Kategorier
Privat

Fördomsfull, jag?

Jag inser med tiden att jag är ganska inskränkt när det gäller val av litteratur.

Krimgenren? I princip bortsett från Mankells böcker, så har jag valt bort detta. (Och det var länge sedan Mankell lämnade oss) Feel-good? Det har jag konsekvent ratat, har kopplat ihop det med sämre kiosk litteratur.

Men jag läste en feel-good roman i veckan, ’Klubben för lyckliga slut’ av Caroline Säfstrand. Om jag minns rätt var det ett gratisex jag fått som prenumerant på DN. (Snål är jag, så självfallet laddar jag ned allt som är gratis). Jag förvånade mig själv med att läsa ut den. Jag skall inte recensera den, men den gjorde mig glad, och är det inte själva poängen i den genren? Hade inte författaren haft en så bra språkbehandling så hade jag nog lagt ned den, men den var behaglig att läsa. Förutsägbar? Ja. Hade den ett lyckligt slut? Ja. (Det känns inte helt fel att läsa något som slutar väl i dessa dagar)

Jag undrar nu stilla vilka andra förutfattade meningar jag har? Är jag till och med en fördomsfull person? Innan jag grottar ned mig i det skall jag nog ge en deckare en chans också.

Kategorier
Litteratur

Utan personligt ansvar

Lena Andersson är en av mina absoluta favoriter när det gäller språkbehandling. Hennes metaforer, rytmen i språket är fantastiskt. Hon skriver med en synbar lätthet som jag avundas.

Jag har just lyssnat färdigt på ”Utan personligt ansvar”, och jag önskade att jag kunde ge henne samma omdöme som helhet för romanen. Det gör jag inte.

Vi tar det från början. Jag tyckte mycket om romanen ”Egenmäktigt förfarande”, där hon gestaltar Ester Nilssons krångliga kärlek till en kulturpersonlighet, Hugo Rask. När jag går tillbaka till mina anteckningar, skrev jag visserligen att det var en smula mycket upprepningar, men jag uppskattade den. Den kom ut 2013.

Året efter kom ”Utan personligt ansvar”. Det är en fortsättning på Ester Nilssons problematiska kärlekshistorier. Hon blir förälskad i en gift man, en skådespelare, och hela romanen handlar nästan enbart om deras inbördes möten, eller snarare deras oförmåga att komma till någon form av gemensam ståndpunkt av hur de skall hantera detta.

Alla som någon gång gått igenom en förälskelse som inte är given, som består av så många olika känslomässiga delar, kommer att känna igen sig. Det finns stort igenkännande här. Hon beskriver mästerligt hur man uppfattar tecken, tolkar händelser på ett sätt man själv önskar. Att förutsättningarna inte är de samma för båda personerna. Mästerligt gestaltat från två olika perspektiv.

Men! Och här kommer ett stort men. Alla kapitel, eller snarare scener, handlar i princip om samma sak: Missförstånd, eller förmodligen oförmåga att erkänna sina intentioner. Det blir ett oändligt upprepande av samma tema, scenerna må vara olika men ändå så lika. Det är som att lyssna till en skiva som hakat upp sig, även om det låter lite annorlunda varje gång. Att jag lyssnade färdigt till slut var av två orsaker, hennes fantastiska språk och att förr eller senare måste det ju ske en förändring, den stora vändpunkten måste ju komma?

Och det gör det tack och lov, men alldeles för sent, innan den kom var läsningen som en ökenvandring, (vackert gestaltad) och någonstans därframme måste ju oasen finnas?

Kategorier
Litteratur

Kritik

Att visa upp sitt skrivande för andra, att publicera sitt alster är säkert för de allra flesta förenat med ett mått av oro, till och med ångest, hur skall det tas emot? Tumme upp eller ner? Till syvende och sist lämnar man ju ut en del av sig själv för andra att bedöma. Om det är genomgående positivt så är det nog lätt att hantera, på sin höjd skapar det orimliga förväntningar på något nytt. Men motsatsen?

I DN i dag skrev Åsa Beckman en tänkvärd krönika på detta ämne, ”Bokmässan var full av obekväma möten mellan kritiker och författare.” Hon citerar ett par författare som tidigare tagit mycket illa vid sig av negativ kritik, vad det kan göra med självkänslan. Jag har själv funderat en del över hur jag kommer att reagera när någon dissar vad jag skrivit. Eller, vilket kanske är värre, att ingen bryr sig överhuvudtaget. Jag har fått en del omdömen från personer som läst Solförmörkelse redan, och de är positiva. Men. Det handlar om personer som jag har någon form av relation till, och att de skulle racka ned på den i direkt tilltal till mig är inte sannolikt. Men då smyger sig frågan in: De som inte sagt något alls. Är det förtäckt negativ kritik?

Som de sociala varelser vi är det viktigt att känna sig bekväm med hur andra uppfattar oss. Så om du inte är villig att ta risken att bli sågad: Låt ditt material ligga kvar i byrålådan.

Kategorier
Litteratur

Löftet

Löftet. En roman av Damon Galgut.

Det finns författare som har vad man brukar kalla en egen röst, en distinkt dialekt. Galgut har det i denna bok. Jag har aldrig läst något av honom tidigare, men kommer att läsa mer vid tillfälle. (Det finns alldeles för många böcker att läsa!) Han är Sydafrikan och det finns sex böcker av honom översatta till svenska. Löftet är hans senaste, gavs ut 2021 och fick det årets Bookerpris.

Jag skall erkänna att hans speciella sätt att skriva, hans röst, var lite otillgänglig för mig först. Men när jag väl vande mig kom en extra dimension till läsningen.

Handlingen följer en vit jordbrukarfamilj genom några årtionden, börjar före ANC tagit makten, och slutar i nutid. Inledningen börjar med mammans begravning och pappan och de tre syskonen introduceras. Det kommer huvudsakligen att bli syskonen som handlingen skrivs fram genom och han gör det med bravur. Helt olika personer som han lyckas gestalta trovärdigt med små medel. Och inte minst med de brister och förtjänster vi har som människor. Titeln ”Löftet” pekar på ett löfte den döende mamman kräver av maken, att låta det lojala svarta hembiträdet få ta över ägandet av det hus hon bor i. Det är det yngsta syskonet som hör detta. Pappan lovar men uppfyller det inte. Detta blir en tråd som dyker upp med jämna mellanrum.

I handlingen skrivs även förvandlingen av det Sydafrikanska samhället fram på ett lågmält gestaltat sätt. Kort sagt, detta var en lättläst bok jag tyckte mycket om.

Kategorier
Humor Litteratur

Kåserier

Jag dristar mig här att skriva om en kåsör som kallade sig själv Cello. Därigenom så avslöjar jag min ålder, eller åtminstone vilken generation jag tillhör. Hans dopnamn var Olle Carle och föddes 1908. Han var verksam som journalist, revyförfattare men kanske mest känd som kåsör under pseudonymen ”Cello”.

Jag hittade en av hans böcker. Arvegods från min far som var förtjust i honom, men även andra kåsörer. Boken heter ”Varför blommar inte hembiträdet” och gavs ut 1947. Det är en kåserisamling och en av dem heter ”Kort sagt” och är en humoristisk betraktelse av förkortningar, inte minst möjligheten att använda dem på andra sätt än vad som är vedertaget.

Exempel.

”Den som alltid har varit frisk, vet inte vad d.v.s. att vara sjuk.”

”Jag tar inte droskan utan släden, ty i snö är m.fl. gånger bättre än hjul, sade godsägaren. Och s.k. han på kusken.”

Kul? Det får ni avgöra själva, jag uppskattar leken med ord i alla fall.

%d bloggare gillar detta: