Att visa upp sitt skrivande för andra, att publicera sitt alster är säkert för de allra flesta förenat med ett mått av oro, till och med ångest, hur skall det tas emot? Tumme upp eller ner? Till syvende och sist lämnar man ju ut en del av sig själv för andra att bedöma. Om det är genomgående positivt så är det nog lätt att hantera, på sin höjd skapar det orimliga förväntningar på något nytt. Men motsatsen?
I DN i dag skrev Åsa Beckman en tänkvärd krönika på detta ämne, ”Bokmässan var full av obekväma möten mellan kritiker och författare.” Hon citerar ett par författare som tidigare tagit mycket illa vid sig av negativ kritik, vad det kan göra med självkänslan. Jag har själv funderat en del över hur jag kommer att reagera när någon dissar vad jag skrivit. Eller, vilket kanske är värre, att ingen bryr sig överhuvudtaget. Jag har fått en del omdömen från personer som läst Solförmörkelse redan, och de är positiva. Men. Det handlar om personer som jag har någon form av relation till, och att de skulle racka ned på den i direkt tilltal till mig är inte sannolikt. Men då smyger sig frågan in: De som inte sagt något alls. Är det förtäckt negativ kritik?
Som de sociala varelser vi är det viktigt att känna sig bekväm med hur andra uppfattar oss. Så om du inte är villig att ta risken att bli sågad: Låt ditt material ligga kvar i byrålådan.