En roman av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah som är väl värd att läsa.
Jag läste, nej lyssnade på Paradiset av samma författare samtidigt som han fick nobelpriset. Och då var jag böjd att hålla med Teodor Kallifatides omdöme i Babels författarpanel: Så där. Den största behållning för mig var nog ett mått av igenkännande från Östafrika.
Denna bok var helt annorlunda. Här spelar Gurnahs hem i Östafrika (Zanzibar) fortfarande en betydande roll, men mer som en fond för en bakgrund han dolt för sin familj. Efter en stroke flyter behovet upp till ytan att dela med sig av sin bakgrund. I och för sig motvilligt till en början, men hans fru drar det sakta ur honom. Då kommer även en hemlighet fram ur hennes gömmor.
Gurnah är en skicklig berättare. Romanen är inte direkt händelsedriven, det är en snarare en ömsint, vacker och trovärdig personbeskrivning han med enkelt och vackert språk skriver fram.