Pelle Svanslös hade varit ordningsman i klassen länge nu och var personligen helt övertygad om att han var den mest lämpade för uppdraget. Inte helt utan stolthet hade han låtit rektor hänga ordningsmannamedaljen runt sin hals förra hösten. Valet hade visserligen inte varit enhälligt, men efter en period av ränksmidande stod han ändå där till slut med den tunga medaljen dinglande framför sin runda mage.
Men som så mycket annat här i livet varar inget för evigt och vid nästa termins början skulle han bli tvungen att acceptera ett nytt val av ordningsman. En som verkligen ville få till en förändring var Måns. Han vädrade förändringens vindar efter att förr ha varit total paria nu helt plötsligt fick vara med på, om inte alla, så åtminstone många fester utanför skolan. Även om hans självbild blev en aning uppblåst av detta nya insåg han att hans popularitet inte kunde mäta sig med Pelles. Men om han spelade han sina kort väl kunde han kanske bli vice ordningsman? Att det var Fritz som spelade förstafiolen i utmanandet av Pelle visste han, men Frida hade ju ändå uppvaktat honom några gånger, ett faktum han slickade i sig med god aptit, så kanske? Så här gällde det att vara förberedd.
”Jag ska krångla till det för Pelle” sa Måns en dag när han fikade med Bill och Bull.
”Att krångla till det verkar vara en god idé” sa Bill.
”Krångel är jättebra” sa Bull.
”Jag tror vi ska göra oss av med reservordningsman Trisse redan nu” sa Måns.
”Det är rätt tid för det” sa Bill.
”Vänta verkar dumt” sa Bull.
Sagt och gjort. På klassens oroliga timma nästkommande fredag ställde sig Måns upp och förklarade med harm i rösten att Trisse hade förverkat sitt förtroende. Som förevändning tog han upp det beklagliga faktum att råttorna i källaren fortfarande var kvar. Bill och Bull var tysta, men nickade instämmande. Någon påpekade försiktigt att råttorna hade bott där så länge man kunde minnas, och var det verkligen Trisses fel? Sådana ytliga argument viftades lätt bort och till mångas förvåning stegade Måns i väg till rektor med ett papper där han krävde att Trisse skulle skiljas från sitt uppdrag. (Han använde inte just de orden, och rektor hade besvär att tolka vad som stod på det skrynkliga pappret) För att inte riskera att bli bortglömda skyndade sig Fritz och Frida efter Måns i den långa otäcka korridoren fram till rektorns kontor, där de sedan stod och nickade bifall till Måns petition.
Rektor insåg att det var hans plikt att ta upp det i klassen vilket skedde på måndagen, en omröstning skulle ske. Döm om allas förvåning, inte minst Frida och Fritz, när Pelle vägrade vika ned sig. Skulle Trisse gå, följde han med också! Förvirringen blev total och Frida till och med kom med ett kompromissförslag som ingen riktigt fattade vad det innebar.
Klassen fick rösta och Pelles falang vann en knapp seger. Måns drog sig tillbaka och slickade sina sår, skyllde på att klassen var omogen, inte förstod dess bästa. Råttorna glömdes tillfälligt bort, och Fritz och Frida ångrade i hemlighet att de lierat sig med Måns, hoppades på att debaclet skulle vara glömt till höstterminen.
”Jag gjorde i alla fall ett försök” sa Måns.
”Ett försök var vad du gjorde” sa Bill
”Vad var det du försökte?” sa Bull.