DET ÄR ETT TANKEFEL ATT TRO ATT VÅR BESKÄRDA DEL ÄR TILLDELAD OSS LIKA

DEMOKRATI

Begreppet demokrati har hamnat i blickpunkten på ett annorlunda sätt den sista veckan, jag tänker naturligtvis på upploppen i USA, när fanatiska anhängare till Trump stormade in i Capitolium.

Vid morgonkaffet i dag så började jag fundera lite över demokratibegreppet, att det är något som man varken kan ta för givet, eller ens vara helt överens om vad det är.

Ordet kommer ju som de flesta vet från grekiskan, jag citerar Wikipedia:demos, folket, och kratos, styre, med den ungefärliga betydelsen “folkstyre”. Men demokratin i det antika Grekland, var ju inte direkt en demokrati i den bemärkelse vi känner den. Det var ju bara ett fåtal av de som levde i Grekland som hade rösträtt. USA, demokratins högborg enl. egen utsago, drogs ju med samma problem fram till inbördeskriget. Slavar var ”lös egendom” och hade samma rösträtt som hästarna som deras ägare satt på. Även i dag i USA, så är det en del begränsningar i rösträtten, och vissa politiker jobbar aktivt med att begränsa den ytterligare. Men det är inskränkningar på marginalen, i princip så är det allmän rösträtt i USA.

Demokrati som vi ser den är ju inte ens i närheten av hur det ser ut i många andra länder, likafullt benämner de sig som demokratier. Det är alltså inte hugget i sten. Visst, vissa länder som gamla DDR; Östtyskland kallade sig demokrati. I det fallet är väl knappast ens hårdföra Marxister längre beredda att kalla det demokrati? En glidande skala alltså. Men någonstans passerar man en linje där vissa fundamentala principer finns, demokratibegreppet faller på plats: Allmän rösträtt, styrelseformer stadfästa i grundlagar och yttrandefrihet. Men även här finns olikheter som vi svenskar kan rynka på näsan åt.

Men så finns det en annan aspekt på demokrati: Vem kan man rösta på? I Sverige kan i princip vem som helst starta ett parti och ställa upp i val. Att sedan de etablerade partierna har ett givet företräde, en genuin partiorganisation, lojala ledarsidor, men även att de nyttjar ett generöst bidragssystem, som partier utanför Riksdagen inte kan räkna med, är ett faktum. Jag tror inte att det är något som vi funderar så mycket över, men det blir ändå en liten, liten inskränkning i demokratin. (Som jag i och för sig tror inte går att komma ifrån)

Tillbaka till USA, USA med dess personkampanjer och kampanjfinansiering. Här är personen i centrum på ett helt annat sätt än i Sverige. Och kampanjerna är inte direkt gratis. De finansieras ju primärt av företag och privatpersoner. Och det är en mångmiljardindustri. Jag hittade inte siffror för årets val, men 2008, då Obama vann, då spenderades totalt, (alltså inte bara presidentvalet) 5,3 biljoner kr! Sveriges samlade budget för 2019 var 0,9 biljoner! Sveriges samlade statliga utgifter för 6 år rymdes alltså i dessa enorma summor. Svindlande?

Tillbaka till demokratibegreppet igen. Det finns åtminstone två tydliga negativa sidor av av ett sådant system:

– Begränsningen av möjliga kandidater.

– Eftersom det handlar om donationer, inte minst från företag och inflytelserika personer, kan man nog förvänta sig att de vill ha något tillbaka? Alla är nog inte filantroper.

Men! Demokratin är värd att försvara! Än har inget bättre system presenterats.

Allt som stiger oss åt huvudet är inte framgång

Valet inte över?

Strax efter USA:s presidentval skrev jag här att jag förväntade mig kaos i det stora landet i väster. Hade jag hemfallit åt populism hade jag kunnat säga: “Vad var det jag sa?”

Men, nej. Mycket hade jag kunnat räkna med, men inte detta. Låt oss nu bara hoppas, men det blir nog bara en from förhoppning, att saker och ting kommer att normaliseras igen.

Skoldebatt

Skoldebatten fortsätter i Sverige, och det är väl ingen tillfällighet. Den svenska skolan gör inte helt bra ifrån sig i internationella jämförelser; lärarna kämpar i mångt och mycket i motvind, och det är en skola med stora skillnader i förutsättningar och resultat.

I dagens GP fanns en bra ledare om skolan av i dag- En ledare som visserligen handlade mycket om skolval, men utan att fastna i politiska dogmer.

En sak saknade jag dock: Skolpengen.
Hur den kan göra det hart när omöjligt att skjuta till extra pengar till de skolor som har betydligt större behov, utan att samma ökning också skall ges till de som inte alls har samma dåliga förutsättningar. Jämför med utjämningssytemet för kommunerna. Vän av ordning säger då att, Hallå där! Där är det ju de rika kommunerna som för över medel till de resurssvaga! En Robin Hood historia!

Ja, så är det, åtminstone delvis. Men, varför skulle inte samma princip kunna gälla skolpengen?

Läs ledaren här:

https://www.gp.se/ledare/friskoledebatten-missar-helheten-1.38443252

Följ svensk lag

Göteborgsposten startade en reportageserie förra veckan, man ville skildra förorterna ur förorternas perspektiv. Bland annat ur ett rasistiskt perspektiv. De hade följt fem unga flickor med invandrarbakgrund under hösten och gav deras version av hur förorterna och rasismen tar sig uttryck. Man kan ju lugnt säga att deras version inte var den samma som medias.

GP fortsatte dagen efter med att se hur mycket politikerna visade sig i de utsatta områdena, och det var väl inte någon upplyftande sanning.

Men så i lördags gjorde de ett nedslag hos politikerna, ställde frågan: Hur ska rasismen bekämpas?

Jag var inte direkt förvånad över hur pass lite konkreta förslag de kom med, ganska ofta hänvisades till allmänna formuleringar. Nu ska jag i ärlighetens namn säga att de fick väldigt lite utrymme, det var 18 politiker som svarade, och allt samlat på en tidningssida. Men det var ett svar som jag hajade till på. Jörgen Fogelklou, gruppledare för SD, svarade på ett sätt att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa frågeställningen en gång till. En av oss, nej snarare jag och alla de andra politikerna som svarade, och Jörgen, hade uppenbarligen inte förstått frågan: Hur ska rasismen bekämpas?

Hans svar, och jag citerar direkt från GP:

Vad staden skulle göra är naturligtvis att förlägga Pride ute där det behövs som mest, i våra utsatta områden. Staden skall vara glasklar, svensk lagstiftning gäller här. Punkt. Staden behöver egentligen inte fler 500-sidiga dokument med fina ord. Tillämpa svensk lag, den gäller alla oavsett om du är lång eller kort, man eller kvinna, etnisk svensk eller nyanländ eller vem du älskar. Punkt.

Jag ska helt ärligt erkänna att jag har vissa fördomar. En del av dem gäller hur SD-politiker tänker och agerar. Jag försöker att vara öppen för andras åsikter (med varierande framgång) Men här går jag bet. Frågan gällde alltså: Hur ska rasismen bekämpas? Vad har Pride med det att göra? Hets mot folkgrupp? Det har inget med rasism som jag ser det. Svensk lag ska följas? Här går min logiks skuta fullständigt på grund. Det är väl inget kontroversiellt med att basunera ut att svensk lag ska följas. Men det räcker ju uppenbarligen inte. Nej, jag fattar inte hur karln resonerar. Eller, jo. Tyvärr. Men det har absolut inget med frågan att göra.

Beroendeproblematik

Mitt förhållande till Amerikansk politik i allmänhet, och Trump i synnerhet är inte frisk. Det är närmast att betrakta som ett beroende, patologiskt. Jag vet inte hur mycket tid jag lägger ned på att läsa nyheter, kika på Youtube och så vidare, allt med bäring på USA, ja egentligen Trump. Sen skickar jag länkar till mina döttrar som sannolikt är dötrötta på allt detta. Nu är det bara en dryg vecka kvar till valet, och sen förmodligen nån månad med fullständigt kaos, men sen ska jag lägga ner det. Precis som en ”vanlig” missbrukare som ska sluta nästa vecka…

Detta må låta mer som en skröna, men det tar inte bara tid, det irriterar mig också.Att jag inte kan låta bli att klicka, att slå upp intressanta länkar…

Men, visst är det en annorlunda värld vi lever i?

Mer av klimatfrågor

På ålderns höst förändras sättet att tänka för det flesta. Jag måste erkänna att jag själv numera funderar en del på vad som är kvar av livet? Det har tagit några törnar de sista åren med ett par cancerdiagnoser. Men peppar, peppar, just nu har jag inga besvär. Det har säkert gjort att jag tänker lite annorlunda i dag, men inte på det sätt som man ibland kan läsa om: Att tiden stannar upp för cancerpatienter, att de lever mer för stunden. Men upplevelsen av att livet är ändligt har blivt mer närvarande.
Jag har tre barnbarn. Eller, nej. Om jag släpper blodslinjen och tänker på hur det egentligen ser ut, så har jag åtta.

I åldern 1 till 22 år. Själv fyller jag 70 i år, och min mamma 90. Nästan ett helt århundrade mellan äldst och yngst. Och jag tänker på den enorma utveckling som samhället gått igenom under dessa 90 år. Politiskt, teknologiskt, kulturellt. Mamma hade sina unga tonår under nazismens värsta tid, med ett påtagligt krigshot runt hörnet. Vad var det som hindrade Hitler att peka på Sverige? Hon kan fortfarande rysa över den ångest detta skapade. Pappa låg vid gränsen till Norge och förfrös en tå, medan Hitlers och Stalins arma soldater förfrös i Stalingrad. Per-Albin myntade begreppet “Folkhemmet”, och sedan efter krigslutet fanns det i princip inga begränsningar i vår utveckling. Själv föddes jag i ett hem utan TV, kylskåp eller tvättmaskin. “Det var bättre förr” brukar äldre ofta säga. När de förfasas över nymodigheter och busiga ungar. Nej, det var nog inte bättre förr. Trots allt har vi höjt levnadsåldern med något deccenium, vi klarar av att bota allt fler svåra sjukdomar, och i princip ingen svälter i vårt land. Och inte minst, globalt så har allt fler människor en klart bättre standard och överlevnad. Så i stort har det nog blivit bättre trots att ungarna har med sig telefoner in i klassrummen…
Tyvärr har vi i ett avseende köpt denna standardhöjning, vår ökade levnadskvalitet på kredit. Vi har tagit naturen, vår planet i pant. Och det ser tyvärr ut som om vi inte klarar av att betala tillbaka vår skuld. Hade det varit en civilrättslig process, hade nog vi blivit försatta i konkurs. Eller åtminstone fått en tuff rekonstruktion. Och det är väl en rekonstruktion som vi måste utsätta oss för?

Jag lyssnade i dag på nyårsdagens avsnitt av Vinter i P1, med Johan Rockström. En ansedd forskare, professor i miljövetenskap. Hans program handlade om hur allvarligt läget är för vår planet. Ett akutläge. För fem år sedan, när Paris avtalet skrevs under sommarpratade han. Då var han optimistisk. Det är han inte idag. Men han menar att det kan gå att lösa, om vi tar det på allvar. Nu! Om vi ska ha en chans att klara klimathotet måste utsläppen minska redan i år. Och halveras till 2030. Sedan halveras igen till 2040, för att vara noll 2050. Detta för att mina barnbarn ska ha en chans att kunna leva i en någorlunda lik värld som vi ser nu. Jag ska inte gå igenom hans inlägg, lyssna gärna i stället om ni inte redan gjort det. https://sverigesradio.se/avsnitt/571827

Trump eller Greta?

År 2040. Om rekonstruktionen av vår gemensamma planet, vårt gemensamma ställe att leva på inte är klar då, ja då är det en ren och skär konkurs som vi kan se framför oss. Då är mitt yngsta barnbarn 20 år, skall förhoppningsvis för något år sedan ha lämnat gymnasiet med “För vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!” Det äldsta är i medelåldern. Om… Det finns många frågetecken på vägen på denna resa. Jag hoppas att vi kan vända trenden. Att lyssna på vetenskapen som Greta T ber oss. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte optimistisk. Helt enkelt för att det är så ont om tid. Hur ska världens ledare, politiska som företagsledare, kunna vända på klacken nu. När man inte gjort det tidigare. Och gräv där du själv står: Hur har du ställt om ditt leverna, dvs konsumtionsmönster?
Hur förklarar man att vi inte klarar att göra det? Vad är det för mekanismer som gör oss handlingsoförmögna? Det finns naturligtvis ingen som vill se vår värld förstöras. Att inte unna våra barnbarn ett bra liv. Men likafullt… Klimatförnekarna till exempel. Är det egoistiska cyniker, eller tror de verkligen på vad säger?

Skatter med mera

Att det finns behov i samhället som inte riktigt fungerar som vi varit vana vid, eller som vi önskar. Det är helt uppenbart för de flesta.
Jag tänker bland annat på:
Skolan.
Det är ingen hemlighet att skolan är ett problemområde. Jag tänker då i första hand inte på PISA undersökningar, även om det naturligtvis ger en indikation om hur det står till. Nej, jag tänker på de bakomliggande orsakerna till bristande skolresultat. Men framför allt: Förutsättningarna att kunna bedriva vettig undervisning, förutsättningar som gör att erfarna lärare inte hoppar av, att det går att rekrytera engagerade nya lärare. Resurser i form av pedagogisk personal, skolmaterial som skolböcker. Listan kan göras lång.
Äldreomsorgen.
Vi har en ökad andel äldre som kommer att behöva stöd och vettiga boenden. Som jag läser av debatten i samhället nu är det personalen i hemtjänsten som har det lika svårt som de som de ska betjäna. Jo. Det varierar från kommun till kommun, från förvaltningsupplägg till förvaltningsupplägg. Men det finns nog fler kommuner där äldreomsorgen går på knäna än motsatsen.
Sjukvården.
Nedläggningar av sjukhus, indragning av avdelningar, uppsägning av personal, långa kötider. Samtidigt som en ganska kritisk allmänhet, och inte minst personal, upplever att det börjar närma sig patientsäkerhetskris. Inom parentes måste jag dock ge en stor blomma till personalen på SÄS och SU för den vård jag fått de senaste två åren. Och jag inte klaga på lång väntetid. Vilket kanske räddade livet på mig.
Socialtjänsten.
Sjukskrivningarna och avhoppen bland socialsekreterarna är hög. Både kunder och tjänstemän är förbannade.
Pensioner.
I samband med den politiska debatten för några år sedan om att skapa formella möjligheter för en lägre lönsättning än vad kollektivavtalen möjliggjorde för sk enkla jobb, framför allt för nyanlända, blev det ett ramaskri från S och vänsterut. Och inte minst LO. Jag tror det var 15 tusen brutto som diskuterades. “Det går inte att leva på!” kommer jag ihåg att regeringen skrek ut. Nähä? Hur många pensionärer har mindre än 15 tusen brutto? Hur många pensionärer har en lägre pension än detta? Det som inte går att leva på? Saxat ur Aftonbladet:
Personer som har så låg inkomst att de hamnar under gränsen för relativ fattigdom i Sverige. Det innebär att, när skatten är betald, så har de en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige. I Sverige låg fattigdomsgränsen vid 11 830 kronor per månad i nettoinkomst 2016. Av Sveriges två miljoner pensionärer hade 12 procent en inkomst som låg under fattigdomsgränsen 2016, enligt Pensions-myndigheten. Det motsvarar 231 500 fattigpensionärer.
Det var alltså ungefär en kvarts miljon människor i Sverige som inte hade en inkomst de kunde leva på. Åtminstone drägligt. Intressant.
Kommunala nedskärningar.
Delar av kommunens verksamhet finns ovan, men det har gått ganska långt på en del håll. Det som kallas satsningar inom kommunala verksamheten, är ofta att synonymt med att man inte drar ned på budgeten. Häromdagen kikade jag i GP ang Göteborgs kommuns nya budget. En Alliansbudget. Vad GP siktade in sig på var besparingar på Kultur, Social resursförvaltning. Nån stans ska man naturligtvis ta pengarna. Dessutom var det en lång artikel om bristen på resureser i skolan.

Satsningar

Polisen.
Och tur är väl det. Om man inte cyniskt ansluter sig till devisen att “Låt de skjuta ihäl varandra. Det blir bara billigare så” så finns det verkligen behov av ökade resurser till rättskipande myndigheter.
Försvaret.
För ett par deccenier sedan, när muren föll, så tävlade partierna i att nedrusta. Till och med M rustade ner. Nu är det ett nytt race om att rusta upp igen. Sen undrar jag om det är värt pengarna? Kommer vår lilla försvarsbudget att förslå så långt mot lede Fi? Oavsett om vi höjer anslagen eller ej?
Listan kan göras ganska lång, inte minst på “bristsidan”.

Vad är den gemensamma nämnaren?

Det saknas pengar. Det är inte bristande ambitioner hos politikerna, det är inte elaka människor. Visserligen folkvalda som har lite olika prioriteringar beroende på politisk hemvist. Men de vill nog väl. Men det finns en “enkel” väg att lösa detta: Höj skatten! Men se nej, det går inte. Där går en röd linje för åtminstone partier till höger om socialdemokratin. Snarare tvärtom, man vill hela tiden sänka skatterna ytterligare.
Och här hänvisar man till det “faktum” att skattesänkningar skulle öka skatteintäkterna. Man anser att med högre skatter minskar skatte-intäkterna. Låter det konstigt? Det finns en viss sanning i detta motsägelsefulla. Man utgår ifrån att man med högre skatter får mindre disponibel inkomst, och därmed också konsumerar mindre. Man hänvisar till ekonomisk forskning, ofta den s.k Lafferkurvan. Den påstås visa ett samband mellan skatteintäkter totalt visavi skatteuttag. Och vid en viss nivå faller intäkterna. Lafferkurvan är inte oomstridd. Den har blivit starkt politiserad. Och inte ens nationalekonomerna är ense om dess effekter. Det var under Reagans presidenttid som begreppet myntades, och togs som intäkt kraftiga skattesänkningar. Hur det det påverkade skatteintäkterna vet jag inte riktigt, men det skapade enorma budgetunderskott. Och, den ekonomiska ojämlikheten ökade rejält.

Valåret går mot sitt slut

Jag inser att det snart är ett år sedan jag skrev något här. Ambitionen var något annorlunda…
Valår var vad jag skrev sist. Och nu har det varit val i både Sverige och USA. I Sverige är det ju, som ingen missat, total förvirring rörande kommande regering. Före valet hade jag tippat att det skulle bli en ren M-regering. Det kan det kanske ännu bli, eller med stöd av KD, men det verkar snarare att bli extraval. Frågan är om det kommer att förändra något. SD lär väl fortfarande vara i närheten av 20% (hur tusan kunde det bli så?) och det innebär ju att L och C fortfarande måste ta ställning till samma fråga.

USA? Jag hade trott att Republikanerna skulle ta avstånd från Trump, eller åtminstone distansera sig. Det blev snarare tvärtom. Nu tog ju Demokraterna makten i representanthuset, och nu lär väl retoriken ännu hårdare. Men förhoppningsvis kommer det inte bli så många förödande lagförslag de sista två åren, bara bedrövliga dekret.

Nu lämnar jag politiken därhän. Det har varit ett ganska omtumlande år sedan förra hösten. Först en cancerdiagnos med en massa sjukhusbesök under våren. Strålning av prostatan, som ju tack och lov verkar ha varit framgångsrik, och inga direkta biverkningar. Men man hittade även ett bifynd, thymus (brässen) hade börjat växa, och utan möjlighet till biopsi. Så om den är elak eller inte får en operation utvisa. Och på onsdag skall jag göra det på Sahlgrenska. Jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot det, men det skall ändå bli skönt att få det gjort. Det är som med tandvärk…

Och så har mamma flyttat till seniorboende vid Dalhem, så övervåningen är tom, och nu skall vi flytta tillbaka till Göteborg igen. Huset är ute till försäljning och vi letar efter lägenhet. (Nån husmänniska blev jag aldrig…)

Valår i år

Jag har blivit besatt av Donald Trump. Det började redan mitt i valrörelsen, och har fortsatt sedan dess. Jag var till en början helt fascinerad av att en person med sådan personlighet och agenda kunde bli ett alternativ till presidentposten. Men. Naturligtvis var det omöjligt. Trodde jag då. När det var ett faktum var det helt onaturligt. Inte kunde väl USA välja en sådan person till president?

Jo, det kunde de tydligen, och sedan dess har jag i princip varje dag följt både nyhetsflöde och talkshows från USA. (Min favorit är Daily Show med Trevor Noah) Och varje dag förväntar jag mig att Republikanska Partiet skall ta avstånd från honom. Men icke. Folket har tagit avstånd från honom, han har ca 35 % som tycker att han gör ett bra jobb.

Risken med en sådan person är kanske inte alla bedrövliga beslut han fattar, – han är ju helt fanatisk med att riva upp allt som Obama en gång drev igenom, – det är snarare att han lyckas förstärka en redan otäck trend av politikerförakt. Vilket i sig gynnar de mörka krafterna. Amerikansk demokrati är ju i och för sig lite annorlunda än vår europeiska. Inte på pappret, men i praktiken. Att intresseorganisationer som NRA (National Rifle Association som är i focus just nu efter skolskjutningen i Florida), stora industrikonglomerat som kolindustrin kan stödja kandidater med mångmiljonbelopp är naturligtvis helt orimligt. För det är inte någon filantropisk verksamhet. Något skall ju betalas tillbaka. Där är vi inte i Europa. Än.

Vi har ju en kommande valrörelse här i Sverige. Och det politiska landskapet har förändrats under denna mandatperiod. Inte så mycket uttryckt i procent, men i attityder. Och orsaken är naturligtvis att SD helt säkert kommer att få en nyckelroll i regeringsbildningen. Inte så att de blir en regeringspartner, men de blir så stora att båda blocken blir tvungna att förhålla sig till dem.

Och det har utan tvekan påverkat retoriken redan. Det är då jag stilla undrar vad Palme en gång menade med att ”Politik är att vilja”. Vilja ha makten eller viljan att påverka enligt sin övertygelse.