Kategorier
Politik

Beroendeproblematik

Mitt förhållande till Amerikansk politik i allmänhet, och Trump i synnerhet är inte frisk. Det är närmast att betrakta som ett beroende, patologiskt. Jag vet inte hur mycket tid jag lägger ned på att läsa nyheter, kika på Youtube och så vidare, allt med bäring på USA, ja egentligen Trump. Sen skickar jag länkar till mina döttrar som sannolikt är dötrötta på allt detta. Nu är det bara en dryg vecka kvar till valet, och sen förmodligen nån månad med fullständigt kaos, men sen ska jag lägga ner det. Precis som en ”vanlig” missbrukare som ska sluta nästa vecka…

Detta må låta mer som en skröna, men det tar inte bara tid, det irriterar mig också.Att jag inte kan låta bli att klicka, att slå upp intressanta länkar…

Men, visst är det en annorlunda värld vi lever i?

Kategorier
Aktuellt

Corona

Hur många miljoner inlägg på bloggar mm har inte handlat om Corona de senaste veckorna? Vem hade trott att ett nytt virus skulle kunna skapa sådan oreda i samhället? Allt, ja praktiskt allt handlar om detta nya nu. Slår man på radio eller TV, så är det i stort det enda som avhandlas. Jag kommer ihåg 1973, när Norrmalmstorgsdramat höll på samtidigt med att gamla kungen låg på sin dödsbädd. Då hade vi bara två TV-kanaler, men i princip all nyhetstid gick åt till att bevaka dessa två saker. Om inte jag minns fel så fick TV en “reprimand” för att de inte speglade andra saker samtidigt. I dag har vi betydligt fler TV-kanaler samt internettjänster. 1973 var bara en västanfläkt jämfört med detta.


Hur länge orkar vi att hålla oss underrättade? Hur länge orkar vi hålla oss isolerade? Vi stänger nog av TV:n före vi vågar oss ut, men förr eller senare sänker vi nog garden för smittan. Strax innan kaoset bröt ut var klimatet och flyktingkrisen i Syrien och Grekland hett stoff. Vem orkar bry sig om sådana triviala saker i dag?

Kategorier
Klimat Politik

Mer av klimatfrågor

På ålderns höst förändras sättet att tänka för det flesta. Jag måste erkänna att jag själv numera funderar en del på vad som är kvar av livet? Det har tagit några törnar de sista åren med ett par cancerdiagnoser. Men peppar, peppar, just nu har jag inga besvär. Det har säkert gjort att jag tänker lite annorlunda i dag, men inte på det sätt som man ibland kan läsa om: Att tiden stannar upp för cancerpatienter, att de lever mer för stunden. Men upplevelsen av att livet är ändligt har blivt mer närvarande.
Jag har tre barnbarn. Eller, nej. Om jag släpper blodslinjen och tänker på hur det egentligen ser ut, så har jag åtta.

I åldern 1 till 22 år. Själv fyller jag 70 i år, och min mamma 90. Nästan ett helt århundrade mellan äldst och yngst. Och jag tänker på den enorma utveckling som samhället gått igenom under dessa 90 år. Politiskt, teknologiskt, kulturellt. Mamma hade sina unga tonår under nazismens värsta tid, med ett påtagligt krigshot runt hörnet. Vad var det som hindrade Hitler att peka på Sverige? Hon kan fortfarande rysa över den ångest detta skapade. Pappa låg vid gränsen till Norge och förfrös en tå, medan Hitlers och Stalins arma soldater förfrös i Stalingrad. Per-Albin myntade begreppet “Folkhemmet”, och sedan efter krigslutet fanns det i princip inga begränsningar i vår utveckling. Själv föddes jag i ett hem utan TV, kylskåp eller tvättmaskin. “Det var bättre förr” brukar äldre ofta säga. När de förfasas över nymodigheter och busiga ungar. Nej, det var nog inte bättre förr. Trots allt har vi höjt levnadsåldern med något deccenium, vi klarar av att bota allt fler svåra sjukdomar, och i princip ingen svälter i vårt land. Och inte minst, globalt så har allt fler människor en klart bättre standard och överlevnad. Så i stort har det nog blivit bättre trots att ungarna har med sig telefoner in i klassrummen…
Tyvärr har vi i ett avseende köpt denna standardhöjning, vår ökade levnadskvalitet på kredit. Vi har tagit naturen, vår planet i pant. Och det ser tyvärr ut som om vi inte klarar av att betala tillbaka vår skuld. Hade det varit en civilrättslig process, hade nog vi blivit försatta i konkurs. Eller åtminstone fått en tuff rekonstruktion. Och det är väl en rekonstruktion som vi måste utsätta oss för?

Jag lyssnade i dag på nyårsdagens avsnitt av Vinter i P1, med Johan Rockström. En ansedd forskare, professor i miljövetenskap. Hans program handlade om hur allvarligt läget är för vår planet. Ett akutläge. För fem år sedan, när Paris avtalet skrevs under sommarpratade han. Då var han optimistisk. Det är han inte idag. Men han menar att det kan gå att lösa, om vi tar det på allvar. Nu! Om vi ska ha en chans att klara klimathotet måste utsläppen minska redan i år. Och halveras till 2030. Sedan halveras igen till 2040, för att vara noll 2050. Detta för att mina barnbarn ska ha en chans att kunna leva i en någorlunda lik värld som vi ser nu. Jag ska inte gå igenom hans inlägg, lyssna gärna i stället om ni inte redan gjort det. https://sverigesradio.se/avsnitt/571827

Trump eller Greta?

År 2040. Om rekonstruktionen av vår gemensamma planet, vårt gemensamma ställe att leva på inte är klar då, ja då är det en ren och skär konkurs som vi kan se framför oss. Då är mitt yngsta barnbarn 20 år, skall förhoppningsvis för något år sedan ha lämnat gymnasiet med “För vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!” Det äldsta är i medelåldern. Om… Det finns många frågetecken på vägen på denna resa. Jag hoppas att vi kan vända trenden. Att lyssna på vetenskapen som Greta T ber oss. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte optimistisk. Helt enkelt för att det är så ont om tid. Hur ska världens ledare, politiska som företagsledare, kunna vända på klacken nu. När man inte gjort det tidigare. Och gräv där du själv står: Hur har du ställt om ditt leverna, dvs konsumtionsmönster?
Hur förklarar man att vi inte klarar att göra det? Vad är det för mekanismer som gör oss handlingsoförmögna? Det finns naturligtvis ingen som vill se vår värld förstöras. Att inte unna våra barnbarn ett bra liv. Men likafullt… Klimatförnekarna till exempel. Är det egoistiska cyniker, eller tror de verkligen på vad säger?

Kategorier
Politik

Skatter med mera

Att det finns behov i samhället som inte riktigt fungerar som vi varit vana vid, eller som vi önskar. Det är helt uppenbart för de flesta.
Jag tänker bland annat på:
Skolan.
Det är ingen hemlighet att skolan är ett problemområde. Jag tänker då i första hand inte på PISA undersökningar, även om det naturligtvis ger en indikation om hur det står till. Nej, jag tänker på de bakomliggande orsakerna till bristande skolresultat. Men framför allt: Förutsättningarna att kunna bedriva vettig undervisning, förutsättningar som gör att erfarna lärare inte hoppar av, att det går att rekrytera engagerade nya lärare. Resurser i form av pedagogisk personal, skolmaterial som skolböcker. Listan kan göras lång.
Äldreomsorgen.
Vi har en ökad andel äldre som kommer att behöva stöd och vettiga boenden. Som jag läser av debatten i samhället nu är det personalen i hemtjänsten som har det lika svårt som de som de ska betjäna. Jo. Det varierar från kommun till kommun, från förvaltningsupplägg till förvaltningsupplägg. Men det finns nog fler kommuner där äldreomsorgen går på knäna än motsatsen.
Sjukvården.
Nedläggningar av sjukhus, indragning av avdelningar, uppsägning av personal, långa kötider. Samtidigt som en ganska kritisk allmänhet, och inte minst personal, upplever att det börjar närma sig patientsäkerhetskris. Inom parentes måste jag dock ge en stor blomma till personalen på SÄS och SU för den vård jag fått de senaste två åren. Och jag inte klaga på lång väntetid. Vilket kanske räddade livet på mig.
Socialtjänsten.
Sjukskrivningarna och avhoppen bland socialsekreterarna är hög. Både kunder och tjänstemän är förbannade.
Pensioner.
I samband med den politiska debatten för några år sedan om att skapa formella möjligheter för en lägre lönsättning än vad kollektivavtalen möjliggjorde för sk enkla jobb, framför allt för nyanlända, blev det ett ramaskri från S och vänsterut. Och inte minst LO. Jag tror det var 15 tusen brutto som diskuterades. “Det går inte att leva på!” kommer jag ihåg att regeringen skrek ut. Nähä? Hur många pensionärer har mindre än 15 tusen brutto? Hur många pensionärer har en lägre pension än detta? Det som inte går att leva på? Saxat ur Aftonbladet:
Personer som har så låg inkomst att de hamnar under gränsen för relativ fattigdom i Sverige. Det innebär att, när skatten är betald, så har de en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige. I Sverige låg fattigdomsgränsen vid 11 830 kronor per månad i nettoinkomst 2016. Av Sveriges två miljoner pensionärer hade 12 procent en inkomst som låg under fattigdomsgränsen 2016, enligt Pensions-myndigheten. Det motsvarar 231 500 fattigpensionärer.
Det var alltså ungefär en kvarts miljon människor i Sverige som inte hade en inkomst de kunde leva på. Åtminstone drägligt. Intressant.
Kommunala nedskärningar.
Delar av kommunens verksamhet finns ovan, men det har gått ganska långt på en del håll. Det som kallas satsningar inom kommunala verksamheten, är ofta att synonymt med att man inte drar ned på budgeten. Häromdagen kikade jag i GP ang Göteborgs kommuns nya budget. En Alliansbudget. Vad GP siktade in sig på var besparingar på Kultur, Social resursförvaltning. Nån stans ska man naturligtvis ta pengarna. Dessutom var det en lång artikel om bristen på resureser i skolan.

Satsningar

Polisen.
Och tur är väl det. Om man inte cyniskt ansluter sig till devisen att “Låt de skjuta ihäl varandra. Det blir bara billigare så” så finns det verkligen behov av ökade resurser till rättskipande myndigheter.
Försvaret.
För ett par deccenier sedan, när muren föll, så tävlade partierna i att nedrusta. Till och med M rustade ner. Nu är det ett nytt race om att rusta upp igen. Sen undrar jag om det är värt pengarna? Kommer vår lilla försvarsbudget att förslå så långt mot lede Fi? Oavsett om vi höjer anslagen eller ej?
Listan kan göras ganska lång, inte minst på “bristsidan”.

Vad är den gemensamma nämnaren?

Det saknas pengar. Det är inte bristande ambitioner hos politikerna, det är inte elaka människor. Visserligen folkvalda som har lite olika prioriteringar beroende på politisk hemvist. Men de vill nog väl. Men det finns en “enkel” väg att lösa detta: Höj skatten! Men se nej, det går inte. Där går en röd linje för åtminstone partier till höger om socialdemokratin. Snarare tvärtom, man vill hela tiden sänka skatterna ytterligare.
Och här hänvisar man till det “faktum” att skattesänkningar skulle öka skatteintäkterna. Man anser att med högre skatter minskar skatte-intäkterna. Låter det konstigt? Det finns en viss sanning i detta motsägelsefulla. Man utgår ifrån att man med högre skatter får mindre disponibel inkomst, och därmed också konsumerar mindre. Man hänvisar till ekonomisk forskning, ofta den s.k Lafferkurvan. Den påstås visa ett samband mellan skatteintäkter totalt visavi skatteuttag. Och vid en viss nivå faller intäkterna. Lafferkurvan är inte oomstridd. Den har blivit starkt politiserad. Och inte ens nationalekonomerna är ense om dess effekter. Det var under Reagans presidenttid som begreppet myntades, och togs som intäkt kraftiga skattesänkningar. Hur det det påverkade skatteintäkterna vet jag inte riktigt, men det skapade enorma budgetunderskott. Och, den ekonomiska ojämlikheten ökade rejält.

Kategorier
Klimat

Klimatångest del 3

Greta har fastnat på fel sida av Atlanten. Hon seglade dit bland annat för att kunna delta i FN:s klimatkonferens som var planerad i Chile. Hur hon skulle ta sig dit vete gudarna, det väldigt långt mellan USA och Chile, och flyga finns ju inte på kartan. Så det får väl bli tåg antar jag? Det finns nog en hel del hinder för detta på vägen ner, men skulle säkert ha fixat det.

Ett potentiellt hinder skulle ha kunnat vara USA:s gränsmur. Men Trumps mur släpper genom söderut, den är lite som en mjärde, det går bara att ta sig åt ena hållet, söderut. Eller kanske inte heller det stämmer. Han gjorde ju ett besök vid murbygget för några månader sedan, där han på sitt vanliga ödmjuka sätt förklarade att denna mur i princip var omöjlig att passera. Det var gjord av både stål och betong på ett mycket sofistikerat sätt, och att klättra över den var bara inte att tänka på. Klicka på bilden och se inslaget där han ödmjukt förklarar hur den funkar…
Som lite kuriosa visade det sig att en vanlig batteridriven tigersåg tog sig igenom muren på några minuter. Och har utnyttjats på det sättet av smugglare. Och bergsklättrare testade att klättra upp på den. Inga problem det heller. När den för övrigt felfrie presidenten konfronterades med detta, att det gick att forcera den så enkelt sa han: Då är det bara att fylla i hålet igen!

Hur som helst, tillbaka till Greta. Nu vädjar hon över transport tillbaka till Europa igen, Madrid har blivit platsen för konferensen. Och det löser sig säkert med transporten. Men det sätter fingret på hur svårt det kan vara att hålla en konsekvent linje, bara för symbolvärdet. När vi kör bil mer än vi behöver, när vi trots allt känner att vi behöver unna oss den där veckan i solen, så är det lätt att tänka att på marginalen spelar det ingen roll. Och det är ju på ett sätt sant. Min andel av utsläppen från en flygresa är försumbar. Det hade kanske till och med bara blivit en tom stol i stället. Lite mer svårt att smälta är när våra politiker förklarar att Sveriges andel också är försumbar. I det stora hela. För att rättfärdiga sysselsättning och ekonomi. (Och chansen att bli återvald) Jämför bara med Kina, USA och Indien, våra utsläpp är bara en piss i Missisippi.
Men man kan faktiskt applicera samma resonemang på vår allmänna val. Min enda röst gör faktiskt vare sig till eller ifrån. Men hela demokratiska idén bygger ju faktiskt på det sammantagna resultatet. Eller?
Så symbolvärdet har kanske större betydelse än vi tror?

Kategorier
Klimat

Klimatångest del 2

Greta Thunberg har blivit tilldelad Nordiska rådets miljöpris. En halv mille! Men hon passar, hon vill hellre se lite handling av politikerna. Som om inte hennes övriga agerande skulle ställa henne i en klass för sig själv, så gör detta det. Men hon kanske var mätt på priser. Hon fick ju även det sk alternativa nobelpriset i veckan.

Men hur är det med oss själva? Kvalificerar vi oss för något pris? Källsorteringspris? Minska-på-plastpåsepriset? Kanske till och med köpa rätt ny bil priset?

Klimatångest. Den stora ångesten kommer nog inte att vara att vi får dåligt samvete för att flyga till Kanarieöarna till jul Den stora ångesten kommer att

Elefanten i rummet (Lånat av satirikern Max Gustafsson. I lönndom)

sätta in när vi inser hur mycket vi kommer att behöva ändra på konsumtionsvanor i stort. Ny teknik kommer nog tyvärr inte lösa allt. Och. Tyvärr är det nog en läxa som politiker inte klarar heller. Tillväxt är fortfarande mantrat. Ser ni en liten motsättning?

Kategorier
Klimat

Klimatångest

Vi har fått ett nytt begrepp, klimatångest. Ett begrepp vi instinktivt kopplar till Greta Thunberg. En person som på ett mirakulöst sätt fått världens uppmärksamhet och uppskattning. Men även hat och kritik. Det ligger i sakens natur. Tyvärr.

Min båtgranne på Öckerö hade synpunkter på henne. Han presenterade sig som forskare, kanske för att det skulle ge större trovärdighet i hans synpunkter. Hans synpunkter var milt uttryckt klimatskeptiska. Och Gretas segling till USA? Båten var allt annat än klimatsmart vid dess tillverkning, och det var bara ett jippo. Och hon var manipulerad av både det ena och det andra. Och så hade hon ju diagnoser…

Denne (självutnämnde?) forskare hade många belägg för att de vetenskapliga beläggen för klimatförändringen inte alls var så trovärdiga som det förespeglades. Bland annat tog han upp något han sett på nätet. Ett bevis för att vattennivåerna inte alls var på väg upp. Det fanns foton från en och samma plats nånstans i Bohuslän, där man kunde se att nivån faktiskt var lägre än, ja var det 40 år sedan. Man kunde se det på foton! Jag undrar om han hört talas om vattennivån varierar med lufttryck och vindar? Till och med tidvatten påverkar oss i Bohuslän.

Tyvärr slutade han aldrig att prata, hade jag inte sagt att jag var tvungen att gå hade jag nog stått där än.

HEJA GRETA!

Kategorier
Okategoriserade

Våren, förlåt, sommaren är här

Vilket väder!

Jag har tagit mig ut till stugan för att röja lite. Uthuset såg ungefär lika skräpigt ut som trädgården. Trädgården var som vanligt full av dessa fantastiska boklöv som den, åtminstone, 100 år gamla boken årligen förser oss med. I år hade den dessutom försett oss med extra mycket nedfallna grenar. Uthuset var fullt med kassar och lådor som ”blivit över” efter flytten till Göteborg. Även om det har slängts och givits bort hur mycket som helst, så är det lika mycket kvar som undrar över var det skall ta vägen. Och en del har tagit vägen om Mellsjön. Men nu är det mesta klart.

Det där med att klara av att göra sig av med saker! Det är ett problem som en psykolog kanske kan förklara hur det hänger ihop. Eller snarare hur det inte hänger ihop. Om objektiv logik säger att det inte finns någon anledning att spara saker som inte har kommit till användning på 10-20 år, så lika fullt så finns motståndet att slänga där. Nostalgi, ”kan-vara-bra-att ha” (trots att jag inte har hittat något att använda det till de senaste decennierna), det finns många fallgropar. Men nu är flytten klar, och vi har börjat hitta det mesta. I lägenheten det vill säga. I källaren, ett förråd som får en vanlig garderob att känna sig som en hel balsal, där härskar en annan ordning. Ja, ordning är det. Om man ser till hur kartongerna är staplade. Men vad är det i dem?

För övrigt så blev det ytterligare en omgång av strålning efter operationen. Tumören hade växt igenom kapseln, och för säkerhets skull så blev det 25 nya behandlingar. Men nu är det klart, och jag börjar känna mig som en veteran på Jubileumskliniken. Jag har tack och lov inte fått några direkta biverkningar denna gången heller, bortsett från att alla backar helt plötsligt blivit både längre, och inte minst brantare. Men, som den veteran jag är, vet jag att de kommer att återfå sitt ursprungliga utseende så småningom. Kort sagt, jag mår faktiskt bra.

Kategorier
Okategoriserade

2019

Jag tycker det känns som om millennieskiftet var för något år sedan. Men så är det inte.

Svensk politik.
Så har vi då fått en ny regering till slut. En utgång jag inte hade förutsett. Ja, alltså hur den fick sitt stöd i Riksdagen. Mitt grundtips hade ju varit att M skulle ta det ensam. (KD hade jag liksom glömt bort). Men att S + Mp skulle få fortsätta var en högoddsare. Med L+C som passivt stöd. Jo jag tackar jag. Det är nog ett politiskt landskap som få känner igen sig i. Men det kanske fungerar, även för mer ideologiskt strikta väljare? En skopa liberal politik mot utbyte av att Åkesson inte får egentligt inflytande. Och så blir Sjöstedt utan riktigt inflytande.
Jo, nog är det lite ovant att se detta politiska landskap…

USA?
Jag kan tyvärr inte låta bli att följa utvecklingen där. Jag hade trott att Trump skulle behöva ge sig vid mellanårsvalet. Icke. Republikanerna var för kåta på makten, trots att det smutsar ned dem. Och eländet fortsätter.

Jag själv?
Ja, jag gjorde min operation av brässen i november, men har fortfarande inte fått något svar från SU om det var något farligt. Lite jobbigt, medges. Men på nästa torsdag är jag kallad till SÄS. Då måste jag få besked. Men det har gått ganska bra. Lite komplikationer, ja, men inget farligt. (Hoppas jag)

Kategorier
Politik

Valåret går mot sitt slut

Jag inser att det snart är ett år sedan jag skrev något här. Ambitionen var något annorlunda…
Valår var vad jag skrev sist. Och nu har det varit val i både Sverige och USA. I Sverige är det ju, som ingen missat, total förvirring rörande kommande regering. Före valet hade jag tippat att det skulle bli en ren M-regering. Det kan det kanske ännu bli, eller med stöd av KD, men det verkar snarare att bli extraval. Frågan är om det kommer att förändra något. SD lär väl fortfarande vara i närheten av 20% (hur tusan kunde det bli så?) och det innebär ju att L och C fortfarande måste ta ställning till samma fråga.

USA? Jag hade trott att Republikanerna skulle ta avstånd från Trump, eller åtminstone distansera sig. Det blev snarare tvärtom. Nu tog ju Demokraterna makten i representanthuset, och nu lär väl retoriken ännu hårdare. Men förhoppningsvis kommer det inte bli så många förödande lagförslag de sista två åren, bara bedrövliga dekret.

Nu lämnar jag politiken därhän. Det har varit ett ganska omtumlande år sedan förra hösten. Först en cancerdiagnos med en massa sjukhusbesök under våren. Strålning av prostatan, som ju tack och lov verkar ha varit framgångsrik, och inga direkta biverkningar. Men man hittade även ett bifynd, thymus (brässen) hade börjat växa, och utan möjlighet till biopsi. Så om den är elak eller inte får en operation utvisa. Och på onsdag skall jag göra det på Sahlgrenska. Jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot det, men det skall ändå bli skönt att få det gjort. Det är som med tandvärk…

Och så har mamma flyttat till seniorboende vid Dalhem, så övervåningen är tom, och nu skall vi flytta tillbaka till Göteborg igen. Huset är ute till försäljning och vi letar efter lägenhet. (Nån husmänniska blev jag aldrig…)