På ålderns höst förändras sättet att tänka för det flesta. Jag måste erkänna att jag själv numera funderar en del på vad som är kvar av livet? Det har tagit några törnar de sista åren med ett par cancerdiagnoser. Men peppar, peppar, just nu har jag inga besvär. Det har säkert gjort att jag tänker lite annorlunda i dag, men inte på det sätt som man ibland kan läsa om: Att tiden stannar upp för cancerpatienter, att de lever mer för stunden. Men upplevelsen av att livet är ändligt har blivt mer närvarande.
Jag har tre barnbarn. Eller, nej. Om jag släpper blodslinjen och tänker på hur det egentligen ser ut, så har jag åtta. 
I åldern 1 till 22 år. Själv fyller jag 70 i år, och min mamma 90. Nästan ett helt århundrade mellan äldst och yngst. Och jag tänker på den enorma utveckling som samhället gått igenom under dessa 90 år. Politiskt, teknologiskt, kulturellt. Mamma hade sina unga tonår under nazismens värsta tid, med ett påtagligt krigshot runt hörnet. Vad var det som hindrade Hitler att peka på Sverige? Hon kan fortfarande rysa över den ångest detta skapade. Pappa låg vid gränsen till Norge och förfrös en tå, medan Hitlers och Stalins arma soldater förfrös i Stalingrad. Per-Albin myntade begreppet “Folkhemmet”, och sedan efter krigslutet fanns det i princip inga begränsningar i vår utveckling. Själv föddes jag i ett hem utan TV, kylskåp eller tvättmaskin. “Det var bättre förr” brukar äldre ofta säga. När de förfasas över nymodigheter och busiga ungar. Nej, det var nog inte bättre förr. Trots allt har vi höjt levnadsåldern med något deccenium, vi klarar av att bota allt fler svåra sjukdomar, och i princip ingen svälter i vårt land. Och inte minst, globalt så har allt fler människor en klart bättre standard och överlevnad. Så i stort har det nog blivit bättre trots att ungarna har med sig telefoner in i klassrummen…
Tyvärr har vi i ett avseende köpt denna standardhöjning, vår ökade levnadskvalitet på kredit. Vi har tagit naturen, vår planet i pant. Och det ser tyvärr ut som om vi inte klarar av att betala tillbaka vår skuld. Hade det varit en civilrättslig process, hade nog vi blivit försatta i konkurs. Eller åtminstone fått en tuff rekonstruktion. Och det är väl en rekonstruktion som vi måste utsätta oss för?
Jag lyssnade i dag på nyårsdagens avsnitt av Vinter i P1, med Johan Rockström. En ansedd forskare, professor i miljövetenskap. Hans program handlade om hur allvarligt läget är för vår planet. Ett akutläge. För fem år sedan, när Paris avtalet skrevs under sommarpratade han. Då var han optimistisk. Det är han inte idag. Men han menar att det kan gå att lösa, om vi tar det på allvar. Nu! Om vi ska ha en chans att klara klimathotet måste utsläppen minska redan i år. Och halveras till 2030. Sedan halveras igen till 2040, för att vara noll 2050. Detta för att mina barnbarn ska ha en chans att kunna leva i en någorlunda lik värld som vi ser nu. Jag ska inte gå igenom hans inlägg, lyssna gärna i stället om ni inte redan gjort det. https://sverigesradio.se/avsnitt/571827
Trump eller Greta?
År 2040. Om rekonstruktionen av vår gemensamma planet, vårt gemensamma ställe att leva på inte är klar då, ja då är det en ren och skär konkurs som vi kan se framför oss. Då är mitt yngsta barnbarn 20 år, skall förhoppningsvis för något år sedan ha lämnat gymnasiet med “För vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!” Det äldsta är i medelåldern. Om… Det finns många frågetecken på vägen på denna resa. Jag hoppas att vi kan vända trenden. Att lyssna på vetenskapen som Greta T ber oss. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte optimistisk. Helt enkelt för att det är så ont om tid. Hur ska världens ledare, politiska som företagsledare, kunna vända på klacken nu. När man inte gjort det tidigare. Och gräv där du själv står: Hur har du ställt om ditt leverna, dvs konsumtionsmönster?
Hur förklarar man att vi inte klarar att göra det? Vad är det för mekanismer som gör oss handlingsoförmögna? Det finns naturligtvis ingen som vill se vår värld förstöras. Att inte unna våra barnbarn ett bra liv. Men likafullt… Klimatförnekarna till exempel. Är det egoistiska cyniker, eller tror de verkligen på vad säger?
