Wahlström & Widstrand 2017
Graham Greene var i många år tippad som Nobelpristagare. Det blev aldrig så. Varför? Den frågan kan bara de aderton som äter ärtsoppa på Gyldene Freden svara på. Min, och andras gissningar, var att han skrev i fel genre. Men han var en fantastisk uttolkare av hur människor agerar, reagerar. Malin Persson Giolito kommer sannolikt heller aldrig få nobelpriset, av samma anledning. Men det hindrar inte henne att vara en mästare att både skriva en spännande historia, och inte minst att få mig att helt krypa in under skinnet på karaktärerna.
Störst av allt är en mycket berörande historia om en fiktiv skolskjutning. Första kapitlet startar berättelsen med att presentera huvudpersonen i ett klassrum med döda personer omkring sig. Förutsättningen är etablerad, men du vet inte mycket mer än att huvudpersonen, Emma 18 år, blir häktad med restriktioner under nästan ett helt år. Enbart beskrivningen av den svåra tiden är värt att läsa. Men, vad hände egentligen?
Sedan börjar historien växla mellan rättegången och tillbakablickar i Emmas liv, och succesivt närmar vi oss vad som leder fram till skjutningen. Skickligt gestaltat, intelligent dramaturgi, du blir lite klokare för vart kapitel, men blir aldrig helt säker på vad som egentligen hänt och varför förrän på slutet. Men vad upplösningen resulterar i vet jag inte ändå. En stor del av handlingen utspelar sig i rättssalen och hur kommer rätten att döma?
Hela romanen är skriven i jagform, och det är en berättelse där Emma vänder sig till läsaren, vill berätta sin historia. Jag är djupt imponerad av hur författaren kan gestalta en ung människas tankar och liv så trovärdigt, och samtidigt skruva upp intresset samtidigt. (Tänk om man hade den förmågan…)
Har berättelsen inte några brister? Jag har en gammal allergi mot långa romaner, och mot slutet infinner sig behovet att ta lite antihistamin. Varför? Det blir lite för många upprepningar av vissa detaljer, saker skrivs mig på näsan ’för säkerhets skull’. Att det också är en berättelse med politiska undertoner stör mig inte. (Vi har nog ungefär samma politiska uppfattning.) Men någon gång blir det lite övertydligt, mer som politisk pamflett. Jag hade redan fatta grejen innan…
Men med de små invändningarna är det en fantastisk roman! Det är inte en kriminalhistoria som vi är vana vid, det handlar mer om människan bakom.