Kategorier
Aktuellt Politik

Politik är att vilja

Hjalmar Branting vänder sig nog i sin grav nu, för att inte tala om Mäster Palm. Åtminstone hoppas jag att de gör det, annars blir jag besviken. Per-Albin roterar nog mindre, han var ju så diplomatisk att han klarade av att hålla Sverige undan Hitlers knektar. Visserligen till bekostnad av undergivenhet, förlåt ”Diplomatisk finess”, mot Tredje Riket, men ändå. Sedan passade han på att lämna ut Balter till Stalins bödlar av bara farten. Och nu gör Magdalena Andersson ett försök med ett nytt illusionsnummer i den högre skolan för att försöka blidka Erdoğan och svenska folket.

Jag skall inte måla fan på väggen, men hade jag varit kurdisk aktivist i Sverige i dag, hade jag nog funderat allvarligt på hur jag skulle agera.

Ordet kovändning har fått en ny dimension. Att Socialdemokraterna skulle vända i dess syn på 200 års alliansfrihet nästan över en natt, var för mig nästan lika otänkbart som att Putin skulle starta krig mot Ukraina. Politik är att vilja sa Olof Palme, och det kanske är rätt beslut att söka medlemskap i NATO. Jag vet inte, lika lite som det funnits en debatt kring frågan. Men vad ville egentligen partiet? Och hur hade Palme tänkt kring Erdoğans politik?

Nu är jag inte medlem i partiet, var det inte ens som den sista ordföranden i Dalsjöfors SSU, och jag har inte heller röstat på dem sedan dess. Men om jag varit det, hade jag lämnat in ansökan om utträde i dag.

En högst personlig reflektion kring kovändningen är att Kristersson genom att göra NATO-medlemskapet till en valfråga vann den striden, men han förlorade samtidigt det momentum han sannolikt önskade i valrörelsen.

Nu var det inte bara (S) som kovände, även SD gjorde det under vånda. Förmodligen samma vånda hade de att acceptera att ta emot ukrainska flyktingar. Men i den mån en svekdebatt finns klarar SD sig bra, de är inte speciellt intressanta jämfört med regeringens handlingar.

Ja, ja. Jag är inte förtjust i tanken att jag skall lämna jordelivet, om inte snart, så går det att räkna statistik. Lägg till det sjukdomar jag har och inte kommer undan från, så är det ett faktum. Jag väjer för tanken, men om jag skall vara cynisk, så finns det en viss tröst i att jag inte kommer att se det värsta som trots allt kommer.

Kategorier
Aktuellt Litteratur Politik

Skröna i Fablernas värld

Pelle Svanslös hade varit ordningsman i klassen länge nu och var personligen helt övertygad om att han var den mest lämpade för uppdraget. Inte helt utan stolthet hade han låtit rektor hänga ordningsmannamedaljen runt sin hals förra hösten. Valet hade visserligen inte varit enhälligt, men efter en period av ränksmidande stod han ändå där till slut med den tunga medaljen dinglande framför sin runda mage.

Men som så mycket annat här i livet varar inget för evigt och vid nästa termins början skulle han bli tvungen att acceptera ett nytt val av ordningsman. En som verkligen ville få till en förändring var Måns. Han vädrade förändringens vindar efter att förr ha varit total paria nu helt plötsligt fick vara med på, om inte alla, så åtminstone många fester utanför skolan. Även om hans självbild blev en aning uppblåst av detta nya insåg han att hans popularitet inte kunde mäta sig med Pelles. Men om han spelade han sina kort väl kunde han kanske bli vice ordningsman? Att det var Fritz som spelade förstafiolen i utmanandet av Pelle visste han, men Frida hade ju ändå uppvaktat honom några gånger, ett faktum han slickade i sig med god aptit, så kanske? Så här gällde det att vara förberedd.

”Jag ska krångla till det för Pelle” sa Måns en dag när han fikade med Bill och Bull.
”Att krångla till det verkar vara en god idé” sa Bill.
”Krångel är jättebra” sa Bull.
”Jag tror vi ska göra oss av med reservordningsman Trisse redan nu” sa Måns.
”Det är rätt tid för det” sa Bill.
”Vänta verkar dumt” sa Bull.

Sagt och gjort. På klassens oroliga timma nästkommande fredag ställde sig Måns upp och förklarade med harm i rösten att Trisse hade förverkat sitt förtroende. Som förevändning tog han upp det beklagliga faktum att råttorna i källaren fortfarande var kvar. Bill och Bull var tysta, men nickade instämmande. Någon påpekade försiktigt att råttorna hade bott där så länge man kunde minnas, och var det verkligen Trisses fel? Sådana ytliga argument viftades lätt bort och till mångas förvåning stegade Måns i väg till rektor med ett papper där han krävde att Trisse skulle skiljas från sitt uppdrag. (Han använde inte just de orden, och rektor hade besvär att tolka vad som stod på det skrynkliga pappret) För att inte riskera att bli bortglömda skyndade sig Fritz och Frida efter Måns i den långa otäcka korridoren fram till rektorns kontor, där de sedan stod och nickade bifall till Måns petition.

Rektor insåg att det var hans plikt att ta upp det i klassen vilket skedde på måndagen, en omröstning skulle ske. Döm om allas förvåning, inte minst Frida och Fritz, när Pelle vägrade vika ned sig. Skulle Trisse gå, följde han med också! Förvirringen blev total och Frida till och med kom med ett kompromissförslag som ingen riktigt fattade vad det innebar.

Klassen fick rösta och Pelles falang vann en knapp seger. Måns drog sig tillbaka och slickade sina sår, skyllde på att klassen var omogen, inte förstod dess bästa. Råttorna glömdes tillfälligt bort, och Fritz och Frida ångrade i hemlighet att de lierat sig med Måns, hoppades på att debaclet skulle vara glömt till höstterminen.

”Jag gjorde i alla fall ett försök” sa Måns.
”Ett försök var vad du gjorde” sa Bill
”Vad var det du försökte?” sa Bull.

Kategorier
Litteratur

Renegater

Jag har just lagt ifrån mig en annorlunda bok: Renegater av Klas Östergren. En lång, alltför lång, men naturligtvis välskriven bok, med ett ganska udda upplägg av handlingen. Men först en kort sammanfattning.

Detta är en fristående tredje del av Östergrens tidigare Gentlemen och Gangsters, skriven i första person, och är autofiktiv, jaget är författaren själv utan förbehåll. (Om det var så tydligt i de första två delarna kommer jag inte ihåg.)
Henry Morgan, som man väl får kalla antagonisten i böckerna, dyker upp igen, denna gång hos författaren i hans bostad på Österlen. Och inte helt oväntat för det med sig en del komplikationer via gamla bekanta, som till exempel, Envoyén som vill ha en redogörelse av vad som hände i Svenska Akademin när uppgörelsen med den så kallade kulturprofilen höll på att sänka hela institutionen. Det är den ena av två huvudhandlingar.

Det blir helt uppenbart att författaren velat beskriva Akademins vedermödor utifrån sin synvinkel oavsett, (han avgick ju efter detta) och nu tar han romanformen som medel. Och den uppgörelsen skrivs slutligen i form av en formell rapport, så som den kunde ha skrivits även utan romanen som alibi. Klart intressant att läsa, även om den är lite väl lång, 167 sidor utan ett enda nytt stycke!

Den andra huvudhandlingen är förlagd till den totalt misslyckade PR kampanjen som gjordes i Sydafrika för drygt tjugo år sedan, då man bland annat ville sälja in SAAB Jas plan, och en konsert i Soweto drog tre betalande åskådare på en arena för 25 000. Den PR-byrå som bar ansvaret, och sedan gick i konkurs, bildar bakgrunden för detta, hur de ansvariga och sidofigurer handlade. Östergren har ju ofta avhandlat begreppet ”Den grå eminensen” i sina romaner, ofta med ett visst våldskapital, så även här.

Östergren har ju ett språk som få, älskar att berätta annorlunda historier, men detta blir lite för mycket i min smak. Romanen är på 747 sidor (!), men borde ha strukits ned en hel del. Jag antar att det krävs ett visst mod av en Förlagsredaktör att uppmana till strykningar till en före detta akademiledamot och uppburen författare, men här skulle det definitivt ha gjort helheten mycket bättre.
Ett sådant exempel som inte tillför handlingen något alls, men upptar 37 sidor där en av ägarna till PR-byrån försöker komma sin son närmare och åker upp till Dalsland för att fotografera bäver. (Ja ni läste rätt). Det finns andra avsnitt som borde strukits, men där det med lite god vilja kan sägas höra ihop med huvudhandlingen.

Men gillar man Östergren, så är den värd att läsa, men den har tyvärr blockerat annan läsning då jag periodvis bara inte orkade fortsätta.

Kategorier
Aktuellt Politik

Sanningssägare

Richard Nixon, den amerikanske presidenten som fastnade i Watergateträsket och insåg att han gjorde bäst i att avgå. Kring honom fanns det en skröna om hur man kunde avgöra om han talade sanning eller inte då han kunde ses på TV.

  • Om han kliar sig på hakan, då talar han sanning.
  • Om drar handen genom håret, ja då talar han också sanning.
  • Om han rynkar panna, också sanning.
  • Men, om han rör på läpparna, då ljuger han.

Om man skulle föra över samma anekdot på Putin? Då blir det tyvärr inga satser med sanning. Enda tillfället han inte ljuger är nog när han sover. Och han har nog problem med sömnen också.

Kategorier
Aktuellt

Flyktingpolitik

Sverigedemokraterna har sagt ja till tillfälligt mottagande av krigsflyktingar från Ukraina. Det handlar om”riktiga” krigsflyktingar från vårt närområde.

Krigsflyktingar från Kiev

Ekonomiska flyktingar från Aleppo i Syrien

Detta meddelades idag på SD:s valkonferens. På SVT:s fråga varför tex krigsflyktingar fran Syrien inte accepteras blev svaret att de inte är krigsflyktingar, de är ekonomiska flyktingar.

Kategorier
Politik

BRAINSTORMING

Jag kan inte se någon annat än brainstorming som förklaring till den oerhörda uppfinningsrikedom som politiska partier just nu har när det gäller att komma på nya lagar, längre straff, inskränkningar i fångars liv mm. Det sista var (M):s förslag för tvingande deltagande i avhopparverksamhet som rekvisit för att kunna få permission och straffreduktion. Jag kan framför mig se ett antal dystra män (ja det är nog förmodligen mest män) sittande i en rökig källarlokal och verkligen vända in och ut på sig i försök att komma på nya djärva förslag, mer restriktiva idéer.

Det enda positiva är väl att snart sinar nog förmågan att komma på något nytt, något som får oss väljare att lystra, om än bara tillfälligt. För om de då inte resignerar totalt, utan fortsätter spåna på samma tema, så borde det väl någon gång dyka upp förslag på hur man kan täta läckorna i stället för att bara skaffa större och mer imponerande pumpar? Sådana förslag som tex. polisen efterfrågar.

Kategorier
Litteratur

Författerier

Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva.
Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!

Anne Swärd

Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.

I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.

Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.

Kategorier
Aktuellt Politik

Peace in our time

Neville Chamberlain, brittisk premiärminister 1937 – 1940, besökte Tyskland och Hitler 1938 för att tillsammans med Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien skriva under det som kom att kallas Münchenöverenskommelsen. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudet landet till Tyskland.  Chamberlain återvände till London viftande med avtalet, och förklarade frankt att han hade blidkat Hitler för garantera ”fred i vår tid”.

Hur det blev med det är kanske den mest tragiska perioden i vår gemensamma historia. (Det är väl naturligtvis inte lika tragiskt, men tillräckligt, att det finns personer i dag som hyllar det som skedde)

I dag återvänder inte ministrar efter möten i Kreml med samma optimistiska toner, men det som var Sudet landet 1938 känns igen i Ukraina i dag. Själv håller jag andan.

Kategorier
Litteratur

Lila Hibiskus

Chimamanda Ngozi Adichie.

Nigeriansk författare nu bosatt i USA, har skrivit denna fantastiska bok om en nigeriansk familj där papa håller resten av familjen i ett religiöst strypgrepp. Finns nu som pod på SR play, och berikar nu mina promenader med hunden.

Chimamanda_Ngozi_Adichie

Jag är inte klar än, men i motsats till mitt tidigare ljudboksförslag, Tritonus av Kjell Westö för ett tag sedan, så vågar jag lova att denna inte faller platt till marken. Det tycker jag tyvärr att den senare gjorde. När jag la ihop boken så tänkte jag: Jaha, blev det inte mer? Här måste jag säga att jag tycker att både story och språk är fantastiskt. Och den kryper under skinnet, man kan nästan ta på den spänning som man vet måste utlösas till slut. (Men det vet jag ju inte än…)

Kategorier
Aktuellt Politik

Friskolor

Det är valår i år, och debatten om friskolors vara eller inte vara dyker upp på ett tydligare sätt. Inte för att jag tror att det kommer att bli någon huvudfråga, så lurar den ändå där i bakgrunden.

Då kommer det troligen mest handla om stora skolkoncerner ska få lov att kapitalisera på våra skattepengar. Då är det mest en ideologisk fråga, och skiljelinjen i politiken kommer inte att ändras bara för att det är val. (För Socialdemokraterna blir det väl nån form av urvattnad linje två?). Men en annan vinkling har också dykt upp på ett tydligare sätt: Dess påverkan på samhället i stort, och i synnerhet för utanförsskapsområden.

För några veckor sedan stack den nya skolminister, Lina Axelsson Kihlblom, ut hakan och pratade om segregationen och friskolornas roll där. Hon påstod helt fräckt att de har en negativ inverkan. I en debattartikel vågade hon till och med hävda att Reinfeld hade ansvar för skolskjutningarna. Självfallet ryckte några ur M-toppen ut och sa att hon blandade bort korten.

Kihlblom är inte en politiker i grunden, hon har i stället varit en framgångsrik skolledare i ett utsatt område i Södertälje, och lyckats väl. Så det hon säger är inte taget ur luften. Och för att vara helt ärliga, oavsett om vi är för eller mot friskolor, så måste vi nog inse att ett fritt skolval påverkar integrationen negativt. Skolpengen är dessutom så finurligt utformad att den inte betalas ut efter behov, utan per huvud. Så om en kommun får problem genom att elevunderlaget sviktar (kommunen har skyldighet att erbjuda undervisning, det har inte friskolorna) eller skolan har särskilda utmaningar och man skjuter till mer medel. Ja, då ska friskolan ha lika mycket mer. Verkar det vettigt?

Men i dag, 31 jan, såg jag en artikel i GP där sociologen och författaren Maria Törnqvist sammanfattade problematiken på ett lysande sätt. Rubriken var:

Så hänger gängvåldet ihop med friskolorna.

Den är klart läsvärd oavsett på vilken sida man står i frågan.