Natur och kultur, 2024

Jag är inne i en period med norska romaner, inte avsiktligt, det har bara blivit så. Förutom Fars rygg som jag skall skriva om här, så har jag även läst ”Vargarna från evighetens skog” av Karl-Ove Knausgård, ”Lärarinnans sång” av Vigdis Hjort och ”De ovärdiga” av Roy Jacobsen. En gemensam nämnare för alla tre är att de är väldigt bra. Det är bara att gratulera vårt grannland till så duktiga författare. Fars rygg belönades även med Nordiska rådets litteraturpris 2024.

Baksidestext:
Fars rygg är en stor roman, en lyrisk och episk berättelse om män i tre generationer. Den handlar om ensamhet som går i arv, om ovanliga liv, och den rör sig geografiskt mellan Alexandria, Oslo och Genève.

Berättaren i romanen är en version av författaren själv. Hans far har länge varit död, ändå finns pappan kvar, som närvaro och minne. Nu söker han sin far, vill förstå honom. Så börjar romanen om en norsk pojke som växer upp i Egypten, långt ifrån fjäll och fjordar. Det är 1920-tal och pojkens pappa, Domaren, innehar ett högt ämbete i Alexandria. Härifrån skickas han till skolor och internat i Europa där han ska danas, hundratals mil från sina föräldrar, utan möjlighet till kontakt. Uppväxten ska komma att präglas av en förlamande känsla av utanförskap, av att aldrig riktigt kunna komma någon nära.

Fars rygg är en lågmält intensiv, mycket vacker roman om längtan efter tillhörighet, det djupast mänskliga.

Fars rygg skrivs i första person, men jag upplever det hela tiden som den är skriven i tredje person och det beror på att jaget hela tiden återberättar sin upplevelse om sin far och hans uppväxt. Merparten är från tidig uppväxttid. Berättarjagets farfar är en domare som tjänstgör i Alexandria under mellankrigstiden, en mycket dominant person vars personlighet sätter tonen för hela berättelsen. Både för pojken som beundrar honom men aldrig fullt kommer honom nära, men även för modern. Bådas liv kan betecknas av ensamhet, men även uppgivenhet i moderns fall, en bild tonas fram tydligt i slutet av romanen.

Sällan har jag läst en roman som med så små medel kryper innanför huden på mig, pojkens känsla av utanförskap, önskan om tillhörighet skrivs med en gestaltning som är få förunnade.

”Show, don’t tell”! Gestaltningens mantra når här nya höjder!