Jag inser med tiden att jag är ganska inskränkt när det gäller val av litteratur.
Krimgenren? I princip bortsett från Mankells böcker, så har jag valt bort detta. (Och det var länge sedan Mankell lämnade oss) Feel-good? Det har jag konsekvent ratat, har kopplat ihop det med sämre kiosk litteratur.

Men jag läste en feel-good roman i veckan, ’Klubben för lyckliga slut’ av Caroline Säfstrand. Om jag minns rätt var det ett gratisex jag fått som prenumerant på DN. (Snål är jag, så självfallet laddar jag ned allt som är gratis). Jag förvånade mig själv med att läsa ut den. Jag skall inte recensera den, men den gjorde mig glad, och är det inte själva poängen i den genren? Hade inte författaren haft en så bra språkbehandling så hade jag nog lagt ned den, men den var behaglig att läsa. Förutsägbar? Ja. Hade den ett lyckligt slut? Ja. (Det känns inte helt fel att läsa något som slutar väl i dessa dagar)
Jag undrar nu stilla vilka andra förutfattade meningar jag har? Är jag till och med en fördomsfull person? Innan jag grottar ned mig i det skall jag nog ge en deckare en chans också.