Paradigmskifte

För två år sedan, hur många av er kunde då på allvar reflekterat över möjligheten till:

• Att vi i dag har ett fullskaligt krig i vårt närområde?
• Att vi fått en regering, där SD visserligen inte har ministerposter, men ändå styr och ställer?
• Att Sverige, i princip utan nationell debatt, sökt NATO medlemskap?

Att det dessutom, förutom i första frågan, finns ett stort stöd i frågorna.

Det politikområde där SD:s inflytande föga förvånande syns tydligast är väl migrationspolitiken. Jag såg senare delen av SVT:s ’30 minuter’ i veckan där Anders Holmberg intervjuade vår migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Inget sensationellt kom fram, paradigmskiftet blev tydligt. Däremot hajade jag till kort mot slutet. Holmberg refererade till Annie Lööf som uttryckt oro över hur personer med invandrarbakgrund nu upplever samhällsklimatet.

Ministern svarade då, i mina öron raljerande, att hon i princip saknar förtroende för den förre Centerledaren (som för övrigt blev föremål för mordplaner på grund av sina ståndpunkter)

” Jag tror hon har en tendens att beskriva det hon vill beskriva av hennes uppfattning av politiken…”

” Vi måste ha en helt annan politik än den Annie Lööf står för ”

Låter kanske inte så konstigt, men med det kroppsspråk och tonfall det uttalades…

Annie är med andra ord fortfarande en nagel i ögat för (anti-)migrationspolitikerna.

Jag har en hel del synpunkter på Centerns politik i stort, men att ta heder av Annies moraliska resning är lågt. Hade hon haft Tidö- moral skulle hon sannolikt ha varit minister idag.