Indriðason, en skicklig författare jag aldrig tidigare hört talas om, men det kommer att bli mer. Det var Kyrkbybibliotekets avslutande bok i bokcirkeln, och alla, ja alla, tyckte den var underbar. (En eloge till bibliotekarierna som valt den).

Lättläst språk och en fängslande berättelse. Indridason skriver oftast krim, och hans sätt att bygga upp spänning i berättelsen kan anas från den genren.

Baksidestext:

Köpenhamn, sent 1700-tal. I ett bortglömt hörn av Christiansborgs slott arbetar den isländske urmakaren Jón Sivertsen med att restaurera ett unikt tvåhundra år gammalt urverk. En sen kväll avbryts hans arbete av ett oväntat besök – kung Christian VII, en man som avsatts från makten av sin egen son och betraktas som i det närmaste sinnessjuk.

Kungen vandrar berusad runt i slottet om natten och under de sena mötena framför urverket växer en oväntad vänskap fram. Jón bär på smärtsamma minnen från sin uppväxt på Island, där hans far och fostermor brutalt avrättades. Ett beslut som undertecknats av kungens egen far. Kungens rastlöshet och samvetskval vävs samman med Jóns smärta och förtvivlan, och deras möten får konsekvenser som ingen av dem hade kunnat ana.

Kungen och urmakaren är en hjärtskärande roman som väver samman historisk fakta med fiktion. Arnaldur Indriðason, Islands mest framstående författare, levererar en oförglömlig berättelse om hur makt, skuld och kolonialt förtryck format Islands och Danmarks historia – och hur försoning kan växa fram i de mest oväntade möten.

Baksidestexten tar upp det viktigaste, men en sak som grep tag mig var att jag tidigt fick reda på att fadern och fostermor avrättats, men inte omständigheterna. Deras berättelse varvades parallellt med nutid, den när kungen lyssnar till urmakaren. Ju mer jag får veta, desto mer önskar jag att det inte var sant, en gripande och sorglig historia. På ett plan är det samma teknik som Rishöj använder i Vinternoveller, vi dras mot något som inte kan sluta bra, och vi vill att berättelsen ska ändra riktning.