Nona förlag 2025 (Först publicerad 2000)

Boken är utsedd som 2025 års ”Göteborg läser”, med syfte att få så många göteborgare som möjligt att läsa och prata om samma bok. Jag har den hemma då det är den första boken Kyrkbyns bibliotek valt efter sommaruppehållet till sin bokcirkel.

Baksidestext:

Nedanför Älvsborgsbrons fäste ligger Färjenäs – ett bostadsområde inbäddat i lummig grönska och med fantastisk utsikt över Göteborg. I omoderna enrumslägenheter i hus med namn som Flory Hill, Konsumhuset och Hedvigsdal bor en brokig skara människor. En del har hamnat där ofrivilligt, andra har hoppats på att finna en fristad.

Thomas och Patrik kommer till Färjenäs som barn. Först som besökare med sin Dykarklubb Maneten, men efterhand som livet rullar på blir de kvar. Här finns också tyska Herman som ständigt letar efter sina morrande hundar, Ragnar som dricker för mycket och blockerar in- och utgångar med sitt kylskåpslager, Stig som får besök av såväl polisen som svarta limousiner och Stenaprinsessan som med sin frånvarande närvaro påverkar dem alla, men mest Thomas.

Färjenäs är en roman som utspelar sig under 1990-talet i ett av Sveriges sista omoderna bostadsområden. Det är också en varm skildring av en grupp människor som lever på sina egna villkor, och om den gemenskap och hjälpsamhet som råder, trots att de allt som oftast inte är goda vänner.

Romanen är annorlunda, för det första är den skriven ur ett distanserat perspektiv (flugan på väggen) vilket gjorde att jag till en början fick svårt att greppa det stora persongalleriet. Det saknas traditionell gestaltning och innevånarna sveper förbi i korta stycken och deras sätt att bete sig blev upprepningar som till slut gjorde att jag kunde se deras personligheter bortom vardagliga handlingar. Flera av dem förblev dock rätt anonyma genom hela boken. Till slut lärde jag känna en handfull som ”äkta” personer, med känslor, hur de tänkte och handlade. Kanske framför allt Thomas, Stenaprinsessan och Sabine.

Men, inte minst för att Färjenäs ligger längs mina vanliga promenader, blev det en spännande läsning. Som sagt, ett annorlunda sätt att skriva, lättläst på gränsen till en skröna, men väl värd att ta sig an. Och sista sidan blev känslomässigt berörande på ett annat sätt, snyggt ihopknutet.