För ungefär ett år sedan läste jag Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Den var lång, men det var det värt. Men jag kommer också ihåg att jag (eller Sandgren) hade en svacka någonstans i mitten. Hon excellerade i filosofi, för mig blev det till slut väl mycket, och jag sa: Nämner hon Wittgenstein en gång till lägger jag ihop boken! Hon nämnde det säkert en gång till, men jag läste färdigt. Tack och lov.
Radioföljetongen på P1 just nu är Casa Tritonus av Kjell Westö, uppläst av Reine Brynolfsson. Westö är en författare som få när det gäller att gestalta personer och miljöer. Han har ett fantastiskt lättsamt språk, en trovärdig story och har ett mänskligt filosofiskt anslag. Huvudpersonen, en konsertmästare bygger sig ett magnifikt palats åt sig i den finska skärgården.
Westö måste vara helt besatt av klassiska tonsättare, och även ha bra kunskap om förutsättningarna för att sätta upp musik. Men! Jag känner nu lite på samma sätt nu som med Sandgren: Nämner han Wagner en gång till, slutar jag.
Boken är bra, men den är för lång. Har ni varit på fest någon gång där en, för all del påläst, person kan sitta och berätta och upprepa sina berättelser in absurdum? Till slut vill man bara gå därifrån med ett artigt leende.
Boken är för bra för att sluta läsa (lyssna i detta fall), men jag undrar stilla hur hans lektör resonerat?
Ett annat tips av Westö är ”Den svavelgula himlen” (2017). Där har han hållit sig inom ramarna.
En och annan kanske tänker att jag är lite konspiratoriskt lagd angående vad jag skrev om SD:s politik förra veckan, att jag målar fan på väggen. Låt oss hoppas att ni som ser det så har rätt.
Slumpen är ingen tillfällighet?
Förra veckan avslutade jag en bok som ger en dystopisk bild av hur det skulle kunna se ut i en, inte alltför avlägsen framtid i vårt kära fosterland, ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru. Han sitter ofta i Babels författarpanel, och jag blev nyfiken på vad han skrivit. Jag fann en driven författare som beskriver ett Sverige där demokratin ersatts av en ideologiskt ren stat. En författare med mycket god språkkänsla, som försöker varna oss för hur det skulle kunna gå. Men framför allt är det en roman med framåtdriv och vackert språk.
Förra veckans politiska cirkus lämnade nog få oberörda. I så fall tillhör de nog den skara som ändå har givit upp.
Jag ska inte ägna tid till att peka finger, det sköter så många andra proffstyckare redan. Däremot funderar jag lite på argumenten som lades fram för att rättfärdiga en del besynnerliga val. Att vi med all sannolikhet kommer att få se mer av denna ”röra” är nog ingen vild gissning. Det handlar nog mest om en ovana att manövrera i ett helt annorlunda politiskt landskap. Alla är vi barn i början.
Nooshi_Dadgostar
Att Vänsterpartiet till slut insåg att det inte var bra strategi att fungera som dörrmatta åt en bakbunden regering var ju inte så konstigt, speciellt inte inför ett nytt val. Att de dessutom lyckades få till ett reglerat samarbete med regeringen? De satsade all-in, blev inte synade och tog hem potten! (Man brukar säga att poker inte är ett spel OM pengar, utan MED pengar.)
Miljöpartiet avgick ur regeringen! Motivet var att inte kunna regera på en SD-budget. Det måste ha kommit som en total överrsakning att regeringens budget skulle falla?
Liberalerna ramlade ur mediebevakningen, men hade tidigare förklarat att de inte kunde stödja en budget med skattesänkning på bensin.
Åhdal
Centern värjde sig för ytterkantspartierna, det vill säga (V) och (SD). Det var deras linje i frågan. Men blev det så? De tolererade Magdalena Andersson som regeringsbildare trots att det då var känt att (V) hade ett avtal med (S). Motiv? De ville inte ha SD:s inflytande i en eventuell regeringsombildning. Därefter valde de bort regeringens budget med hänvisning till V:s avtal med reeringen… Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där Martin Åhdal, Centerns ekonomiske talesperson, försökte förklara logiken. Man kan ju undra vad han gjort för ont för att behöva sitta där? Inom parentes kan jag ju säga att jag inte blev så mycket klokare.
Två frågor av fortsatt intresse:
Jomshof
SD
Hur ska partierna förhålla sig till SD? Och det handlar då inte bara om Liberalerna (om de nu lyckas hålla sig kvar i riksdagen) och Centern. Jag tror även att M och KD till slut inser att detta gick kanske lite för fort, och tro att SD kommer att nöja sig med budgetsamarbete är nog ganska naivt. De kommer att ställa krav som blir svettiga.
Slumpen är ingen tillfällighet? SD hade sina Landsdagar samma vecka, och en triumferande Jimmie såg ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri. Nej, snarare att han lyckats få sina fiender att ramla över kanten till stupet.
Vi kan tycka vad vi vill om SD, och det gör vi. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat i riksdagen. Demokratin och paramentalismen är honnörsord för alla riksdagspartier och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte alltid?
Ytterkantspartier
Inte minst Centern har tydligt markerat att V och SD ska man bara inte samarbeta med. Vad kännetecknar ett ytterkantsparti? Rötter eller politisk inriktning?
Vänsterpartiet antog sitt nuvarande namn 1990 som ersatte det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna som använts från 1967, dessförinnan Sveriges Kommunistiska Parti från 1921. Kommunismen i Östeuropa föll runt 1990, och det är nog ingen tillfällighet att sista namnbytet skedde i samma veva. Det skedde även ett visst utbyte med partierna i Öst genom åren. Och Lars Ohly som var partiledare 2004–2012 valde faktiskt att inte distansera sig från begreppet kommunism. Han var nog ganska ensam, men likafullt. Med tanke på att Stalins terror tog livet av fler än Hitler klarade av, så är det inte så jättekonstigt att de kan kopplas ihop med begreppet ytterlighetsparti.
Sverigedemokraterna.
Deras bruna rötter är kända, och förnekas knappast ens av partiledningen. Nu ska det till en vitbok för att reda ut begreppen.
Dagens politik
Det finns däremot en enorm skillnad var partierna står i dag. Vänsterpartiet är väl mest att betrakta som Socialdemokraterna var för, säg ett halvsekel sedan. De bedriver en ganska urvattnad socialism, kommunismen ligger väldigt långt borta.
Sverigedemokraternas politik däremot ger mig kalla kårar. Inte bara för att enstaka företrädare ”avslöjar sig” då och då och försätter partiledningen i knipa. (Det brukar inte ha någon avgörande betydelse, det verkar visserligen som att allt rinner av partiet som en gås välsignad av Trump). Nej, vad värre är att de har en böjelse för odemokratiska inslag i omvärlden, att invandringsfrågorna överskuggar allt. (Jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga).
Landsdagarna blev tydliga. De vill inte bara ha ett moratorium för invandring, man vill gå ett steg längre, återinvandring som mål, alltså en minskning av invandrade personer.
Vart udden är riktad behöver vi nog inte sväva i ovisshet om. Partisekreterare Jomshof sade i veckan att ”Islam är en dålig religion” som motivering till att förbjuda Islamska friskolor. Hans tunga slant för några månader sedan då han sa något liknande. Han försökte då släta över det, i dag tycker han tydligen att det inte behövs längre. Kanske till och med vinner röster?
Det känns tyvärr som en kall kåre blåser genom rummet. Från en del av Europas historia jag hoppades var just historia.
… var namnet på en bok jag läste för kanske 15 år sedan. Den handlade om att mycket vi upplever som slump, inte är det. Det finns annat som styr. Nej, det handlar inte om andar och liknande, snarare att vi har ett dolt associationsmönster.
I våras när jag drog på mig Covid var inte aptit det som var mest utmärkande, och det handlade inte bara om förlorat smak- och luktsinne. Nej, febern sa att dricka var nog bra, men äta? Övervakad av en nitisk dotter fick jag ändå i mig en del mat. Men jag gick ändå ned närmare fyra kg på kuppen. Under hösten då jag flyttade provade jag kläder, var det dags att göra sig av med en del? Jag hade en hel del byxor i gott skick bortsett från att de krympt. Jag sparade dem (visst ska det gå att komma i dem igen!) och då, helt plötsligt efter Covid, var de användbara igen! Mycket nöjd, även om jag inte förespråkar Covid som metod att gå ned i vikt.
Nu, ett halvår senare är jag tillbaka på samma matchvikt som före Covid. Och byxorna har inte tänjt ut sig…
Så valet blev att antingen sätta på tidlås på kylskåpet, eller hitta en bra modell för att minska midjemåttet. Nya sjukdomar var inte aktuellt. Dysenteri hade jag på sjuttiotalet, och då såg jag även en Koleraepidemi på nära håll. Så, något mer traditionellt blev valet.
Jag googlade lite och sprang på ett företag som serverade individanpassade menyer. En gratis månad, och gratis är ju gott, så jag signade upp. Det visade sig vara baserat på LCHF (kolhydratmetod). När jag tittade på menyerna så var väl lunch och middag ok, men frukosten! Jag både älskar att baka och äta bröd, och helt plötsligt så var jag en njutning mindre. Potatis och pasta? Oj, oj. Inte det heller? Nåväl, en gratis månad, och något ska jag väl snappa upp, även om entusiasmen betedde sig som kvicksilvret, nu på väg mot midvintern.
Slumpen är ingen tillfällighet.
I dag fräste jag upp köttfärs till nyopererad hund och ville ha något att lyssna på under tiden. Av en tillfällighet fick jag fram en SR-pod: ” Fråga Agnes Wold”. En pod med Agnes Wold och Christer Lundberg. Jag visste att den fanns, men aldrig lyssnat. Däremot tycker jag sedan länge att Wold är en spännande människa. Inte direkt lika mainstream som påläst. Jag bläddrade fram ett avsnitt ”Jag lever hellre ett trevligt liv än att banta.” Att jag valde just den titeln var nog inte slumpen. Det passade mig som hand i handske bortsett från att det blir nog nya byxor trots allt. Det handlade inte primärt om bantning. Så här ser ingressen ut:
”Om antiinflammatorisk kost, att grönsaker har fått kultstatus och vad som avgör om vi lever länge. Agnes Wold förklarar varför hon inte gillar begreppet nyttigt och att det är tragiskt att mat har blivit något skuldbelagt.”
Länk till podden: Klicka på bilden ovan
Det var ett spännande avsnitt, men jag kommer inte förlänga provet på en månad hos LCHF företaget!
Till slut citerar jag min gamle far som på åttiotalet sa apropå mat som var dålig för hälsan, och som nåt år senare var ok igen: ”Jag äter det jag alltid ätit, för eller senare är det bra igen.”
Häromdagen gick jag i köket, fixade och donade. I bakgrunden stod radion på, ett program på P1. Jag tänkte inte så mycket på vad som sas, men plötsligt fångades mitt intresse av några meningar, jag kommer inte exakt ihåg vad, men det är av mindre intresse.
Det som däremot var av intresse är hur mycket jag är präglad av förutfattade meningar.
Min första reaktion var: Vem är detta? Och var står hen politiskt? Sen stannade jag upp och slogs av en tanke: Är även jag en sådan person som dömer på förhand? Nu visste jag inte vem det var, och det störde mig först. Tänk om jag håller med en person vars åsikter jag rimligen inte håller med om!
Jag kollade inte i tablån vem det var, men lyssnade färdigt och insåg att jag faktiskt lyssnade mer öppet och intresserat än om jag vetat. Hade jag dömt på förhand annars?
Jag måste bekänna att jag varit lite raljant och överlägsen när det kommer till Damtidningen och liknande tidskrifter. (Och dess läsare)
Frågan är om jag egentligen är ett dugg bättre? Under Trumps presidentskap så hände det så mycket galenskap och märkliga ting att jag inte kunde låta bli att följa och förskräckas. Nu när han fått en mycket mer undanskymd medial tillvaro? Jag är inte alls lika intresserad längre.
Så jag håller mig numera för god att peka finger åt andra med hyenainstinkter.
SLUTLIGEN
Jag har varit på kant med förpackningsindustrin i många år. Gör de ”Öppna här” som ett djävla skämt? Jag får aldrig upp det så som de lurar mig att tro att jag ska göra. Jag slår vad om att det sitter ett gäng på krogen på fredagar och spånar kring hur de ska kunna hitta på ännu svårare förseglingar.
Det kan synas som en konstig fråga, men hade jag ställt samma fråga angående USA för 5-6 år sedan hade den nog känts lika absurd. USA? Demokratins bålverk? Inte då. Idag är nog alla inte lika säkra på USA längre. Oavsett hur man beskriver händelserna 6 januari, så sände det kalla kårar längs min rygg och för miljontals andra. Och Trumps taktik att påstå att valet var riggat (eller kan det verkligen vara så att han faktiskt tror på det själv?) har börjat sprida sig till andra republikanska politiker. Då tänker jag inte bara på de som håller med av rädsla för att stöta sig med jättebabyn, -som ju har ett fast grepp om partiet, -eller att tappa väljare. Kalifornien går nu till nytt Guvernörsval. (Som i skrivande stund ser ut att ha befäst sittande guvernör)
Kalifornien har ett för mig ett lite märkligt system där de kan kräva nyval under mandatperioden om tillräckligt många medborgare kräver det. Detta skedde i år, anledningen var att den nuvarande Demokratiske guvernören Gavin Newsom uppfattats ha inskränk samhälleliga fri-och rättigheter genom hans ganska hårda Covidrestriktioner. Den republikanske huvudkandidaten som kände hur vindarna blåste, gick ut före valet och varnade för valfusk! Det är nog ingen djärv gissning att detta kommer att upprepas framöver. Tyvärr inte heller att det kommer att erodera tilliten för demokratin.
I Sverige då? Nej, jag tror inte att vi befinner oss i en samma situation. Men det vore naivt att tro att det inte skulle kunna hända. Konspirationsteorier sprids lättare än maskrosfrön i dag med hjälp av sociala medier. Lägg till det ökande misstro till politiker, starka populistiska strömningar.
Då och då hittar jag storheten hos en författare. Förstår varför de blev Nobelpristagare, eller ledamot i Svenska Akademin. I dag lade jag Kerstin Ekmans bok ’Löpa Varg’ åt sidan. Lite sorgsen att den redan var slut.
Ett fantastiskt språk och gestaltning som gjorde att jag stundtals kände mig som ett med jaget i boken!
Jag ska inte försöka återge eller recencera. Men om ni vill finns här en länk till bloggen KULT som gör detta bra.
I dagens GP får Filip Haugland (KD), en helsida på sida 4, debattsidan. Ingressen låter:
Sverige behöver en asylpaus – omedelbart.
Saxat ur artikeln:
Tills Sverige fått sina migrationsrelaterade problem under kontroll kan vi inte ödsla tid och pengar på att ta hit individer som hotar vår frihet, jämlikhet och trygghet, skriver Filip Haugland (KD).
Lite längre ner:
Så ser vi det igen. Horder av människor, mestadels unga män, som rör sig mot Europa. […] Gängkriminalitetens, hedersvåldets och islamismens lavinartade utbredning borde ha lärt oss vår läxa.
Lite som kuriosa letade jag upp KD:s partiprogram, där hittar jag bland annat:
Sverige kan bäst verka för en generös och human flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater. Asyl-, viserings-, invandringspolitik och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden. Därför bör EU:s medlemsländer ha en gemensam och generös flyktingpolitik, som tar hänsyn till människors skyddsbehov och där humanitära skäl väger tungt. (Min fetstil)
Att integrationen i Sverige har misslyckats är nog alla överens om. De problem Filip nämner som skäl för att pausa asylrätten; gängkriminalitet, hedersvåld och islamism, är konkreta problem. Därom råder nog consensus. Men om man tänker ett steg längre: Sverige har, bortsett från 2015 och 2016, tagit emot drygt 30 000 asylsökande per år. Utan att tråckla in sig i någon sifferexercis, så kan vi i alla fall vara överens om att andelen misshagliga personer enligt Filips definition är en bråkdel av de som har ansetts behöva skyddskäl.
Sen kan det även vara bra att komma ihåg att Sverige har anslutit sig till 1951 års Genèvekonvention som säger: En person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.[1][2] Flykting är även den som är statslös och som av ovannämnda skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort. (Wikipedia).
Så, ett moratorium för asylinvandring? Då får vi nog säga upp Genevekonventionen på samma gång.
Länk till partiprogrammet hittar ni längre ned.
Uttrycket ”Race to the bottom” har fått ett nytt vattenmärke, inte högvatten dock.
SD får se upp! Det verkar som aktörer försöker tränga sig in till höger om dem.
En röst i telefonen sa saker som inte fullt stämde med verkligheten, men ändå kändes bekant. Rösten kände jag inte igen, men det tog några sekunder innan jag greppade vad ”Die Epidemie” stod för. Det var en skoltidnings namn på Borås Praktiska Realskola. Året måste ha varit 1965, eller 1966. Och personen som startade den var undertecknad!
Det var en gammal klasskamrat, Bengt H, som ringde. Vi hade väl inte setts eller hörts på närmare 50 år, men på nåt sätt hade han hittat ett gammalt nummer av tidningen, och letat reda på mitt telefonnummer. Lika oväntat som trevligt. Jag letade själv och hittade ett eget nummer i källaren, de andra har väl försvunnit i en mina allt för många flyttar. I hans nummer stod det dessutom att redaktionen skulle utökas med två personer, han själv och Hans B.
Det löftet sveks tyvärr, men vi var överens om att ett senkommet redaktionsmöte när pandemin så tillät, vore trevligt.
Tidningen i sig var klart besjälad av den Amerikanska tidningen MAD som då hade hittat till Sverige. ”Sjuk humor” som mina föräldrar kallade det. Kul humor var närmare sanningen enligt mitt förmenande. Oavsett blev det inte så många utgåvor, men jag sänder en tacksam tanke till vår studierektor som till och med gav oss ett litet krypin i nån fönsterlös källarlokal att fungera som redaktion.
Så Bengt har nu påmint mig om att jag kan lägga till Chefredaktör till mitt CV. Kanske inte i samma paritet som min farbror Börje, men ändå!
Jag ser fram mot det kommande redaktionsmötet, något försenat, men spännande.
