Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna. – Moa Martinsson
Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte är någon finlirare när det gäller kulturkonsumtion. Nu har jag sett tre filmer i kategorin Bergmanpriset,
- Gagarine, som jag redan nämnt, ochden blev bara sedd till hälften.
- Mama, en Kinesisk film. Vad den egentligen handlade om kom jag aldrig fram till, jag la av efter nån knapp halvtimma. Jag blev lite misstänksam när en av de första scenerna, några skolbarn som gick till skolan, tog säkert fem minuter, utan replik. För all del, vackert sceneri, men ändå?
- Limbo. Brittisk film som i och för sig var vacker med Yttre Hebriderna som fond, och tematiskt ok. Asylsökande i isolering. (Att jag var God Man för ensamkommande 2015 kanske gjorde att jag såg färdigt) Men, filmen? Nästan ok.
Bergman? Han är ju hyllad och är säkert värd det. Men de få av hans filmer jag sett färdigt (bortsett från Fanny och Alexander) är inte många. Men en hel del har jag börjat på, och det redan för många år sedan. Men det händer ju inget! (Inom parentes gillar jag inte action heller)
Jag klarar inte av att läsa lyrik heller. Sannolikt är det något oroligt i mitt DNA, något som min omgivning kanske inte håller med om, jag betraktas snarare som lugn, kanske till och med trög. Men uthållighet är inte mitt adelsmärke.