Norstedts – 2024 (377 sidor kort)

Först måste jag säga att det är en fantastisk bok. Med ett vackert och lätt språk för berättelsen mig långsamt in i ett landskap, både kulturellt och fysiskt. I efterhand inser jag att min kunskap om Samernas förutsättningar var mindre om än jag trodde när jag först öppnade boken. Ramen för berättelsen beskrivs bra av baksidestexten, men den rymmer så mycket mer. Om uttrycket ”slowreading” finns vet jag inte, men i så fall introducerar jag det här. Och det är för en otålig läsare som jag ett gott betyg.

Baksidestext

När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Författaren lotsar mig med en stark och varm berättelse in i samernas liv, både den traditionella vardagen som kollisionerna med statens ingrepp och överförmynderi. Det framväxande samhället gav inte samerna några egentliga rättigheter, marken ägdes av staten, och de levde i skuggan av vad de höga herrarna bestämde över huvudet på dem. Berättelsen fick mig även att se den senaste intressekonflikten , den om att öppna en ny gruva för att bryta sällsynta jordartsmineraler, i ett nytt ljus. Något som åter kommer att inskränka möjligheterna att bedriva rennäringen. Precis som i romanen hänvisar samhället till de framsteg som är nödvändiga.

När jag lägger ihop boken har jag fått, inte bara en spännande berättelse och trovärdig beskrivning av samernas sätt att leva, men även en helt ny förståelse om deras utsatthet.

Jag lyssnade på boken och Stina Ekblad gjorde en fantastisk inläsning.