Kategori: Film

Då och då bör man slå ihjäl en övertygelse för att kunna gynna en stark inlevelse”

Så var då veckan med ovanligt mycket film slut. (Tack Tina o Bengt) Jag har sett mer film denna vecka än jag gjort på år och dag, och då är jag nog lågkonsumerande jämfört med de ”riktiga” cineasterna.

Men några riktigt bra hann jag med, och några som jag undrar över hur de på något sätt ska kunna betala sig. Än mindre hur någon producent har varit villig att satsa på dem.

Men några bra ska jag ändå nämna:

– The Father. Anthony Hopkins spelar en dement far på ett otroligt bra sätt. Gripande, och igenkännande om man har eller haft demens nära sig.

– De ofrivilliga. Gjord av Ruben Östlund för drygt 10 år sedan. Jag hade bara sett en film av Östlund tidigare, Turist, och den gjorde inget avtryck hos mig. Det gjorde däremot denna. Med små, små medel gestaltar han våra tillkortakommanden. Den seglar nog upp som en av de bättre filmer jag sett alla kategorier. I den gruppen finns även Diktatorn av Chaplin och Welcome Mr Chance med Peter Sellers.

Östlund. Sen såg jag också The Square, även den riktigt bra. Så motvilligt får jag nog sälla mig till skaran av Östlunds beundrare.

Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna. – Moa Martinsson

Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte är någon finlirare när det gäller kulturkonsumtion. Nu har jag sett tre filmer i kategorin Bergmanpriset,

• Gagarine, som jag redan nämnt, ochden blev bara sedd till hälften.
• Mama, en Kinesisk film. Vad den egentligen handlade om kom jag aldrig fram till, jag la av efter nån knapp halvtimma. Jag blev lite misstänksam när en av de första scenerna, några skolbarn som gick till skolan, tog säkert fem minuter, utan replik. För all del, vackert sceneri, men ändå?
• Limbo. Brittisk film som i och för sig var vacker med Yttre Hebriderna som fond, och tematiskt ok. Asylsökande i isolering. (Att jag var God Man för ensamkommande 2015 kanske gjorde att jag såg färdigt) Men, filmen? Nästan ok.

Bergman? Han är ju hyllad och är säkert värd det. Men de få av hans filmer jag sett färdigt (bortsett från Fanny och Alexander) är inte många. Men en hel del har jag börjat på, och det redan för många år sedan. Men det händer ju inget! (Inom parentes gillar jag inte action heller)

Jag klarar inte av att läsa lyrik heller. Sannolikt är det något oroligt i mitt DNA, något som min omgivning kanske inte håller med om, jag betraktas snarare som lugn, kanske till och med trög. Men uthållighet är inte mitt adelsmärke.

Skönhet är en kortlivad tyrann

För precis en vecka sedan hade jag ett välkommet avbrott i Corona tristessen, vandrade på Koön i goda vänners lag. Det var inte bara trevligt, jag förärades även ett Festivalpass till Filmfestivalen!

Tina och Bengt hade köpt ett pass för mycket, och det tog jag tacksamt emot.

Så nu har jag på två dagar sett 3 och en halv film. Det är mer än jag ser på flera månader, ja hade vi pratat om bio besök, hade det nog varit ett par år!

Jag har sett

• Disco, en norsk film som kortfattat handlar om hur det är att leva i en kristen sekt. Hyfsat bra, men twisten på slutet saknades.
• Tove. Invigningsfilmen, om Tove Jansson som ung, innan Mumin tog över hennes konstnärsambitioner. Mycket bra! Kan tyvärr inte ses mer.
• Gagarine. Fransk film, lite speciell. Bra till en början, sedan tröttnade jag, lite för ”konstnärlig”. Detta blev den halva filmen.
• The killing of two lovers. Amerikansk indie-film (vad det nu är, jag vet inte men ni cineaster vet kanske) Den var bra. Den första scenen planterade en spänning som följde genom hela filmen. En tydlig och oväntad twist på slutet.

Jag har alltså sett fyra filmer nu. (nästan) Jag känner paniken krypa på mig, hur ska jag hinna med att se allt jag vill, och vad är det jag vill se?

Det påminner om när jag flyttade till Hisingen i mitten på 90-talet. Man drog in fiber i huset, och kabel-TV blev tillgängligt. En dag så stod en vacker kvinna och ringde på dörren. Hon gjorde en marknadsundersökning sa hon. Angående TV vanor eller nåt liknande. Det urgamla tricket med att fånga uppmärksamheten med nåt annat först, för visst var hon en försäljare! Hon hade redan fått in foten innanför dörren, och med ett vackert leende hade hon mig på kroken. Jag tog ett abonnemang på TV1000. Filmer hela dygnet.

Jag köpte ett gäng VHS kassetter, spelade in filmer högt och lågt. Det blev en eskalerande schizofren tillvaro. Jag skulle ju spela in allt som var intressant. (Försäljaren glömde att tala om hur jag skulle hinna med att titta på allt) Efter två månader sa jag upp abonnemanget. Annars hade jag hamnat på Lillhagen.

Nån gång mindre än 10 år sedan, vid en av mina allt för många flyttar, slängde jag de sista kassetterna . Jag hade fortfarande inte sett dem.

Monoliterna som dykt upp på olika platser i världen den senaste tiden fick mig att gräva i gömmorna, och upp kom en Blu-ray skiva: 2001- ett rymdäventyr, av Stanley Kubrick. Det är väl härifrån, åtminstone den första ”nya” monoliten som dök upp i USA för nån månad sedan, hämtade sin inspiration.

Jag såg om den i dag, och… ja, jag tyckte om den. Fantastiska scener, långa, eller snarare långsamma scener. Detta i kombination med musiken blev nästan meditativt. Kubrick fick för övrigt en Oscar för bästa specialeffekter. Den är gjord 1968! Ett år före Armstrong satte sin for på månen.

Sen kommer det svåra: Förstod jag den? Nja, jag skulle naturligtvis aldrig utanför detta forum erkänna att: Jag fattade nada. Tom när jag läste på Wikipedia vad den egentligen handlade om. Jaha.

För ett tag sedan skrev jag ett litet inlägg ”17 böcker du säger att du har läst fast du inte har det”. Hade det funnits en motsvarande lista över filmer, skulle 2001 platsa där.

Första gången jag såg den var 1973. Johan H och jag liftade i USA och besökte en vän som just då studerade vid Cornell University. Till campusets biograf begav vi oss, och visst. Den var vacker då också. Men fattade? Men jag kommer ihåg en student som några bänkrader längre bak sa när eftertexterna spelades upp: ”Jag har sett den 14 gånger nu, och den blir bara bättre och bättre!”

Ja, ja. Det var under Hippie eran…