Det är en konstig värld vi lever i, eller hur? För dryga fem år sedan slog sig svenska politiker för bröstet och förklarade att vi hade ett moraliskt ansvar att hålla gränserna öppna för alla de som flydde från krig och förföljelse. Och det var nästan politisk konsensus kring det, i princip bara det parti som numera bestämmer färdriktningen som förkastade det.
Politik är att vilja sa Palme, något jag citerat här ett antal gånger. Men politik är också att respektera folkviljan hur mycket vi än föraktar resultatet. Om vi inte gör det, och ibland känner jag en stark motvilja mot hur det blir, så kommer vi till slut hamna i samma dilemma som USA just nu genomlider. När Trump tillträdde var jag inte bara förbluffad, jag funderade på vilket elände skulle han kunna åstadkomma på fyra år? Jag landade i att klimatfrågan var nog mest akut, men sådant går ju rimligen att kompensera efteråt. Nu visade det sig att just miljön blev en förhållandevis liten sak, även om miljörörelsen kan ha synpunkter. Den stora skadan han lyckades åstadkomma var att, faktiskt, att hota själva demokratins grundvalar.
Tillbaka till där jag började, och förklara varför jag skriver detta. I ett inslag på kulturnyheterna i går fanns ett inslag av en konstnär, Henrik Teleman, som med flyktingars egna bilder och tankar gestaltade deras resa till och i Sverige. Och det var en, i och för sig marginell sak som sas, som slog an en känslosam sträng hos mig: Deras osäkerhet om vad som skall hända. Skall de få stanna, kommer de att kunna få återförenas med sin familj?
Vart tog empatin vägen hos våra beslutsfattare? Att det inte är rimligt att hålla gränserna helt öppna fattar till och med jag. (Vi har nog i och för sig råd med betydligt mer än vad som generellt sägs. Läs boken ”Migrationsmyten” av nationalekonomen PEO Hansen så får du ett nytt perspektiv) Men att i princip stänga gränserna, till och med för de mest utsatta kvotflyktingarna? På något sätt har det mänskliga perspektivet försvunnit. Jag var god man för tre ensamkommande pojkar för sju år sedan, och en av dem tog livet av sig. Det minnet förflyttar flyktingfrågan till ett annat plan. Jag tänker ofta på honom, det var så oändligt tragiskt. Han kom hit via ”Greklandsrutten”, men han pratade inte gärna om den delen. Han ville hellre prata om skolan, om framtiden. Han var analfabet när han kom hit, hade huvudsakligen levt sitt unga liv på en byggarbetsplats i Teheran, skola fanns inte på kartan för honom. Men här i Sverige ville hans så mycket och var duktig. En dag i juli 2017 ringde socialtjänsten i Ulricehamn där han bodde och talade om att han var död. Jag fattade inget, det fanns inget som tydde på att han mådde så dåligt, och även om han lämnade kvar en del noteringar typ dagbok, så fattar jag det ändå inte. Men, det gäller nog tyvärr många som tar sitt eget liv, omgivningen hade inte fattat det.
Det är skönt att man slipper fly …