I gamla östblocket fanns en etablerad och försiktig humor riktad mot samhället. Det fanns även ett begrepp som kallades ’Stalinarkitektur’ som bland annat manifesterade sig i pompösa byggnader.
I Warszawa fanns ett exempel på detta, kulturpalatset, en gåva från det sovjetiska folket, men som de delvis fick betala själva. Folkhumorn sa att stadens bästa utsikt fanns om man stod överst i den byggnaden. Det var nämnligen den enda plats i staden där man inte såg den.
Personligen funderar jag på att köpa en lägenhet i Karlatornet…
Så var det då dags igen för körstart med Komochsjung kören! Nu ligger tio sköna veckor framför oss. Jag passar även på att nämna en bok som är skriven av en körmedlem, Oskar Brandt, ”Överlevnad – för samhället och människorna.” En bok med två tydligat olika delar. Den första delen är en vidräkning av den ekonomiska politik som förts under de senaste decennierna. En politik som inte gynnat ”småfolket”. En populärvetenskaplig skrift med förvånansvärt många källhänvisningar.
Den andra delen är dedikerad psykisk hälsa, hur man uppnår och behåller den.
För två år sedan, hur många av er kunde då på allvar reflekterat över möjligheten till:
Att vi i dag har ett fullskaligt krig i vårt närområde?
Att vi fått en regering, där SD visserligen inte har ministerposter, men ändå styr och ställer?
Att Sverige, i princip utan nationell debatt, sökt NATO medlemskap?
Att det dessutom, förutom i första frågan, finns ett stort stöd i frågorna.
Det politikområde där SD:s inflytande föga förvånande syns tydligast är väl migrationspolitiken. Jag såg senare delen av SVT:s ’30 minuter’ i veckan där Anders Holmberg intervjuade vår migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).
Inget sensationellt kom fram, paradigmskiftet blev tydligt. Däremot hajade jag till kort mot slutet. Holmberg refererade till Annie Lööf som uttryckt oro över hur personer med invandrarbakgrund nu upplever samhällsklimatet.
Annie Lööf
Ministern svarade då, i mina öron raljerande, att hon i princip saknar förtroende för den förre Centerledaren (som för övrigt blev föremål för mordplaner på grund av sina ståndpunkter)
” Jag tror hon har en tendens att beskriva det hon vill beskriva av hennes uppfattning av politiken…”
” Vi måste ha en helt annan politik än den Annie Lööf står för ”
Låter kanske inte så konstigt, men med det kroppsspråk och tonfall det uttalades…
Annie är med andra ord fortfarande en nagel i ögat för (anti-)migrationspolitikerna.
Jag har en hel del synpunkter på Centerns politik i stort, men att ta heder av Annies moraliska resning är lågt. Hade hon haft Tidö- moral skulle hon sannolikt ha varit minister idag.
På ledarplats i dagens DN tas ett angeläget ämne upp på ett lite annat sätt än jag varit van vid från liberalt håll: Hur skall vi möjliggöra att den offentliga sektorn får de resurser den behöver?
Skribenten pekar på att behoven nu är betydligt större än resurserna, SKR uppskattar underskottet till 47 miljarder. Civilminister Slottner lutar sig lättvindigt mot ett gammalt mantra: ”Effektivisera hårdare!”
DN konstaterar sakligt att effektivisering inom det offentliga har pågått i dryga 30 år och också givit resultat:
Sveriges skattekvot sjönk från ca 50 % till dagens 42 %.
De offentliga utgifternas andel av BNP sjönk med 10 %
Svensk tillväxt under samma period ökade med 50 %
Slutligen dar man slutsatsen att:
[…] det stigande välståndet aldrig tillåts att hamna i de verksamheter som nästan alla ser som samhällets kärna […]
Här hade jag förväntat mig en avslutning med att vi nog måste tillåta skattehöjningar för att lösa åtminstone de mest akuta problemen i offentlig verksamhet, tex IVO:s svidande kritik av akutsjukvården, bristerna i skolsystemet för att inte tala om förebyggande åtgärder i socialt arbete.
Men beröringsskräcken för ordet skattehöjning är fortfarande för stor, även om det är det jag läser mellan raderna. Men, det stod åtminstone inte ”Det måste löna sig att arbeta”
I går skulle jag ta mig hem från Bagaregården till Hisingen. Det finns fem olika sätt att korsa vattnet som skiljer platserna åt: Älvsborgsbron, Hisingsbron, Tingstadstunneln, Marieholmstunneln och Angeredsbron. Normalt är Tingstadstunneln det bästa sättet, men i dag är inte så mycket normalt med trafiken i Göteborg. Det gäller speciellt om man närmar sig området mellan Olskroken och Centrum. Av Tingstadstunneln är bara ett av rören öppna för trafik i dag, Trafikverket renoverar den gamla trotjänaren och det kommer att ta ytterligare ett år innan den är klar. Samtidigt öppnar Västlänken ett enormt hål i marken norr om Centralen vilket inte gör logistiken enklare.
Den nya Marieholmstunneln är det alternativ jag brukar använda. Men i går tänkte jag att det skulle vara kul att använda den nya fina Hisingsbron. Jag har kört den från andra hållet, det är en vacker bro, och det är smidigt. Så i stället för att först åka E20 österut till Munkebäcksmotet, (att köra åt fel håll känns alltid galet) därefter runda trafikplatsen och sedan köra västerut mot tunneln, så tog jag riktning Centrum direkt vid Gamlestadsmotet. Jag höll mig i filen som angav Centrum (jag hade först trott att jag kunde köra Odinsgatan, men blev fundersam när det skyltades Olskroken åt det hållet). Jag insåg att jag nu befann mig riktning söderut på E6. Centrum fanns kvar i skyltningen, och jag körde av vid Ullevi, fortsatte rakt fram och kom till slut till Stampbron. Där hade jag tre alternativ:
1 Vänster ut i Allén som skulle ha tagit mig till Järntorget.
2 Rakt fram mot Brunnsparken
3 Höger mot Centralen.
Eftersom bron ligger kloss an mot Centralen så blev det nr 3 jag valde. Kom snart (ett relativt begrepp) fram dit, hade lite besvär med filbyten och nu började det bli lite intrikat. Det som i min begränsade skalle var ”rakt fram” (så såg det ut mot den gamla bron) var nu en väg mot Nordstans parkeringshus. Alternativet var vänster mot Brunnsparken och det kändes väldigt osäkert.
Då dök det upp ett par minnesbilder. Min äldsta dotter hade ringt mig nån gång under året och frågat hur i h-e hon kunde komma till Lilla Bommens konferenscenter med bil. (Hon hade tagit bil för att hon ville vinna tid). Jag var osäker eftersom jag undvikit att köra bil i området. Hon landade också till slut i parkeringshuset, och kom en halvtimma sen till mötet.
Men det var bara att köra på, att stanna och fråga någon hade nog inte blivit helt uppskattat av de var bakom mig. Lite naivt trodde jag att det var en ”genväg” genom huset. Om jag var blind vet jag inte, men någon skyltning hann jag aldrig se. Genvägen tog mig upp i huset, jag körde i den spiralformade rampen innan jag halvt panikartat kunde ta av på plan två.
Då dök ett nytt minne upp. En insändare (jag tror det var i DN) från någon skulle hämta en person från centralen med bil. Denne någon blev också försenad efter att till slut givit upp och parkerat bilen i parkeringshuset för att därefter gå till centralen. Lätt uppgiven såg jag till slut en pil med rubriken ”Utfart” och så började resan nedåt, samma spiral fast åt andra hållet. Då slog det mig, jag har ju ingen parkeringsbiljett! Finns det en bom som inte släpper ut mig om det saknas? Det gjorde det tack och lov inte, och jag befann mig plötsligt på Östra Hamngatan! Så, i viss mån kan jag betrakta det som en genväg, jag åkte i alla fall in på ena sidan och ut på andra. Sedan var lätt som en plätt, jag kom upp på bron till slut, och kom hem en halvtimma försenad.
Jag har hört ordet stresstest i olika sammanhang, detta måste vara Trafikverkets och stadens d:o för bilisterna. Via Google maps undersökte jag senare om det funnits någon möjlighet att åka över bron utan att ta ”genvägen” via Nordstans parkeringshus. Det gjorde det. Om jag kört runt Gamlestaden hade jag till slut kommit från rätt håll. Nästa gång kommer jag att älska att runda Munkebäckmotet från fel håll.
Det har, milt uttryckt, stormat kring Folkteatern i Göteborg den sista månaden. Hyresvärden, Folkets Hus föreningen, har dels hotat med omedelbar uppsägning på grund av att det bedrivs nattklubbsliknade verksamhet i restaurangen, dels talat om att hyran måste höjas rejält när nuvarande kontrakt går ut, jag tror det är 2025. Petitioner och demonstrationer följde, kulturpersonligheter uttalade sig och det drog ihop sig till en perfekt julstorm.
Petter Stordalen som byggt sitt enorma hotell i direkt anslutning till Folkets Hus (varför måste alla hus i Göteborg bli så dj-a höga?) aviserade för länge sedan att han ville ha ett ”Las Vegas” i hotellet. Oklart för mig vad han menade med det, men någon form av underhållning borde det inbegripa. Någon som är mer konspiratoriskt lagd än jag skulle möjligtvis förledas tro att han tyckte att restaurang Folk kunde vara konkurrerande verksamhet. Han var tyst ganska länge men uttalade sig till slut i DN, där han förklarade att han absolut inte försökt påverka, och att Folks verksamhet var ett bra komplement till hans verksamhet. Som av en händelse drog då Folkets Hus tillbaka sitt hot om vräkning, förmodligen ren tillfällighet. Men som sagt, jag är inte konspiratorisk…
Men ett problem kvarstår: Hyran. I en debattartikel i dag går ordföranden i Folkets Husförening ut och försöker klargöra vad det handlar om, och nu blir det ganska intressant. Folkets Hus är hyresvärd med det kostnadsansvar det innebär. Hyran för teatern betalas i dag av Regionen där Moderaterna vill dra in stödet helt, och KD vill begränsa det. Sedan meddelar kommunen att tomträttsavgiften sexfaldigas. Som om detta inte var nog, så har man varit tvungen att grundförstärka och fasadrenovera för 200 mkr. Så man behöver inte vara geni för att räkna ut att det kommer behöva större hyresintäkter framledes, oavsett vem som står för notan.
Så frågan blir då: Hur mycket skall skattesubventioneras? Alla parter är nog överens att det vore tragiskt om Folkteatern tvingades flytta, men vem ska betala? Som alltid är verkligheten mer komplex än vad man först tror.
Snart har vi nått vintersolståndet. Det är inte bara när man bläddrar i tidningarnas rubriker som det känns som mörkast, astronomiskt är vi snart där.
Apropå tidningar så stannade jag upp vid en bokrecension idag: Min kropp” av Emily Ratajkowski. En modell jag aldrig hört talas om, men som skrivit en bok om vad skönhet har betytt för henne.
Bild hämtad från Göteborgsposten utan tillstånd
Ett citat ur boken jag fastnade för var skrivet av konstteoretikern John Berger: ”Du målade en naken kvinna eftersom det behagade dig att se på henne, du satte en spegel i hennes hand och döpte målningen till Fåfänga”. Det vackra förpassas till att bli ett objekt.
Tänkvärt.
Till sist, jag tycker synd om Johan Persson. Kommer ni ihåg den bleke killen på skolgården som gjorde allt för att komma in i det tuffa gänget? Som sedan skrattade bakom hans rygg. Även om han, fysiskt, är en rese så blir nog hans eftermäle inte lika storslaget. Bland Liberaler i allmänhet, och de som inte var kåta på ministerposter i synnerhet, framstår han nog inte som en frälsare om fyra år.
Det som länder honom till heder är att han var modig nog, -eller var det en lapsus?- att medge att vallöften har en ”bäst före datum” fram till valdagen. Och skall vi vara ärliga har det gällt alla regeringar till dags dato, om än lite tydligare i år.
.. vill jag utnämna Irans landslag i fotboll till som i dag vågade stå upp för frihetens låga i sitt hemland genom att vägra sjunga nationalsången vid matchstart.
De må ha förlorat matchen, men vunnit omvärldens respekt. Ja, åtminstone i länder som respekterar mänskliga rättigheter.
Det är en konstig värld vi lever i, eller hur? För dryga fem år sedan slog sig svenska politiker för bröstet och förklarade att vi hade ett moraliskt ansvar att hålla gränserna öppna för alla de som flydde från krig och förföljelse. Och det var nästan politisk konsensus kring det, i princip bara det parti som numera bestämmer färdriktningen som förkastade det.
Politik är att vilja sa Palme, något jag citerat här ett antal gånger. Men politik är också att respektera folkviljan hur mycket vi än föraktar resultatet. Om vi inte gör det, och ibland känner jag en stark motvilja mot hur det blir, så kommer vi till slut hamna i samma dilemma som USA just nu genomlider. När Trump tillträdde var jag inte bara förbluffad, jag funderade på vilket elände skulle han kunna åstadkomma på fyra år? Jag landade i att klimatfrågan var nog mest akut, men sådant går ju rimligen att kompensera efteråt. Nu visade det sig att just miljön blev en förhållandevis liten sak, även om miljörörelsen kan ha synpunkter. Den stora skadan han lyckades åstadkomma var att, faktiskt, att hota själva demokratins grundvalar.
Tillbaka till där jag började, och förklara varför jag skriver detta. I ett inslag på kulturnyheterna i går fanns ett inslag av en konstnär, Henrik Teleman, som med flyktingars egna bilder och tankar gestaltade deras resa till och i Sverige. Och det var en, i och för sig marginell sak som sas, som slog an en känslosam sträng hos mig: Deras osäkerhet om vad som skall hända. Skall de få stanna, kommer de att kunna få återförenas med sin familj?
Vart tog empatin vägen hos våra beslutsfattare? Att det inte är rimligt att hålla gränserna helt öppna fattar till och med jag. (Vi har nog i och för sig råd med betydligt mer än vad som generellt sägs. Läs boken ”Migrationsmyten” av nationalekonomen PEO Hansen så får du ett nytt perspektiv) Men att i princip stänga gränserna, till och med för de mest utsatta kvotflyktingarna? På något sätt har det mänskliga perspektivet försvunnit. Jag var god man för tre ensamkommande pojkar för sju år sedan, och en av dem tog livet av sig. Det minnet förflyttar flyktingfrågan till ett annat plan. Jag tänker ofta på honom, det var så oändligt tragiskt. Han kom hit via ”Greklandsrutten”, men han pratade inte gärna om den delen. Han ville hellre prata om skolan, om framtiden. Han var analfabet när han kom hit, hade huvudsakligen levt sitt unga liv på en byggarbetsplats i Teheran, skola fanns inte på kartan för honom. Men här i Sverige ville hans så mycket och var duktig. En dag i juli 2017 ringde socialtjänsten i Ulricehamn där han bodde och talade om att han var död. Jag fattade inget, det fanns inget som tydde på att han mådde så dåligt, och även om han lämnade kvar en del noteringar typ dagbok, så fattar jag det ändå inte. Men, det gäller nog tyvärr många som tar sitt eget liv, omgivningen hade inte fattat det.
Valet är över, och vi får en ny regering, det hör till demokratins spelregler.
Jag fann för övrigt en tänkvärd artikel i GP dagen efter valet, skriven av Hynek Pallas på kulturredaktionen, ”Det sorgligaste är att ni inte bryr er”. Den fångar på ett bättre sätt än vad jag skulle kunna åstadkomma essensen i vad som hänt i svensk politik under det senaste decenniet. (Jag hoppas att det inte är en låst artikel)
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka bevekelsegrunder som ligger bakom de skiften i röstandet som skett. Lag och ordning, brott och straff var huvudtemat, inte som man skulle kunnat tro, miljö samt sjuk- och äldrevård. Det visade sig att SD framför allt växte i landsbygdskommuner, i de större städerna inte alls på samma sätt, de till och med backade på vissa orter.
Då kommer tiotusenkronorsfrågan i kategorin paradoxer:
Var, geografiskt, finns primärt den grova brottsligheten och det dödliga våldet? Var är det störst risk att drabbas själv? Ja, ni vet ju svaret, men varför ökar SD (och även deras stödpartier) mest på orter som är tämligen förskonade från eländet?
