Det är valår i år, och debatten om friskolors vara eller inte vara dyker upp på ett tydligare sätt. Inte för att jag tror att det kommer att bli någon huvudfråga, så lurar den ändå där i bakgrunden.
Då kommer det troligen mest handla om stora skolkoncerner ska få lov att kapitalisera på våra skattepengar. Då är det mest en ideologisk fråga, och skiljelinjen i politiken kommer inte att ändras bara för att det är val. (För Socialdemokraterna blir det väl nån form av urvattnad linje två?). Men en annan vinkling har också dykt upp på ett tydligare sätt: Dess påverkan på samhället i stort, och i synnerhet för utanförsskapsområden.
För några veckor sedan stack den nya skolminister, Lina Axelsson Kihlblom, ut hakan och pratade om segregationen och friskolornas roll där. Hon påstod helt fräckt att de har en negativ inverkan. I en debattartikel vågade hon till och med hävda att Reinfeld hade ansvar för skolskjutningarna. Självfallet ryckte några ur M-toppen ut och sa att hon blandade bort korten.
Kihlblom är inte en politiker i grunden, hon har i stället varit en framgångsrik skolledare i ett utsatt område i Södertälje, och lyckats väl. Så det hon säger är inte taget ur luften. Och för att vara helt ärliga, oavsett om vi är för eller mot friskolor, så måste vi nog inse att ett fritt skolval påverkar integrationen negativt. Skolpengen är dessutom så finurligt utformad att den inte betalas ut efter behov, utan per huvud. Så om en kommun får problem genom att elevunderlaget sviktar (kommunen har skyldighet att erbjuda undervisning, det har inte friskolorna) eller skolan har särskilda utmaningar och man skjuter till mer medel. Ja, då ska friskolan ha lika mycket mer. Verkar det vettigt?
Men i dag, 31 jan, såg jag en artikel i GP där sociologen och författaren Maria Törnqvist sammanfattade problematiken på ett lysande sätt. Rubriken var:
Så hänger gängvåldet ihop med friskolorna.
Den är klart läsvärd oavsett på vilken sida man står i frågan.