Norstedts förlag

Detta blev ett boktips jag fick när jag tittade på ett avsnitt av SVT:s Studio 65 som handlade om cancer.

Baksidestext

Det är våren 2016, och sedan Augustpriset två år tidigare har Kristina Sandbergs liv handlat om att resa land och rike runt och prata om hemmafrun Maj. Hon är en av landets mest efterfrågade författare, och hon vet att hon måste ta vara på den här möjligheten. Fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.

Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter kommer domen: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

Baksidestexten sammanfattar väl vad boken handlar om: En cancerresa med allt vad det innebär. Sandberg varvar på ett skickligt sätt, och med ett lättläst språk hur jobbig en sådan resa kan vara. Nu har jag själv delvis samma erfarenhet, jag fick min diagnos året efter Sandberg. Men våra upplevelser är olika. För det första slapp jag cellgifternas helvete, det räckte med dryga 50 besök med strålning, och biverkningarna av det ligger långt från cytostatika-helvetet. Och, jag hoppas att slippa det framleds, trots en spridd cancer. Men jag upplever att vi är olika som personer, jag har nog ett drag av fatalism.

Men det är en gripande bok som beskriver osäkerheten över om behandlingen fungerar, hur ser framtiden ut, men inte minst skräcken för att behöva lämna sina barn innan de vuxit upp. Då och då undrar jag hur en person som inte har erfarenhet av sjukdomen upplever boken? Sandberg resonerar ofta om hur omgivningen uppfattar henne under sjukdomen, om svårigheten att kunna tala om det, att svara på frågan ”Hur mår du?” Jag misstänker att det kan bli lite väl mycket, allt för många omtag. Det blev det även för mig.

Det är en lång bok, kanske för lång? Andra halvan av boken handlar mycket om gården fadern lämnat efter sig när han dog, samma plats som Kristina har starka minnen från som barn. Här hade jag skurit ned en del beskrivningar om ambivalensen om vad hon och systern skall göra med det kvarlämnade, om ingående beskrivningar av allt som sparats under åren som gått. Jo, jag kan känna igen mig i det också, men hur mycket vill jag läsa om andras släktgårdar?

Trots mina invändningar så har jag hittat en ny författare. Med ett fantastiskt språk har Maj böckerna fått en ny läsare.