Förra veckans politiska cirkus lämnade nog få oberörda. I så fall tillhör de nog den skara som ändå har givit upp.
Jag ska inte ägna tid till att peka finger, det sköter så många andra proffstyckare redan. Däremot funderar jag lite på argumenten som lades fram för att rättfärdiga en del besynnerliga val. Att vi med all sannolikhet kommer att få se mer av denna ”röra” är nog ingen vild gissning. Det handlar nog mest om en ovana att manövrera i ett helt annorlunda politiskt landskap. Alla är vi barn i början.
Att Vänsterpartiet till slut insåg att det inte var bra strategi att fungera som dörrmatta åt en bakbunden regering var ju inte så konstigt, speciellt inte inför ett nytt val. Att de dessutom lyckades få till ett reglerat samarbete med regeringen? De satsade all-in, blev inte synade och tog hem potten! (Man brukar säga att poker inte är ett spel OM pengar, utan MED pengar.)
Miljöpartiet avgick ur regeringen! Motivet var att inte kunna regera på en SD-budget. Det måste ha kommit som en total överrsakning att regeringens budget skulle falla?
Liberalerna ramlade ur mediebevakningen, men hade tidigare förklarat att de inte kunde stödja en budget med skattesänkning på bensin.
Centern värjde sig för ytterkantspartierna, det vill säga (V) och (SD). Det var deras linje i frågan. Men blev det så? De tolererade Magdalena Andersson som regeringsbildare trots att det då var känt att (V) hade ett avtal med (S). Motiv? De ville inte ha SD:s inflytande i en eventuell regeringsombildning. Därefter valde de bort regeringens budget med hänvisning till V:s avtal med reeringen… Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där Martin Åhdal, Centerns ekonomiske talesperson, försökte förklara logiken. Man kan ju undra vad han gjort för ont för att behöva sitta där? Inom parentes kan jag ju säga att jag inte blev så mycket klokare.
Två frågor av fortsatt intresse:
SD
Hur ska partierna förhålla sig till SD? Och det handlar då inte bara om Liberalerna (om de nu lyckas hålla sig kvar i riksdagen) och Centern. Jag tror även att M och KD till slut inser att detta gick kanske lite för fort, och tro att SD kommer att nöja sig med budgetsamarbete är nog ganska naivt. De kommer att ställa krav som blir svettiga.
Slumpen är ingen tillfällighet? SD hade sina Landsdagar samma vecka, och en triumferande Jimmie såg ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri. Nej, snarare att han lyckats få sina fiender att ramla över kanten till stupet.
Vi kan tycka vad vi vill om SD, och det gör vi. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat i riksdagen. Demokratin och paramentalismen är honnörsord för alla riksdagspartier och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte alltid?
Ytterkantspartier
Inte minst Centern har tydligt markerat att V och SD ska man bara inte samarbeta med. Vad kännetecknar ett ytterkantsparti? Rötter eller politisk inriktning?
Vänsterpartiet antog sitt nuvarande namn 1990 som ersatte det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna som använts från 1967, dessförinnan Sveriges Kommunistiska Parti från 1921. Kommunismen i Östeuropa föll runt 1990, och det är nog ingen tillfällighet att sista namnbytet skedde i samma veva. Det skedde även ett visst utbyte med partierna i Öst genom åren. Och Lars Ohly som var partiledare 2004–2012 valde faktiskt att inte distansera sig från begreppet kommunism. Han var nog ganska ensam, men likafullt. Med tanke på att Stalins terror tog livet av fler än Hitler klarade av, så är det inte så jättekonstigt att de kan kopplas ihop med begreppet ytterlighetsparti.
Sverigedemokraterna.
Deras bruna rötter är kända, och förnekas knappast ens av partiledningen. Nu ska det till en vitbok för att reda ut begreppen.
Dagens politik
Det finns däremot en enorm skillnad var partierna står i dag. Vänsterpartiet är väl mest att betrakta som Socialdemokraterna var för, säg ett halvsekel sedan. De bedriver en ganska urvattnad socialism, kommunismen ligger väldigt långt borta.
Sverigedemokraternas politik däremot ger mig kalla kårar. Inte bara för att enstaka företrädare ”avslöjar sig” då och då och försätter partiledningen i knipa. (Det brukar inte ha någon avgörande betydelse, det verkar visserligen som att allt rinner av partiet som en gås välsignad av Trump). Nej, vad värre är att de har en böjelse för odemokratiska inslag i omvärlden, att invandringsfrågorna överskuggar allt. (Jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga).
Landsdagarna blev tydliga. De vill inte bara ha ett moratorium för invandring, man vill gå ett steg längre, återinvandring som mål, alltså en minskning av invandrade personer.
Vart udden är riktad behöver vi nog inte sväva i ovisshet om. Partisekreterare Jomshof sade i veckan att ”Islam är en dålig religion” som motivering till att förbjuda Islamska friskolor. Hans tunga slant för några månader sedan då han sa något liknande. Han försökte då släta över det, i dag tycker han tydligen att det inte behövs längre. Kanske till och med vinner röster?
Det känns tyvärr som en kall kåre blåser genom rummet. Från en del av Europas historia jag hoppades var just historia.