Natur och Kultur 2026. Översättning: Jens Hjälte

Jag har av en slump hamnat i en serie med norska böcker den senaste tiden. Nu har jag just lagt ifrån mig ”Upprepningen” av Vigdis Hjort som kom ut i år. Hjort är en mycket begåvad författare som klarar flera genrer. Denna är autofiktiv, och får mig att tänka på hennes publika genombrott ”Arv och miljö” som delvis behandlar samma familjetrauma.

Handlingen tar sin början med att berättarjaget hamnar bredvid en familj på en adventskonsert. En i familjen är en tonårsdotter som helt klart inte trivs med att vara där och protesterar tyst genom att inte vilja ta av sig sin vinterjacka. Motvilligt går hon dem slutligen till mötes. Efter konsertens slut åker berättarjaget hem och drabbas av minnen från tiden då hon var i samma ålder. Så följer huvudberättelsen som en upprepning på vad hon just bevittnat. Det är en stark och personlig berättelse kring en dysfunktionell familj och den avslutas med ett vuxet resonemang om vad som egentligen hänt före tonåren.

Baksidestext:

En författare återvänder till det år då hon var sexton år gammal, till en ung kvinna som hungrar efter livet och vill göra revolt mot sin kontrollerande mor. Hon träffar sin förste pojkvän och skriver i sin dagbok om den förväntade sexdebuten, men den blir inte alls som hon har tänkt sig. I stället utlöser händelsen en tryckvåg i hemmet, som aldrig mer blir sig likt. Varför bevakar mamman henne så neurotiskt och varför tycks pappan oförmögen att se henne i ögonen?

Bit för bit blottlägger den vuxna sin barndoms mörker, den outhärdliga familjehemlighet som slutligen måste komma upp till ytan.

I sin hittills mest autofiktiva roman skriver Hjorth med en klarare ton än någonsin om den avgrundsdjupa ensamheten hos ett skuldbelagt barn. Kan man rädda det barnet genom att skriva sig fram till henne och hennes smärta?