Men gjorde det ändå. Hemsidan sprack, och backup? Ja, den fanns, men jag klantade till det. Så nu ska jag sakta men säker bygga upp det igen.
Kategorier
Det fick inte hända…
Kategorier
Filmfestivalen slut
Då och då bör man slå ihjäl en övertygelse för att kunna gynna en stark inlevelse”
Så var då veckan med ovanligt mycket film slut. (Tack Tina o Bengt) Jag har sett mer film denna vecka än jag gjort på år och dag, och då är jag nog lågkonsumerande jämfört med de ”riktiga” cineasterna.
Men några riktigt bra hann jag med, och några som jag undrar över hur de på något sätt ska kunna betala sig. Än mindre hur någon producent har varit villig att satsa på dem.
Men några bra ska jag ändå nämna:
– The Father. Anthony Hopkins spelar en dement far på ett otroligt bra sätt. Gripande, och igenkännande om man har eller haft demens nära sig.
– De ofrivilliga. Gjord av Ruben Östlund för drygt 10 år sedan. Jag hade bara sett en film av Östlund tidigare, Turist, och den gjorde inget avtryck hos mig. Det gjorde däremot denna. Med små, små medel gestaltar han våra tillkortakommanden. Den seglar nog upp som en av de bättre filmer jag sett alla kategorier. I den gruppen finns även Diktatorn av Chaplin och Welcome Mr Chance med Peter Sellers.
Östlund. Sen såg jag också The Square, även den riktigt bra. Så motvilligt får jag nog sälla mig till skaran av Östlunds beundrare.
Kategorier
Fanny och Alexander
Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna. – Moa Martinsson
Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte är någon finlirare när det gäller kulturkonsumtion. Nu har jag sett tre filmer i kategorin Bergmanpriset,
- Gagarine, som jag redan nämnt, ochden blev bara sedd till hälften.
- Mama, en Kinesisk film. Vad den egentligen handlade om kom jag aldrig fram till, jag la av efter nån knapp halvtimma. Jag blev lite misstänksam när en av de första scenerna, några skolbarn som gick till skolan, tog säkert fem minuter, utan replik. För all del, vackert sceneri, men ändå?
- Limbo. Brittisk film som i och för sig var vacker med Yttre Hebriderna som fond, och tematiskt ok. Asylsökande i isolering. (Att jag var God Man för ensamkommande 2015 kanske gjorde att jag såg färdigt) Men, filmen? Nästan ok.
Bergman? Han är ju hyllad och är säkert värd det. Men de få av hans filmer jag sett färdigt (bortsett från Fanny och Alexander) är inte många. Men en hel del har jag börjat på, och det redan för många år sedan. Men det händer ju inget! (Inom parentes gillar jag inte action heller)
Jag klarar inte av att läsa lyrik heller. Sannolikt är det något oroligt i mitt DNA, något som min omgivning kanske inte håller med om, jag betraktas snarare som lugn, kanske till och med trög. Men uthållighet är inte mitt adelsmärke.
Kategorier
Göteborg Filmfestival
Skönhet är en kortlivad tyrann
För precis en vecka sedan hade jag ett välkommet avbrott i Corona tristessen, vandrade på Koön i goda vänners lag. Det var inte bara trevligt, jag förärades även ett Festivalpass till Filmfestivalen!
Tina och Bengt hade köpt ett pass för mycket, och det tog jag tacksamt emot.
Så nu har jag på två dagar sett 3 och en halv film. Det är mer än jag ser på flera månader, ja hade vi pratat om bio besök, hade det nog varit ett par år!
Jag har sett
- Disco, en norsk film som kortfattat handlar om hur det är att leva i en kristen sekt. Hyfsat bra, men twisten på slutet saknades.
- Tove. Invigningsfilmen, om Tove Jansson som ung, innan Mumin tog över hennes konstnärsambitioner. Mycket bra! Kan tyvärr inte ses mer.
- Gagarine. Fransk film, lite speciell. Bra till en början, sedan tröttnade jag, lite för ”konstnärlig”. Detta blev den halva filmen.
- The killing of two lovers. Amerikansk indie-film (vad det nu är, jag vet inte men ni cineaster vet kanske) Den var bra. Den första scenen planterade en spänning som följde genom hela filmen. En tydlig och oväntad twist på slutet.
Jag har alltså sett fyra filmer nu. (nästan) Jag känner paniken krypa på mig, hur ska jag hinna med att se allt jag vill, och vad är det jag vill se?
Det påminner om när jag flyttade till Hisingen i mitten på 90-talet. Man drog in fiber i huset, och kabel-TV blev tillgängligt. En dag så stod en vacker kvinna och ringde på dörren. Hon gjorde en marknadsundersökning sa hon. Angående TV vanor eller nåt liknande. Det urgamla tricket med att fånga uppmärksamheten med nåt annat först, för visst var hon en försäljare! Hon hade redan fått in foten innanför dörren, och med ett vackert leende hade hon mig på kroken. Jag tog ett abonnemang på TV1000. Filmer hela dygnet.
Jag köpte ett gäng VHS kassetter, spelade in filmer högt och lågt. Det blev en eskalerande schizofren tillvaro. Jag skulle ju spela in allt som var intressant. (Försäljaren glömde att tala om hur jag skulle hinna med att titta på allt) Efter två månader sa jag upp abonnemanget. Annars hade jag hamnat på Lillhagen.
Nån gång mindre än 10 år sedan, vid en av mina allt för många flyttar, slängde jag de sista kassetterna . Jag hade fortfarande inte sett dem.
Kategorier
Låt oss ALDRIG glömma
Sorgen är i sig själv en medicin
Förintelsens minnesdag.
1983 besökte jag ett av Nazismens groteska monument, Dachau utanför Munchen. Ett av de starkaste minnen jag har. Det var så överväldigande. Men det som kanske lämnade starkast avtryck var att det inrättades 1933! Dvs samma år som Hitler tog makten. Det var inget förintelseläger, hit deporterades framför allt politiska meningsmoståndare och Romer.
Hitler tog över makten samma år, 1933. Han valdes av det Tyska folket. Ett folk som var trötta på efterkrigstidens umbäranden, på politiker som inte levererade. Tillräckligt många trodde på den sluga propagandan, på alla lögner. (Twitter var inte uppfunnet då, så man använde Joseph Goebbles i stället.)
Svin njuter av gyttja mer än rent vatten. Herakleitos
Missförstå mig rätt, jag saknar inte Trump som president, inte som någon som effektivt delar ett land i halvor som får dem att avsky varandra.
Jag saknar att läsa om hans fantastiska uttalanden, hans famösa lögner, om hans enorma narcissistiska värld. Jag saknar att börja dagen över en kopp kaffe och se vad för galenskap han åstadkommit under natten. Nu har han inte ens Twitter! Ge honom det igen. Jag får för mycket tid över nu!
Nu är det Biden, och det är väl bara en smula mer exalterande än Bernie Sanders.
För första gången i mitt liv har jag fått en liten (ja liten) förståelse för varför folk läser Hänt i Veckan, Damernas värld och liknande. Att skvaller fyller en funktion hos oss. Inte att den speglar våra mest ädla motiv, men kanske några av de mest fundamentala?
Kategorier
En vinterdag utan regn!
Om du tror att du är för liten att göra skillnad, försök att sova med en mygga i rummet
Det är nog egentligen inte förrän man ”konfronteras” av verkligheten, man inser vad Covid har betytt socialt.
Mamma, 91, halvdement och heldeprimerad besöker jag nu under den andra vågen, ungefär en dag i veckan. Med så mycket distans jag kan klara utan att tvinga ut henne på verandan i kylan. Under hösten, då det kändes som om, ja, det är nog bara en tidsfråga nu innan Tegnell blåser faran över. Han blåste inte faran över, den låg där och lurpassade på oss med en andra våg. Och kastade sig över oss igen, räckte lång näsa åt oss. Då, under hösten, var jag uppe flera dagar i sträck hos henne, fick henne att tro att jag nästan var på väg att flytta upp. (Kanske en liten överdrift, men likafullt en önskan).
Så är vi då var vi är i dag. Brittisk mutation, ny lagstiftning, inget ljus i änden på tunneln. Jo, vaccinationsprogrammet ger oss en liten flämtande låga därborta trots allt. Men vi vågar inte hoppas på samma sätt längre, samtidigt som det blir svårare och svårare att motivera sig att hålla avstånd, undvika social kontakter, … ja ni vet. Vi är trötta på skiten, vi VILL leva ett normalt liv. Men ändå så sköter vi oss på något sätt. Vi är trots allt väluppfostrade. (Ja, inte ungdomen naturligtvis, de har alltid krånglat, från det antika Grekland tills nu. Det var nog egentligen bara en kort parentes kring 60-talet som ungdomarna var väluppfostrade…)
Tillbaka där jag började, att konfronteras av verkligheten. I dag gjorde jag något som det var länge sedan jag gjorde, besöka gamla vänner. (Ja, det var utomhus, och ja, vi höll avstånd…? Utomhus var det i alla fall) Och det var så annorlunda, så trevligt.
Kontentan av detta? Håll ut! Det blir inte bättre av att ge upp! Din lilla insats behövs.
”Om möjligheter inte knackar på, bygg en dörr.”
Biden är äntligen på plats! Han är ingen frälsare, men kanske kan göra USA befolkning lite mindre arga på varandra, kanske lite mer samarbetvilliga?.
Fan trot, men att Trump är borta är ändå värt en skål!
DET ÄR ETT TANKEFEL ATT TRO ATT VÅR BESKÄRDA DEL ÄR TILLDELAD OSS LIKA
Begreppet demokrati har hamnat i blickpunkten på ett annorlunda sätt den sista veckan, jag tänker naturligtvis på upploppen i USA, när fanatiska anhängare till Trump stormade in i Capitolium.
Vid morgonkaffet i dag så började jag fundera lite över demokratibegreppet, att det är något som man varken kan ta för givet, eller ens vara helt överens om vad det är.
Ordet kommer ju som de flesta vet från grekiskan, jag citerar Wikipedia:demos, folket, och kratos, styre, med den ungefärliga betydelsen ”folkstyre”. Men demokratin i det antika Grekland, var ju inte direkt en demokrati i den bemärkelse vi känner den. Det var ju bara ett fåtal av de som levde i Grekland som hade rösträtt. USA, demokratins högborg enl. egen utsago, drogs ju med samma problem fram till inbördeskriget. Slavar var ”lös egendom” och hade samma rösträtt som hästarna som deras ägare satt på. Även i dag i USA, så är det en del begränsningar i rösträtten, och vissa politiker jobbar aktivt med att begränsa den ytterligare. Men det är inskränkningar på marginalen, i princip så är det allmän rösträtt i USA.
Demokrati som vi ser den är ju inte ens i närheten av hur det ser ut i många andra länder, likafullt benämner de sig som demokratier. Det är alltså inte hugget i sten. Visst, vissa länder som gamla DDR; Östtyskland kallade sig demokrati. I det fallet är väl knappast ens hårdföra Marxister längre beredda att kalla det demokrati? En glidande skala alltså. Men någonstans passerar man en linje där vissa fundamentala principer finns, demokratibegreppet faller på plats: Allmän rösträtt, styrelseformer stadfästa i grundlagar och yttrandefrihet. Men även här finns olikheter som vi svenskar kan rynka på näsan åt.
Men så finns det en annan aspekt på demokrati: Vem kan man rösta på? I Sverige kan i princip vem som helst starta ett parti och ställa upp i val. Att sedan de etablerade partierna har ett givet företräde, en genuin partiorganisation, lojala ledarsidor, men även att de nyttjar ett generöst bidragssystem, som partier utanför Riksdagen inte kan räkna med, är ett faktum. Jag tror inte att det är något som vi funderar så mycket över, men det blir ändå en liten, liten inskränkning i demokratin. (Som jag i och för sig tror inte går att komma ifrån)
Tillbaka till USA, USA med dess personkampanjer och kampanjfinansiering. Här är personen i centrum på ett helt annat sätt än i Sverige. Och kampanjerna är inte direkt gratis. De finansieras ju primärt av företag och privatpersoner. Och det är en mångmiljardindustri. Jag hittade inte siffror för årets val, men 2008, då Obama vann, då spenderades totalt, (alltså inte bara presidentvalet) 5,3 biljoner kr! Sveriges samlade budget för 2019 var 0,9 biljoner! Sveriges samlade statliga utgifter för 6 år rymdes alltså i dessa enorma summor. Svindlande?
Tillbaka till demokratibegreppet igen. Det finns åtminstone två tydliga negativa sidor av av ett sådant system:
– Begränsningen av möjliga kandidater.
– Eftersom det handlar om donationer, inte minst från företag och inflytelserika personer, kan man nog förvänta sig att de vill ha något tillbaka? Alla är nog inte filantroper.
Men! Demokratin är värd att försvara! Än har inget bättre system presenterats.
Allt som stiger oss åt huvudet är inte framgång
Strax efter USA:s presidentval skrev jag här att jag förväntade mig kaos i det stora landet i väster. Hade jag hemfallit åt populism hade jag kunnat säga: ”Vad var det jag sa?”
Men, nej. Mycket hade jag kunnat räkna med, men inte detta. Låt oss nu bara hoppas, men det blir nog bara en from förhoppning, att saker och ting kommer att normaliseras igen.