Norstedts förlag 2025
Dagboksromaner är en genre som jag förknippar med en svunnen tid, det samma gäller i viss mån för brevromaner. Här har författarna kombinerat båda formaten och åstadkommit något väldigt fint och ärligt, något som kommer mig nära. Vad den innehåller låter sig lättats beskrivas i baksidestexten:
Hur ska man bli gammal idag? Hur ska man tänka, se ut, leva?
Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek är båda 65 och vet inte hur de ska bete sig, vart de ska ta vägen, hur de ska se ut. Det brukar sägas att 70 är det nya 50, men sanningen är att är man 65 så är man. Att bli äldre idag är dock något helt annat än för generationerna före oss.
Idag lever vi i en kultur där betraktandet av vår egen yta sysselsätter oss. Vi gör historier om oss själva på sociala medier. Plastikkirurgi, botox och fillers blir allt vanligare, redan i 30- eller 40-årsåldern börjar man ge akt på minsta ålderstecken. Jagar framåt, ständigt på jakt efter oklara belöningar, och känner att tiden rusar. Vad springer man ifrån? Och vad händer inom en när man trots allt motstånd blir gammal?
Författarna har många frågor, med siktet bakåt och framåt. Här och nu delar de med sig av sin vardag, de dejtar, för en strid mot mördarsniglar, funderar över ensamhet, synar sin yrkesroll och relationerna till människor och ting. De vill reda ut misstag och dåliga strategier och lyfta fram det som varit bra. Hur ska man förvalta sin historia, såväl konkret (vad göra av alla minnessaker!) som hur man på bästa sätt mentalt kan härbärgera det som varit. Hur blickar man framåt, tar vara på fördelarna med den nya åldern? Handlar det om den nya tacksamheten?
Det blir stort och smått, praktiskt och existentiellt. Det nya gamla är en bok om att våga hantera smärtpunkter och samtidigt undra vad i hela världen man ska ha på sig. Att vara kvinna i en ny tid, inifrån och ut.
Det finns många saker de beskriver som blir en påminnelse om min egen situation. De har båda tre skilsmässor i bagaget, Helena har en cancerdiagnos och de famlar delvis kring vad livet har att erbjuda på ålderns höst. Både återblickar (varför blev det så här?) och framåtblickande. Det är en mycket ärlig och öppen beskrivning av hur livet är, och hur det såg ut. På ett plan är det befriande att se att ”kändisar” har samma funderingar som alla andra. Ingen överraskning egentligen, varför skulle de fungera annorlunda? Men det är lätt att glömma det när man ser dem på estraderna.
Boken ger mig även insikt i hur kvinnliga vänner tänker, men ännu mer att det egentligen är rätt lika könen emellan.
Slutligen fastnar jag vad Helena uttrycker om sitt författarskap:
”Jag har skrivit fjorton romaner, jag har fortfarande historier kvar att berätta. Tänker fortsätta tills jag dör. Men alla djävlar tycks vilja skriva böcker. Det svämmar över av romaner. Hur skall mina märkas? Igen och igen? Ska man bara plana ut i oviktigheten?”
Korrigerar sig själv, inser att hon trots allt får fantastiska mess och brev av läsare. Det senare gäller inte ”alla djävlar”, där har hon företräde och kommer alltid att ha. Jag kommer inte kunna göra den senare betraktelsen, men tänker inte sluta skriva ändå.