Jag skulle gärna vilja vara flugan på väggen, att i hemlighet kunna lyssna på vad som sägs. Hade jag kunnat det vore jag just nu på väg till Regeringskansliet, för att slå mig ned precis under taket i Maria Malmer Stenergards kontor. Jag skulle med stort intresse försöka komma underfund med hur många av förslagen som lämnar rummet är hennes eller partiets egna idéer, eller hur mycket som är den br… grå eminens som huserar i bakgrunden?
Tanken aktualiserades i morse när jag lyssnade på Ekot, när jag insåg att det som först lät som ett inslag i en nyårsrevy faktiskt var sant: Kvotflyktingar skall inte enbart bedömas utifrån skyddsbehov. Nu skall ett nytt kriterium införas: Anpassningsbarhet. Att fly från dödshot är inte tillräckligt längre.
För två år sedan, hur många av er kunde då på allvar reflekterat över möjligheten till:
Att vi i dag har ett fullskaligt krig i vårt närområde?
Att vi fått en regering, där SD visserligen inte har ministerposter, men ändå styr och ställer?
Att Sverige, i princip utan nationell debatt, sökt NATO medlemskap?
Att det dessutom, förutom i första frågan, finns ett stort stöd i frågorna.
Det politikområde där SD:s inflytande föga förvånande syns tydligast är väl migrationspolitiken. Jag såg senare delen av SVT:s ’30 minuter’ i veckan där Anders Holmberg intervjuade vår migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).
Inget sensationellt kom fram, paradigmskiftet blev tydligt. Däremot hajade jag till kort mot slutet. Holmberg refererade till Annie Lööf som uttryckt oro över hur personer med invandrarbakgrund nu upplever samhällsklimatet.
Annie Lööf
Ministern svarade då, i mina öron raljerande, att hon i princip saknar förtroende för den förre Centerledaren (som för övrigt blev föremål för mordplaner på grund av sina ståndpunkter)
” Jag tror hon har en tendens att beskriva det hon vill beskriva av hennes uppfattning av politiken…”
” Vi måste ha en helt annan politik än den Annie Lööf står för ”
Låter kanske inte så konstigt, men med det kroppsspråk och tonfall det uttalades…
Annie är med andra ord fortfarande en nagel i ögat för (anti-)migrationspolitikerna.
Jag har en hel del synpunkter på Centerns politik i stort, men att ta heder av Annies moraliska resning är lågt. Hade hon haft Tidö- moral skulle hon sannolikt ha varit minister idag.
På ledarplats i dagens DN tas ett angeläget ämne upp på ett lite annat sätt än jag varit van vid från liberalt håll: Hur skall vi möjliggöra att den offentliga sektorn får de resurser den behöver?
Skribenten pekar på att behoven nu är betydligt större än resurserna, SKR uppskattar underskottet till 47 miljarder. Civilminister Slottner lutar sig lättvindigt mot ett gammalt mantra: ”Effektivisera hårdare!”
DN konstaterar sakligt att effektivisering inom det offentliga har pågått i dryga 30 år och också givit resultat:
Sveriges skattekvot sjönk från ca 50 % till dagens 42 %.
De offentliga utgifternas andel av BNP sjönk med 10 %
Svensk tillväxt under samma period ökade med 50 %
Slutligen dar man slutsatsen att:
[…] det stigande välståndet aldrig tillåts att hamna i de verksamheter som nästan alla ser som samhällets kärna […]
Här hade jag förväntat mig en avslutning med att vi nog måste tillåta skattehöjningar för att lösa åtminstone de mest akuta problemen i offentlig verksamhet, tex IVO:s svidande kritik av akutsjukvården, bristerna i skolsystemet för att inte tala om förebyggande åtgärder i socialt arbete.
Men beröringsskräcken för ordet skattehöjning är fortfarande för stor, även om det är det jag läser mellan raderna. Men, det stod åtminstone inte ”Det måste löna sig att arbeta”
Det har, milt uttryckt, stormat kring Folkteatern i Göteborg den sista månaden. Hyresvärden, Folkets Hus föreningen, har dels hotat med omedelbar uppsägning på grund av att det bedrivs nattklubbsliknade verksamhet i restaurangen, dels talat om att hyran måste höjas rejält när nuvarande kontrakt går ut, jag tror det är 2025. Petitioner och demonstrationer följde, kulturpersonligheter uttalade sig och det drog ihop sig till en perfekt julstorm.
Petter Stordalen som byggt sitt enorma hotell i direkt anslutning till Folkets Hus (varför måste alla hus i Göteborg bli så dj-a höga?) aviserade för länge sedan att han ville ha ett ”Las Vegas” i hotellet. Oklart för mig vad han menade med det, men någon form av underhållning borde det inbegripa. Någon som är mer konspiratoriskt lagd än jag skulle möjligtvis förledas tro att han tyckte att restaurang Folk kunde vara konkurrerande verksamhet. Han var tyst ganska länge men uttalade sig till slut i DN, där han förklarade att han absolut inte försökt påverka, och att Folks verksamhet var ett bra komplement till hans verksamhet. Som av en händelse drog då Folkets Hus tillbaka sitt hot om vräkning, förmodligen ren tillfällighet. Men som sagt, jag är inte konspiratorisk…
Men ett problem kvarstår: Hyran. I en debattartikel i dag går ordföranden i Folkets Husförening ut och försöker klargöra vad det handlar om, och nu blir det ganska intressant. Folkets Hus är hyresvärd med det kostnadsansvar det innebär. Hyran för teatern betalas i dag av Regionen där Moderaterna vill dra in stödet helt, och KD vill begränsa det. Sedan meddelar kommunen att tomträttsavgiften sexfaldigas. Som om detta inte var nog, så har man varit tvungen att grundförstärka och fasadrenovera för 200 mkr. Så man behöver inte vara geni för att räkna ut att det kommer behöva större hyresintäkter framledes, oavsett vem som står för notan.
Så frågan blir då: Hur mycket skall skattesubventioneras? Alla parter är nog överens att det vore tragiskt om Folkteatern tvingades flytta, men vem ska betala? Som alltid är verkligheten mer komplex än vad man först tror.
Valet är över, och vi får en ny regering, det hör till demokratins spelregler.
Jag fann för övrigt en tänkvärd artikel i GP dagen efter valet, skriven av Hynek Pallas på kulturredaktionen, ”Det sorgligaste är att ni inte bryr er”. Den fångar på ett bättre sätt än vad jag skulle kunna åstadkomma essensen i vad som hänt i svensk politik under det senaste decenniet. (Jag hoppas att det inte är en låst artikel)
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka bevekelsegrunder som ligger bakom de skiften i röstandet som skett. Lag och ordning, brott och straff var huvudtemat, inte som man skulle kunnat tro, miljö samt sjuk- och äldrevård. Det visade sig att SD framför allt växte i landsbygdskommuner, i de större städerna inte alls på samma sätt, de till och med backade på vissa orter.
Då kommer tiotusenkronorsfrågan i kategorin paradoxer:
Var, geografiskt, finns primärt den grova brottsligheten och det dödliga våldet? Var är det störst risk att drabbas själv? Ja, ni vet ju svaret, men varför ökar SD (och även deras stödpartier) mest på orter som är tämligen förskonade från eländet?
