgenstein en gång till lägger jag ihop boken! Hon nämnde det säkert en gång till, men jag läste färdigt. Tack och lov.
Radioföljetongen på P1 just nu är Casa Tritonus av Kjell Westö, uppläst av Reine Brynolfsson. Westö är en författare som få när det gäller att gestalta personer och miljöer. Han har ett fantastiskt lättsamt språk, en trovärdig story och har ett mänskligt filosofiskt anslag. Huvudpersonen, en konsertmästare bygger sig ett magnifikt palats åt sig i den finska skärgården.
Westö måste vara helt besatt av klassiska tonsättare, och även ha bra kunskap om förutsättningarna för att sätta upp musik. Men! Jag känner nu lite på samma sätt nu som med Sandgren: Nämner han Wagner en gång till, slutar jag.
Boken är bra, men den är för lång. Har ni varit på fest någon gång där en, för all del påläst, person kan sitta och berätta och upprepa sina berättelser in absurdum? Till slut vill man bara gå därifrån med ett artigt leende.
Boken är för bra för att sluta läsa (lyssna i detta fall), men jag undrar stilla hur hans lektör resonerat?
Ett annat tips av Westö är ”Den svavelgula himlen” (2017). Där har han hållit sig inom ramarna.
En och annan kanske tänker att jag är lite konspiratoriskt lagd angående vad jag skrev om SD:s politik förra veckan, att jag målar fan på väggen. Låt oss hoppas att ni som ser det så har rätt.
Slumpen är ingen tillfällighet?
Förra veckan avslutade jag en bok som ger en dystopisk bild av hur det skulle kunna se ut i en, inte alltför avlägsen framtid i vårt kära fosterland, ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru. Han sitter ofta i Babels författarpanel, och jag blev nyfiken på vad han skrivit. Jag fann en driven författare som beskriver ett Sverige där demokratin ersatts av en ideologiskt ren stat. En författare med mycket god språkkänsla, som försöker varna oss för hur det skulle kunna gå. Men framför allt är det en roman med framåtdriv och vackert språk.
Då och då hittar jag storheten hos en författare. Förstår varför de blev Nobelpristagare, eller ledamot i Svenska Akademin. I dag lade jag Kerstin Ekmans bok ’Löpa Varg’ åt sidan. Lite sorgsen att den redan var slut.
Ett fantastiskt språk och gestaltning som gjorde att jag stundtals kände mig som ett med jaget i boken!
Jag ska inte försöka återge eller recencera. Men om ni vill finns här en länk till bloggen KULT som gör detta bra.
