Flo förlag 2022

För ett par veckor sedan besökte jag ”Litteratur och granit”, en trevlig litteraturfestival i norra Bohuslän. Jag åkte för att i första hand lyssna till Vigdis Hjort, en av mina favoritförfattare. Jag blev besviken, hon fick tyvärr förhinder. Med kort varsel lyckades arrangörerna i stället fånga in Rishøi som ersättning. Och vilken ersättning det blev! Även om jag gärna sett dem båda så var detta ett byte jag inte velat vara utan.
Jag tog mig snabbt an hennes novellsamling ”Vinternoveller”, och blev golvad! Det är tre noveller som alla utspelar sig på vintern, kylan är en viktig del i berättelserna. Novellerna är skrivna i första person, ett nära vuxenperspektiv men ändå med närvarande barns sätt att tänka i centrum. Berättarjagen är unga vuxna som mer eller mindre oförskyllt hamnat i jobbiga livssituationer. Alla agerar de på ett så inkonsekvent sätt, så spännande att jag vill skrika: ’Gör det inte! Du ser väl vad som händer då?’ Huvudpersonerna ser nog konsekvenserna, men av olika anledningar går de ändå fel. Rishøi gestaltar så precist, utan onödiga publikfriande tricks, situationer som ibland fick mig att lägga boken åt sidan: Jag ville inte veta!

Men, jag läste alltid färdigt, och detta var kanske den bästa boken jag läst på länge.

Baksidestext

Ingvild H. Rishøi är en av de starkast lysande stjärnorna i den norska litteraturen idag och har hyllats av en samlad norsk kritikerkår. Hon skriver med stor klassmedvetenhet, med också med en viss dos av nåd – en säregen blandning mellan realism och H. C. Andersen-saga. Det handlar om att inte ha råd med nya trosor åt sin dotter. Om att vara på flykt med sina småsyskon genom ett isande vinterlandskap. Om att kastas upp på land som en död fisk när man lämnar mörkret på fängelsets botten.