Hjalmar Branting vänder sig nog i sin grav nu, för att inte tala om Mäster Palm. Åtminstone hoppas jag att de gör det, annars blir jag besviken. Per-Albin roterar nog mindre, han var ju så diplomatisk att han klarade av att hålla Sverige undan Hitlers knektar. Visserligen till bekostnad av undergivenhet, förlåt ”Diplomatisk finess”, mot Tredje Riket, men ändå. Sedan passade han på att lämna ut Balter till Stalins bödlar av bara farten. Och nu gör Magdalena Andersson ett försök med ett nytt illusionsnummer i den högre skolan för att försöka blidka Erdoğan och svenska folket.
Jag skall inte måla fan på väggen, men hade jag varit kurdisk aktivist i Sverige i dag, hade jag nog funderat allvarligt på hur jag skulle agera.
Ordet kovändning har fått en ny dimension. Att Socialdemokraterna skulle vända i dess syn på 200 års alliansfrihet nästan över en natt, var för mig nästan lika otänkbart som att Putin skulle starta krig mot Ukraina. Politik är att vilja sa Olof Palme, och det kanske är rätt beslut att söka medlemskap i NATO. Jag vet inte, lika lite som det funnits en debatt kring frågan. Men vad ville egentligen partiet? Och hur hade Palme tänkt kring Erdoğans politik?
Nu är jag inte medlem i partiet, var det inte ens som den sista ordföranden i Dalsjöfors SSU, och jag har inte heller röstat på dem sedan dess. Men om jag varit det, hade jag lämnat in ansökan om utträde i dag.
En högst personlig reflektion kring kovändningen är att Kristersson genom att göra NATO-medlemskapet till en valfråga vann den striden, men han förlorade samtidigt det momentum han sannolikt önskade i valrörelsen.
Nu var det inte bara (S) som kovände, även SD gjorde det under vånda. Förmodligen samma vånda hade de att acceptera att ta emot ukrainska flyktingar. Men i den mån en svekdebatt finns klarar SD sig bra, de är inte speciellt intressanta jämfört med regeringens handlingar.