Om möjligheter inte knackar på, bygg en dörr.
Biden är äntligen på plats! Han är ingen frälsare, men kanske kan göra USA befolkning lite mindre arga på varandra, kanske lite mer samarbetvilliga?.
Fan trot, men att Trump är borta är ändå värt en skål!
Begreppet demokrati har hamnat i blickpunkten på ett annorlunda sätt den sista veckan, jag tänker naturligtvis på upploppen i USA, när fanatiska anhängare till Trump stormade in i Capitolium.
Vid morgonkaffet i dag så började jag fundera lite över demokratibegreppet, att det är något som man varken kan ta för givet, eller ens vara helt överens om vad det är.
Ordet kommer ju som de flesta vet från grekiskan, jag citerar Wikipedia:demos, folket, och kratos, styre, med den ungefärliga betydelsen “folkstyre”. Men demokratin i det antika Grekland, var ju inte direkt en demokrati i den bemärkelse vi känner den. Det var ju bara ett fåtal av de som levde i Grekland som hade rösträtt. USA, demokratins högborg enl. egen utsago, drogs ju med samma problem fram till inbördeskriget. Slavar var ”lös egendom” och hade samma rösträtt som hästarna som deras ägare satt på. Även i dag i USA, så är det en del begränsningar i rösträtten, och vissa politiker jobbar aktivt med att begränsa den ytterligare. Men det är inskränkningar på marginalen, i princip så är det allmän rösträtt i USA.
Demokrati som vi ser den är ju inte ens i närheten av hur det ser ut i många andra länder, likafullt benämner de sig som demokratier. Det är alltså inte hugget i sten. Visst, vissa länder som gamla DDR; Östtyskland kallade sig demokrati. I det fallet är väl knappast ens hårdföra Marxister längre beredda att kalla det demokrati? En glidande skala alltså. Men någonstans passerar man en linje där vissa fundamentala principer finns, demokratibegreppet faller på plats: Allmän rösträtt, styrelseformer stadfästa i grundlagar och yttrandefrihet. Men även här finns olikheter som vi svenskar kan rynka på näsan åt.
Men så finns det en annan aspekt på demokrati: Vem kan man rösta på? I Sverige kan i princip vem som helst starta ett parti och ställa upp i val. Att sedan de etablerade partierna har ett givet företräde, en genuin partiorganisation, lojala ledarsidor, men även att de nyttjar ett generöst bidragssystem, som partier utanför Riksdagen inte kan räkna med, är ett faktum. Jag tror inte att det är något som vi funderar så mycket över, men det blir ändå en liten, liten inskränkning i demokratin. (Som jag i och för sig tror inte går att komma ifrån)
Tillbaka till USA, USA med dess personkampanjer och kampanjfinansiering. Här är personen i centrum på ett helt annat sätt än i Sverige. Och kampanjerna är inte direkt gratis. De finansieras ju primärt av företag och privatpersoner. Och det är en mångmiljardindustri. Jag hittade inte siffror för årets val, men 2008, då Obama vann, då spenderades totalt, (alltså inte bara presidentvalet) 5,3 biljoner kr! Sveriges samlade budget för 2019 var 0,9 biljoner! Sveriges samlade statliga utgifter för 6 år rymdes alltså i dessa enorma summor. Svindlande?
Tillbaka till demokratibegreppet igen. Det finns åtminstone två tydliga negativa sidor av av ett sådant system:
– Begränsningen av möjliga kandidater.
– Eftersom det handlar om donationer, inte minst från företag och inflytelserika personer, kan man nog förvänta sig att de vill ha något tillbaka? Alla är nog inte filantroper.
Men! Demokratin är värd att försvara! Än har inget bättre system presenterats.
Strax efter USA:s presidentval skrev jag här att jag förväntade mig kaos i det stora landet i väster. Hade jag hemfallit åt populism hade jag kunnat säga: “Vad var det jag sa?”
Men, nej. Mycket hade jag kunnat räkna med, men inte detta. Låt oss nu bara hoppas, men det blir nog bara en from förhoppning, att saker och ting kommer att normaliseras igen.
DET SKRIVNA ORDET ANDAS MELLAN RADERNA
Jantelagen?
Det är lite som att ”komma ut”. Att våga erkänna för den omgivning som jag inte vet vilken den är via hemsidan, (aldrig några kommentarer förutom goa Birgitta för bra länge sedan) att jag skriver på en roman!
Jo, jag gör faktiskt det. Det är i och för sig inget nytt för mig själv, jag har börjat förr. Men som vanligt utan att fullfölja.
Jantelagen förbjuder mig i och för sig att säga att jag har för avsikt att försöka få den publicerad. Och det är nästan sant. Om den håller så kanske, men det är i första hand ett försök att för en gångs skull fullfölja något, inte att bli ett av många halva projekt här i livet.
Jag hittade gamla manussidor i våras, vintras. De var skrivna för nästan 20 år sedan. Kikade på dem, – jag trodde på storyn sedan länge, – och kände att: Jo, språket håller! Och sen började jag successivt fortsätta. Sen önskade jag i år, som födelsedagspresent en skrivarkurs via nätet, och fick den. (Det är lättare att styra vad man får om man i princip bara önskar sig en sak. Ett par år tidigare hade jag önskat mig en ballongflygning, eller ett par strumpor. Jag fick båda)
Så jag lovade mig att, för en gångs skull ska jag avsluta ett projekt. Det behöver inte bli jättebra, men jag ska i mål!
Så, detta skitår, med Corona, en mamma som tacklar av, med en skilsmässa (igen), så ska jag åtminstone göra något ordentligt. Jag ska skriva färdigt!
Bortsett från den oändliga tid det tar att korrigera, skriva om, rata det som då, och just då inte passar, för att sedan ta det tillbaka, så är jag nog halvvägs.
Önska mig ”Lycka till!”
Monoliterna som dykt upp på olika platser i världen den senaste tiden fick mig att gräva i gömmorna, och upp kom en Blu-ray skiva: 2001- ett rymdäventyr, av Stanley Kubrick. Det är väl härifrån, åtminstone den första ”nya” monoliten som dök upp i USA för nån månad sedan, hämtade sin inspiration.
Jag såg om den i dag, och… ja, jag tyckte om den. Fantastiska scener, långa, eller snarare långsamma scener. Detta i kombination med musiken blev nästan meditativt. Kubrick fick för övrigt en Oscar för bästa specialeffekter. Den är gjord 1968! Ett år före Armstrong satte sin for på månen.
Sen kommer det svåra: Förstod jag den? Nja, jag skulle naturligtvis aldrig utanför detta forum erkänna att: Jag fattade nada. Tom när jag läste på Wikipedia vad den egentligen handlade om. Jaha.
För ett tag sedan skrev jag ett litet inlägg ”17 böcker du säger att du har läst fast du inte har det”. Hade det funnits en motsvarande lista över filmer, skulle 2001 platsa där.
Första gången jag såg den var 1973. Johan H och jag liftade i USA och besökte en vän som just då studerade vid Cornell University. Till campusets biograf begav vi oss, och visst. Den var vacker då också. Men fattade? Men jag kommer ihåg en student som några bänkrader längre bak sa när eftertexterna spelades upp: ”Jag har sett den 14 gånger nu, och den blir bara bättre och bättre!”
Ja, ja. Det var under Hippie eran…
Skoldebatten fortsätter i Sverige, och det är väl ingen tillfällighet. Den svenska skolan gör inte helt bra ifrån sig i internationella jämförelser; lärarna kämpar i mångt och mycket i motvind, och det är en skola med stora skillnader i förutsättningar och resultat.
I dagens GP fanns en bra ledare om skolan av i dag- En ledare som visserligen handlade mycket om skolval, men utan att fastna i politiska dogmer.
En sak saknade jag dock: Skolpengen.
Hur den kan göra det hart när omöjligt att skjuta till extra pengar till de skolor som har betydligt större behov, utan att samma ökning också skall ges till de som inte alls har samma dåliga förutsättningar. Jämför med utjämningssytemet för kommunerna. Vän av ordning säger då att, Hallå där! Där är det ju de rika kommunerna som för över medel till de resurssvaga! En Robin Hood historia!
Ja, så är det, åtminstone delvis. Men, varför skulle inte samma princip kunna gälla skolpengen?
Läs ledaren här:
https://www.gp.se/ledare/friskoledebatten-missar-helheten-1.38443252
Nu är jag klar med ’Samlade verk’! Puhh! Den var verkligen en tegelsten, men en lätt tegelsten att bära. Sandgren har verkligen en enorm berättarglädje, och ett språk som får dig att titta framåt till nästa kapitel. Jag förstår att hon vann Augustpriset.
Men som den gnällige gubbe jag är, så måste jag ändå säga att den var för lång. ”Kill your darlings!” Hon grottade ned sig i detaljer, upprepningar i vissa avsnitt, det saknades driv framåt. Så nånstans kring sida 500 (jag läste E-bok, så den vanliga pagineringen saknades) var jag faktiskt beredd att ge upp. Bra språk och berättarglädje rättfärdigar inte allt. Det var så mycket kring akademiska studier, avhandlingar att jag till slut tänkte: Hör jag ordet Wittgenstein en gång till, raderar jag boken! Jag hörde det ordet många gånger till, och jag fortsatte ändå, och det är jag glad för. Och så: De sista 200 (ca) sidorna kombinerades språket med en tydlig riktning framåt, och sista kapitlen var nästan som en deckare.
Men. Hade det strukits ett par hundra sidor, hade jag givit den full pott. Nu strax under.
Göteborgsposten startade en reportageserie förra veckan, man ville skildra förorterna ur förorternas perspektiv. Bland annat ur ett rasistiskt perspektiv. De hade följt fem unga flickor med invandrarbakgrund under hösten och gav deras version av hur förorterna och rasismen tar sig uttryck. Man kan ju lugnt säga att deras version inte var den samma som medias.
GP fortsatte dagen efter med att se hur mycket politikerna visade sig i de utsatta områdena, och det var väl inte någon upplyftande sanning.
Men så i lördags gjorde de ett nedslag hos politikerna, ställde frågan: Hur ska rasismen bekämpas?
Jag var inte direkt förvånad över hur pass lite konkreta förslag de kom med, ganska ofta hänvisades till allmänna formuleringar. Nu ska jag i ärlighetens namn säga att de fick väldigt lite utrymme, det var 18 politiker som svarade, och allt samlat på en tidningssida. Men det var ett svar som jag hajade till på. Jörgen Fogelklou, gruppledare för SD, svarade på ett sätt att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa frågeställningen en gång till. En av oss, nej snarare jag och alla de andra politikerna som svarade, och Jörgen, hade uppenbarligen inte förstått frågan: Hur ska rasismen bekämpas?
Hans svar, och jag citerar direkt från GP:
– Vad staden skulle göra är naturligtvis att förlägga Pride ute där det behövs som mest, i våra utsatta områden. Staden skall vara glasklar, svensk lagstiftning gäller här. Punkt. Staden behöver egentligen inte fler 500-sidiga dokument med fina ord. Tillämpa svensk lag, den gäller alla oavsett om du är lång eller kort, man eller kvinna, etnisk svensk eller nyanländ eller vem du älskar. Punkt.
Jag ska helt ärligt erkänna att jag har vissa fördomar. En del av dem gäller hur SD-politiker tänker och agerar. Jag försöker att vara öppen för andras åsikter (med varierande framgång) Men här går jag bet. Frågan gällde alltså: Hur ska rasismen bekämpas? Vad har Pride med det att göra? Hets mot folkgrupp? Det har inget med rasism som jag ser det. Svensk lag ska följas? Här går min logiks skuta fullständigt på grund. Det är väl inget kontroversiellt med att basunera ut att svensk lag ska följas. Men det räcker ju uppenbarligen inte. Nej, jag fattar inte hur karln resonerar. Eller, jo. Tyvärr. Men det har absolut inget med frågan att göra.
”Alla våra drömmar kan gå i uppfyllelse, om vi har modet att hålla fast vid dem”
Walt Disney
Lydia Sandgren, hade modet att hålla fast vid sin dröm, att skriva färdigt sin debutroman! Det tog henne tio år. Debutroman, och vann Augustpriset.
Och det var tur för oss läsare att hon höll fast. Det är en orgie i berättarglädje. Inte helt olikt Klas Östergrens berättarröst. Ironiskt nog var de båda nominerade i år, för var sin tegelsten. Sandgren med “Samlade verk” och Östergren med ”Renegater”. Den senare är den tredje delen om Henry Morgan. Jag vet inte om jag kommer att läsa Renegater. Gentlemen älskade jag, Gangsters tyckte jag var en flopp. Östergren sa länge att han inte skulle skriva en fortsättning på ‘Gentlemen’. När jag jag slog ihop sista sidan av ‘Gangsters’ tyckte jag det var synd att han inte höll sitt löfte.
Men “Samlade verk” är en bra jullovsläsning, inte minst för oss lite äldre bedagade personer som strövade omkring i Göteborg på 80-talet. Hon sa i en intervju att hon saknade en bra samtida beskrivning av Göteborg från den tiden. Nu är det gjort.
Jag ska slutligen ge ett bloggtips er som gillar litteratur i ett vidare perspektiv:
Skrivarpodden av Therese Granwald
Hon intervjuar ett stort antal författare, huvudsakligen med skrivarprocessen i focus. Låter kanske lite nördigt, men är rätt spännande även om du inte har ambitionen att få Augustpriset.
Jag hittade en intressant hemsida för oss som tycker om att läsa, SELMA STORIES. Det är en del i Bonniersfären, och de har ju en viss erfarenhet av ltteratur kan man tycka.
“Det finns litteratur man inte har någon ursäkt för: den ska läsas. Men har vi gjort det? Nej, antagligen inte alla – även om de definitivt är läsvärda! Men vi säger att vi gjort det för att inte verka dumma. Nedan är böckerna “alla” har läst — utom du.”
Jag skummade igenom listan, och kom i alla fall fram till att jag med nöd och näppe hade läst drygt hälften. Flera så länge sedan att jag i princip inte kommer ihåg vad de handlade om. (Det fenomenet brukar tyvärr inträffa efter en månad numera)
Men några är bra, verkligt bra: Flugornas herre, 1984 och Möss och människor. En begriper jag fortfarande inte hur jag kom igenom: Hundra år av ensamhet.
1. Flugornas herre av William Golding 2. Alice i underlandet av Lewis Carroll 3. Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald 4. Möss och människor av John Steinbeck 5. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde 6. Att döda en härmtrast av Harper Lee 7. Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie 8. Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez 9. Glaskupan av Sylvia Plath 10. 1984 av George Orwell 11. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams 12. Anne Franks dagbok av Anne Frank 13. Svindlande Höjder av Emily Bronté 14. Mästaren och Margarita av Michail Afanasevic Bulgakov 15. Jane Eyre av Charlotte Bronté 16. Sagan om ringen av JRR Tolkien 17. Räddaren i nöden av J.D. Salinger