Mamma gick bort i söndags i Covid19. Hon låg på Sjukhuset i Borås i knappt två veckor innan hon somnade in. Jag var där mest hela veckan, och sov i hennes rum sista tre nätterna.
Det blir bra för samvetet, men inte för hälsan. Jag lyckades nämnligen dra på mig samma skit själv. Fick positivt provsvar i dag. (Vad är positivt med det?)
Men så här långt, på fjärde dagen, är det väldigt milda symptom. Lite feber, torrhosta och en aning om att luftrören är irriterade.
Så, jag håller tummarna att det inte blir mer än så.
De viktigaste egenskaperna är ärlighet och uppriktighet, lyckas man förfalska dessa kan man komma långt.
Groucho Marx
Se upp med foliehattarna, de är inte längre vad de var.
I går lyssnade jag på P1:s program konflikt, titeln var ”Konspirationspandemin.” Om ni bara ruskar på huvudet, tänker att, Ja sådana har det alltid funnits, det är mest synd om dem själva så finns det anledning att lyssna på det programmet. Det handlar om mer, och mycket allvarligare saker i dag.
En kort notering finns även på nätmagasinet Opulens kring fenomenet.
Gör det rätta. Det kommer att förnöja några människor och förvåna resten.
(Mark Twain)
Slumpen är ingen tillfällighet
Det var titeln på en bok jag snubblade över för kanske 15 år sedan. The bottom line var att, precis som titeln säger, det finns en determinism i slumpen. En spännande bok och, faktiskt, ganska övertygande. Det var för all del en kort passage där jag knappt under pistolhot hade skrivit under på vad författaren sa.
Just nu går en radioföljetong på P1, ’Om våren’ av Karl-Ove Knausgård. En författare som väckte mycket uppmärksamhet när han gav ut romansviten ’Min kamp’. Den lär ha sålt i över en halv miljon ex!
Jag var lite intresserad av att läsa den då det begav sig. Men längden på böckerna, samt vissa recensioner, gjorde att jag avstod.
Häromdagen, av en slump, slog jag på P1 när uppläsningen av ’Om våren’ höll på. Jag hamnade i en mycket detaljerad beskrivning av ett toalettbesök!
Men nu kan jag lägga till mitt litterära CV att jag lyssnat på Knausgård. Visserligen bara fem minuter, och det lär inte bli mer.
Det förgågna kommer aldrig igen. Men det återupprepar sig.
8:e mars
Internationella kvinnodagen instiftades 1910 av av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. Det är kanske ett faktum som vissa feminister som förkastar socialism inte känner till. (Ja, jag raljerar lite) Oavsett, var det en viktig milstolpe för den kommande feminismen. Nu var inte 8 mars den dag som var gemensam ursprungligen, det datumet kom först 1978 på FN:s initiativ.
Oavsett, nio år senare, 1919, föddes min pappa. Så under de sista dryga 40 åren har han inom familjen fått dela den dagen med kvinnorörelsen. Nja, han dog 2003, så bara under 25 år. Men jag tror inte att han kände någon konkurrens.
Nu kan jag inte fråga honom längre (F-n vad mycket som man skulle ha velat fråga, egentligen), men jag är helt övertygad att han skulle vara helt bekväm med feminismen.
Ordet feminism var nog inget han tänkte så mycket på. Men jag skulle nog våga påstå att han stod upp för de fundamentala rättigheter som kvinnorörelsen kämpat för. Född in i arbetarrörelsen på den tid den var radikal, inte bara sugen på makt, är jag helt säker på att han skulle ha stöttat feminismen som den definierades från början. I dag, med de skarpa kanterna i debatten? Tveksamt. Jag är visserligen partisk, men han var socialdemokratin trogen i dess ursprungliga form, och där fanns nog inte utrymme för den hätska debatten.
Oavsett. I dag var jag på Toarps kyrkogård, tände ett ljus för honom. Talade om för honom att jag saknar honom, saknar att kunna diskutera med honom. Men även att få ett tydligare svar på vem han var bakom sin mask. Han var, som förmodligen även jag kan beskyllas för, inte speciellt öppen med sina känslor.
Hade vi kunnat prata om sådant? Jag kommer naturligtvis aldrig att få något svar, men om jag hade haft modet att ställa frågorna, så tror jag faktiskt det.
Jag tror jag har ett nyord att förmedla till Svenska Akademin: COVIDHYPOKONDRI!
Hur många gånger har jag inte det senaste året känt efter, är det inte lite ont i halsen? Rinner inte näsan lite nu? Är jag inte lite febrig trots att termometern bara visar 36,5 grader?
Det är väl i och för sig ett tecken i tiden, och sannolikt bra att vara försiktig, men…
I söndags var nog förkylningen på gång, jag kände det tydligt. På måndagen ungefär det samma. På tisdag åkte jag iväg och tog ett test.
Sanningen och förnuftet är sällan ovänner (Drottning Kristina)
En gång, för något som nu känns som väldigt länge sedan, strax före flyktingvågen 2015, sedan fick jag en bok i julklapp. ’ Nyttiga Människor’ av David Qviström. En reportagebok om migranter, gränser och människosyn. (ISBN 978-91-27-13818-6)
Om man är intresserad av immigration som fenomen, ur ett mänskligt perspektiv, och inte enbart som politisk och ekonomisk belastning, är den fortfarande värd att läsa. Orsakerna till flyktingkrisen har inte förändrats bara för att Riksdagspartierna har ändrat uppfattning.
I samma veva hade Borås kommun bjudit in honom till en av sina kulturdagar, där han utvecklade hur han såg på detta. En fras som etsade sig in hos mig var att ’Han hoppades att den pågående flyktingkatastrofen inte skulle leda till ett ”race to the bottom!” Alltså att inte stater inom EU, politiska partier i Sverige skulle bjuda ”under” varandra. Att övertrumfa i kampen att vara mest restriktiv. Tendenserna fanns redan. Och vi vet ju all vad som hände.
En av de mer bisarra utspelen på senare tid kommer från en tidigare flykting, Liberalernas Nyamko Sabuni. Hon tar en formulering i en kommande proposition som intäkt för ökad invandring. Då lämnar Liberalerna januarisamarbetet! Något sådant fanns minsann inte med i förutsättningarna för gemensam budget. Moderaterna har tidigare i samma fråga sagt att (S+MP) försöker citat: ”under kuppliknande former försöka få igenom en kraftigt ökad invandring från tredje världen.”
Nu verkar det i och för sig att detta märkliga försök att krypa ur januariavtalet blivit en belastning för henne. Inom politiken finns inga absoluta lagar.
I betänkandet finns ett förslag om humanitär skyddsgrund för synnerligen ömmande omständigheter, vilket L står bakom. Men i tilläggsförslaget har det ändrats till särskilt ömmande omständigheter, vilket inte är ett lika stramt villkor för att få permanent uppehållstillstånd.
Race to the bottom har fått ett nytt lågvattenmärke!
Då och då bör man slå ihjäl en övertygelse för att kunna gynna en stark inlevelse”
Så var då veckan med ovanligt mycket film slut. (Tack Tina o Bengt) Jag har sett mer film denna vecka än jag gjort på år och dag, och då är jag nog lågkonsumerande jämfört med de ”riktiga” cineasterna.
Men några riktigt bra hann jag med, och några som jag undrar över hur de på något sätt ska kunna betala sig. Än mindre hur någon producent har varit villig att satsa på dem.
Men några bra ska jag ändå nämna:
– The Father. Anthony Hopkins spelar en dement far på ett otroligt bra sätt. Gripande, och igenkännande om man har eller haft demens nära sig.
– De ofrivilliga. Gjord av Ruben Östlund för drygt 10 år sedan. Jag hade bara sett en film av Östlund tidigare, Turist, och den gjorde inget avtryck hos mig. Det gjorde däremot denna. Med små, små medel gestaltar han våra tillkortakommanden. Den seglar nog upp som en av de bättre filmer jag sett alla kategorier. I den gruppen finns även Diktatorn av Chaplin och Welcome Mr Chance med Peter Sellers.
Östlund. Sen såg jag också The Square, även den riktigt bra. Så motvilligt får jag nog sälla mig till skaran av Östlunds beundrare.
Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna. – Moa Martinsson
Jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte är någon finlirare när det gäller kulturkonsumtion. Nu har jag sett tre filmer i kategorin Bergmanpriset,
Gagarine, som jag redan nämnt, ochden blev bara sedd till hälften.
Mama, en Kinesisk film. Vad den egentligen handlade om kom jag aldrig fram till, jag la av efter nån knapp halvtimma. Jag blev lite misstänksam när en av de första scenerna, några skolbarn som gick till skolan, tog säkert fem minuter, utan replik. För all del, vackert sceneri, men ändå?
Limbo. Brittisk film som i och för sig var vacker med Yttre Hebriderna som fond, och tematiskt ok. Asylsökande i isolering. (Att jag var God Man för ensamkommande 2015 kanske gjorde att jag såg färdigt) Men, filmen? Nästan ok.
Bergman? Han är ju hyllad och är säkert värd det. Men de få av hans filmer jag sett färdigt (bortsett från Fanny och Alexander) är inte många. Men en hel del har jag börjat på, och det redan för många år sedan. Men det händer ju inget! (Inom parentes gillar jag inte action heller)
Jag klarar inte av att läsa lyrik heller. Sannolikt är det något oroligt i mitt DNA, något som min omgivning kanske inte håller med om, jag betraktas snarare som lugn, kanske till och med trög. Men uthållighet är inte mitt adelsmärke.
För precis en vecka sedan hade jag ett välkommet avbrott i Corona tristessen, vandrade på Koön i goda vänners lag. Det var inte bara trevligt, jag förärades även ett Festivalpass till Filmfestivalen!
Tina och Bengt hade köpt ett pass för mycket, och det tog jag tacksamt emot.
Så nu har jag på två dagar sett 3 och en halv film. Det är mer än jag ser på flera månader, ja hade vi pratat om bio besök, hade det nog varit ett par år!
Jag har sett
Disco, en norsk film som kortfattat handlar om hur det är att leva i en kristen sekt. Hyfsat bra, men twisten på slutet saknades.
Tove. Invigningsfilmen, om Tove Jansson som ung, innan Mumin tog över hennes konstnärsambitioner. Mycket bra! Kan tyvärr inte ses mer.
Gagarine. Fransk film, lite speciell. Bra till en början, sedan tröttnade jag, lite för ”konstnärlig”. Detta blev den halva filmen.
The killing of two lovers. Amerikansk indie-film (vad det nu är, jag vet inte men ni cineaster vet kanske) Den var bra. Den första scenen planterade en spänning som följde genom hela filmen. En tydlig och oväntad twist på slutet.
Jag har alltså sett fyra filmer nu. (nästan) Jag känner paniken krypa på mig, hur ska jag hinna med att se allt jag vill, och vad är det jag vill se?
Filmfestivalen, i år digital
Det påminner om när jag flyttade till Hisingen i mitten på 90-talet. Man drog in fiber i huset, och kabel-TV blev tillgängligt. En dag så stod en vacker kvinna och ringde på dörren. Hon gjorde en marknadsundersökning sa hon. Angående TV vanor eller nåt liknande. Det urgamla tricket med att fånga uppmärksamheten med nåt annat först, för visst var hon en försäljare! Hon hade redan fått in foten innanför dörren, och med ett vackert leende hade hon mig på kroken. Jag tog ett abonnemang på TV1000. Filmer hela dygnet.
Jag köpte ett gäng VHS kassetter, spelade in filmer högt och lågt. Det blev en eskalerande schizofren tillvaro. Jag skulle ju spela in allt som var intressant. (Försäljaren glömde att tala om hur jag skulle hinna med att titta på allt) Efter två månader sa jag upp abonnemanget. Annars hade jag hamnat på Lillhagen.
Nån gång mindre än 10 år sedan, vid en av mina allt för många flyttar, slängde jag de sista kassetterna . Jag hade fortfarande inte sett dem.
1983 besökte jag ett av Nazismens groteska monument, Dachau utanför Munchen. Ett av de starkaste minnen jag har. Det var så överväldigande. Men det som kanske lämnade starkast avtryck var att det inrättades 1933! Dvs samma år som Hitler tog makten. Det var inget förintelseläger, hit deporterades framför allt politiska meningsmoståndare och Romer.
Hitler tog över makten samma år, 1933. Han valdes av det Tyska folket. Ett folk som var trötta på efterkrigstidens umbäranden, på politiker som inte levererade. Tillräckligt många trodde på den sluga propagandan, på alla lögner. (Twitter var inte uppfunnet då, så man använde Joseph Goebbles i stället.)
