Bonniers förlag

Vid havet är den tredje boken av Gurnah jag läst, och nog den jag tyckte bäst om. Som de två tidigare har Zanzibar och Östafrika en central roll. Inte bara geografiskt, även dess speciella kultur. Den som växt fram under de hundratals år som araber och afrikaner mötts, i handel och samhällsbyggnad. Den, finns hela tiden som en kuliss. Swahili, språket växte fram i mötet mellan arabiska handelsmän och de bantuspråk som talades längs kusten, blir en kulturell gemensam nämnare. För mig personligen ger det en extra krydda då jag befunnit mig i den under flera år.

Berättelsen har två huvudkaraktärer som båda hamnat i England på olika sätt, och har Zanzibar som födelseort. Det inleds med att en av dem kommer som flykting till England i mogen ålder. Varför är oklart fram till slutet där vi bjuds en stark och berörande historia, men som även ger en historiebeskrivning från de första åren efter britterna lämnat ön. (Första gången jag besökte Zanzibar var 1976 och nu först förstår jag varför det var så mycket soldater överallt.) Den andre är bosatt i England sedan länge och blir anvisad som tolk för flyktingen, och på så sätt möts de igen.

Romanen har tre delar. Först får vi ta del av de två huvudpersonernas respektive berättelse, och när de slutligen möts utmynnar det i att de jämförs, och ofta är de inte är överens om vad som hänt. De har träffat varandra som unga, men utan att egentligen känna varandra. Kärnan i tredje delen är en fejd mellan de två familjerna, och Gurnah låter båda perspektiven beskrivas på ett genialiskt sätt allteftersom. Ett vackert språk, intelligent dramaturgi och på köpet en kulturell och historisk resa. Behöver ni mer?