Skönhet är en kortlivad tyrann
För precis en vecka sedan hade jag ett välkommet avbrott i Corona tristessen, vandrade på Koön i goda vänners lag. Det var inte bara trevligt, jag förärades även ett Festivalpass till Filmfestivalen!
Tina och Bengt hade köpt ett pass för mycket, och det tog jag tacksamt emot.
Så nu har jag på två dagar sett 3 och en halv film. Det är mer än jag ser på flera månader, ja hade vi pratat om bio besök, hade det nog varit ett par år!
Jag har sett
- Disco, en norsk film som kortfattat handlar om hur det är att leva i en kristen sekt. Hyfsat bra, men twisten på slutet saknades.
- Tove. Invigningsfilmen, om Tove Jansson som ung, innan Mumin tog över hennes konstnärsambitioner. Mycket bra! Kan tyvärr inte ses mer.
- Gagarine. Fransk film, lite speciell. Bra till en början, sedan tröttnade jag, lite för ”konstnärlig”. Detta blev den halva filmen.
- The killing of two lovers. Amerikansk indie-film (vad det nu är, jag vet inte men ni cineaster vet kanske) Den var bra. Den första scenen planterade en spänning som följde genom hela filmen. En tydlig och oväntad twist på slutet.
Jag har alltså sett fyra filmer nu. (nästan) Jag känner paniken krypa på mig, hur ska jag hinna med att se allt jag vill, och vad är det jag vill se?
Det påminner om när jag flyttade till Hisingen i mitten på 90-talet. Man drog in fiber i huset, och kabel-TV blev tillgängligt. En dag så stod en vacker kvinna och ringde på dörren. Hon gjorde en marknadsundersökning sa hon. Angående TV vanor eller nåt liknande. Det urgamla tricket med att fånga uppmärksamheten med nåt annat först, för visst var hon en försäljare! Hon hade redan fått in foten innanför dörren, och med ett vackert leende hade hon mig på kroken. Jag tog ett abonnemang på TV1000. Filmer hela dygnet.
Jag köpte ett gäng VHS kassetter, spelade in filmer högt och lågt. Det blev en eskalerande schizofren tillvaro. Jag skulle ju spela in allt som var intressant. (Försäljaren glömde att tala om hur jag skulle hinna med att titta på allt) Efter två månader sa jag upp abonnemanget. Annars hade jag hamnat på Lillhagen.
Nån gång mindre än 10 år sedan, vid en av mina allt för många flyttar, slängde jag de sista kassetterna . Jag hade fortfarande inte sett dem.