.
.. vill jag utnämna Irans landslag i fotboll till som i dag vågade stå upp för frihetens låga i sitt hemland genom att vägra sjunga nationalsången vid matchstart.
De må ha förlorat matchen, men vunnit omvärldens respekt. Ja, åtminstone i länder som respekterar mänskliga rättigheter.
Det är en konstig värld vi lever i, eller hur? För dryga fem år sedan slog sig svenska politiker för bröstet och förklarade att vi hade ett moraliskt ansvar att hålla gränserna öppna för alla de som flydde från krig och förföljelse. Och det var nästan politisk konsensus kring det, i princip bara det parti som numera bestämmer färdriktningen som förkastade det.
Politik är att vilja sa Palme, något jag citerat här ett antal gånger. Men politik är också att respektera folkviljan hur mycket vi än föraktar resultatet. Om vi inte gör det, och ibland känner jag en stark motvilja mot hur det blir, så kommer vi till slut hamna i samma dilemma som USA just nu genomlider. När Trump tillträdde var jag inte bara förbluffad, jag funderade på vilket elände skulle han kunna åstadkomma på fyra år? Jag landade i att klimatfrågan var nog mest akut, men sådant går ju rimligen att kompensera efteråt. Nu visade det sig att just miljön blev en förhållandevis liten sak, även om miljörörelsen kan ha synpunkter. Den stora skadan han lyckades åstadkomma var att, faktiskt, att hota själva demokratins grundvalar.
Tillbaka till där jag började, och förklara varför jag skriver detta. I ett inslag på kulturnyheterna i går fanns ett inslag av en konstnär, Henrik Teleman, som med flyktingars egna bilder och tankar gestaltade deras resa till och i Sverige. Och det var en, i och för sig marginell sak som sas, som slog an en känslosam sträng hos mig: Deras osäkerhet om vad som skall hända. Skall de få stanna, kommer de att kunna få återförenas med sin familj?
Vart tog empatin vägen hos våra beslutsfattare? Att det inte är rimligt att hålla gränserna helt öppna fattar till och med jag. (Vi har nog i och för sig råd med betydligt mer än vad som generellt sägs. Läs boken ”Migrationsmyten” av nationalekonomen PEO Hansen så får du ett nytt perspektiv) Men att i princip stänga gränserna, till och med för de mest utsatta kvotflyktingarna? På något sätt har det mänskliga perspektivet försvunnit. Jag var god man för tre ensamkommande pojkar för sju år sedan, och en av dem tog livet av sig. Det minnet förflyttar flyktingfrågan till ett annat plan. Jag tänker ofta på honom, det var så oändligt tragiskt. Han kom hit via ”Greklandsrutten”, men han pratade inte gärna om den delen. Han ville hellre prata om skolan, om framtiden. Han var analfabet när han kom hit, hade huvudsakligen levt sitt unga liv på en byggarbetsplats i Teheran, skola fanns inte på kartan för honom. Men här i Sverige ville hans så mycket och var duktig. En dag i juli 2017 ringde socialtjänsten i Ulricehamn där han bodde och talade om att han var död. Jag fattade inget, det fanns inget som tydde på att han mådde så dåligt, och även om han lämnade kvar en del noteringar typ dagbok, så fattar jag det ändå inte. Men, det gäller nog tyvärr många som tar sitt eget liv, omgivningen hade inte fattat det.
Det är skönt att man slipper fly …
Valet är över, och vi får en ny regering, det hör till demokratins spelregler.
Jag fann för övrigt en tänkvärd artikel i GP dagen efter valet, skriven av Hynek Pallas på kulturredaktionen, ”Det sorgligaste är att ni inte bryr er”. Den fångar på ett bättre sätt än vad jag skulle kunna åstadkomma essensen i vad som hänt i svensk politik under det senaste decenniet. (Jag hoppas att det inte är en låst artikel)
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka bevekelsegrunder som ligger bakom de skiften i röstandet som skett. Lag och ordning, brott och straff var huvudtemat, inte som man skulle kunnat tro, miljö samt sjuk- och äldrevård. Det visade sig att SD framför allt växte i landsbygdskommuner, i de större städerna inte alls på samma sätt, de till och med backade på vissa orter.
Då kommer tiotusenkronorsfrågan i kategorin paradoxer:
Var, geografiskt, finns primärt den grova brottsligheten och det dödliga våldet? Var är det störst risk att drabbas själv? Ja, ni vet ju svaret, men varför ökar SD (och även deras stödpartier) mest på orter som är tämligen förskonade från eländet?
Jag läste en bok förra veckan, ’De andra’ av Toni Morrison. Den behandlar de svartas situation från slav tiden och framåt utifrån ett vi-och-dom perspektiv. Sedan tar hon även upp hur litteraturen behandlat ämnet.
De andra, Vi och dom. Ett epitet jag tycker stämmer bra in på hur stora delar av den svenska valrörelsen gestaltar sig i år. Ett axplock på vad jag menar:
Om jag skall se förslagen välvilligt (bortsett från bron då) så är väl syftet att bryta segregationen, att försvåra för kriminella. För syftet kan ju knappast vara att öka förtroendet för politiken, något som också är en bristvara i utanförskapsområden. Men för mig blir det mest ett ”De andra” perspektiv som dröjer kvar, och det får mig att känna kalla historiska vindar dra in över landet.
Jag har varit näst intill oanständigt begeistrad av vad Trump gjort med USA, för att inte tala om hans personlighet. Och hur är det möjligt att han kan fortsätta med sitt inflytande på partiet, ja inte bara det, utan även stor del av det politiska livet? Visserligen har tumskruvarna skruvats åt succesivt allteftersom utskottsförhören fortskridit i parlamentet, men få har nog på allvar trott att han ska behöva stå upp för, och betala priset för sina gärningar.
Men så! I natt tog sig ett hundratal FBI agenter in för att göra husrannsakan hos Trump. Varför? Det spekuleras fortfarande, men att han skulle ha tagit med sig hemliga dokument när han lämnade Vita Huset är vad man allmänt tror. Oavsett, nu äntligen börjar det röra på sig på allvar. Jag får en liten Déjà vukänsla av när min vän Johan och jag liftade runt i USA 1973 och Watergateskandalen briserade.
Youtube är en källa till både det ena och det andra, men vill man följa nyhetsflödet från USA är det en bra sådan. Tv-kanalen MSNBC är en del av den radikala vänsterrörelsen, allt enligt Trumps supportrar (I Sverige skulle den nog knappast få samma epitet) och de har haft väldigt många nyhetsinslag där de är kritiska till Trumpworld. En av de nyhetsankare jag med nöje följer är Rachel Maddow. Hon har en förmåga att, med glimten i ögat, häckla Trump. Jag skickar en länk till dagens inslag, och skadeglädjen över att FBI tog sig in hos Trumps Mar a Lago var obetalbar.
Klicka på bilden för inslaget
Tyvärr lär vi nog inte få se ett liknande scenario i Moskva.
Hjalmar Branting vänder sig nog i sin grav nu, för att inte tala om Mäster Palm. Åtminstone hoppas jag att de gör det, annars blir jag besviken. Per-Albin roterar nog mindre, han var ju så diplomatisk att han klarade av att hålla Sverige undan Hitlers knektar. Visserligen till bekostnad av undergivenhet, förlåt ”Diplomatisk finess”, mot Tredje Riket, men ändå. Sedan passade han på att lämna ut Balter till Stalins bödlar av bara farten. Och nu gör Magdalena Andersson ett försök med ett nytt illusionsnummer i den högre skolan för att försöka blidka Erdoğan och svenska folket.
Jag skall inte måla fan på väggen, men hade jag varit kurdisk aktivist i Sverige i dag, hade jag nog funderat allvarligt på hur jag skulle agera.
Ordet kovändning har fått en ny dimension. Att Socialdemokraterna skulle vända i dess syn på 200 års alliansfrihet nästan över en natt, var för mig nästan lika otänkbart som att Putin skulle starta krig mot Ukraina. Politik är att vilja sa Olof Palme, och det kanske är rätt beslut att söka medlemskap i NATO. Jag vet inte, lika lite som det funnits en debatt kring frågan. Men vad ville egentligen partiet? Och hur hade Palme tänkt kring Erdoğans politik?
Nu är jag inte medlem i partiet, var det inte ens som den sista ordföranden i Dalsjöfors SSU, och jag har inte heller röstat på dem sedan dess. Men om jag varit det, hade jag lämnat in ansökan om utträde i dag.
En högst personlig reflektion kring kovändningen är att Kristersson genom att göra NATO-medlemskapet till en valfråga vann den striden, men han förlorade samtidigt det momentum han sannolikt önskade i valrörelsen.
Nu var det inte bara (S) som kovände, även SD gjorde det under vånda. Förmodligen samma vånda hade de att acceptera att ta emot ukrainska flyktingar. Men i den mån en svekdebatt finns klarar SD sig bra, de är inte speciellt intressanta jämfört med regeringens handlingar.
Pelle Svanslös hade varit ordningsman i klassen länge nu och var personligen helt övertygad om att han var den mest lämpade för uppdraget. Inte helt utan stolthet hade han låtit rektor hänga ordningsmannamedaljen runt sin hals förra hösten. Valet hade visserligen inte varit enhälligt, men efter en period av ränksmidande stod han ändå där till slut med den tunga medaljen dinglande framför sin runda mage.
Men som så mycket annat här i livet varar inget för evigt och vid nästa termins början skulle han bli tvungen att acceptera ett nytt val av ordningsman. En som verkligen ville få till en förändring var Måns. Han vädrade förändringens vindar efter att förr ha varit total paria nu helt plötsligt fick vara med på, om inte alla, så åtminstone många fester utanför skolan. Även om hans självbild blev en aning uppblåst av detta nya insåg han att hans popularitet inte kunde mäta sig med Pelles. Men om han spelade han sina kort väl kunde han kanske bli vice ordningsman? Att det var Fritz som spelade förstafiolen i utmanandet av Pelle visste han, men Frida hade ju ändå uppvaktat honom några gånger, ett faktum han slickade i sig med god aptit, så kanske? Så här gällde det att vara förberedd.
”Jag ska krångla till det för Pelle” sa Måns en dag när han fikade med Bill och Bull.
”Att krångla till det verkar vara en god idé” sa Bill.
”Krångel är jättebra” sa Bull.
”Jag tror vi ska göra oss av med reservordningsman Trisse redan nu” sa Måns.
”Det är rätt tid för det” sa Bill.
”Vänta verkar dumt” sa Bull.
Sagt och gjort. På klassens oroliga timma nästkommande fredag ställde sig Måns upp och förklarade med harm i rösten att Trisse hade förverkat sitt förtroende. Som förevändning tog han upp det beklagliga faktum att råttorna i källaren fortfarande var kvar. Bill och Bull var tysta, men nickade instämmande. Någon påpekade försiktigt att råttorna hade bott där så länge man kunde minnas, och var det verkligen Trisses fel? Sådana ytliga argument viftades lätt bort och till mångas förvåning stegade Måns i väg till rektor med ett papper där han krävde att Trisse skulle skiljas från sitt uppdrag. (Han använde inte just de orden, och rektor hade besvär att tolka vad som stod på det skrynkliga pappret) För att inte riskera att bli bortglömda skyndade sig Fritz och Frida efter Måns i den långa otäcka korridoren fram till rektorns kontor, där de sedan stod och nickade bifall till Måns petition.
Rektor insåg att det var hans plikt att ta upp det i klassen vilket skedde på måndagen, en omröstning skulle ske. Döm om allas förvåning, inte minst Frida och Fritz, när Pelle vägrade vika ned sig. Skulle Trisse gå, följde han med också! Förvirringen blev total och Frida till och med kom med ett kompromissförslag som ingen riktigt fattade vad det innebar.
Klassen fick rösta och Pelles falang vann en knapp seger. Måns drog sig tillbaka och slickade sina sår, skyllde på att klassen var omogen, inte förstod dess bästa. Råttorna glömdes tillfälligt bort, och Fritz och Frida ångrade i hemlighet att de lierat sig med Måns, hoppades på att debaclet skulle vara glömt till höstterminen.
”Jag gjorde i alla fall ett försök” sa Måns.
”Ett försök var vad du gjorde” sa Bill
”Vad var det du försökte?” sa Bull.
Jag har just lagt ifrån mig en annorlunda bok: Renegater av Klas Östergren. En lång, alltför lång, men naturligtvis välskriven bok, med ett ganska udda upplägg av handlingen. Men först en kort sammanfattning.
Detta är en fristående tredje del av Östergrens tidigare Gentlemen och Gangsters, skriven i första person, och är autofiktiv, jaget är författaren själv utan förbehåll. (Om det var så tydligt i de första två delarna kommer jag inte ihåg.)
Henry Morgan, som man väl får kalla antagonisten i böckerna, dyker upp igen, denna gång hos författaren i hans bostad på Österlen. Och inte helt oväntat för det med sig en del komplikationer via gamla bekanta, som till exempel, Envoyén som vill ha en redogörelse av vad som hände i Svenska Akademin när uppgörelsen med den så kallade kulturprofilen höll på att sänka hela institutionen. Det är den ena av två huvudhandlingar.
Det blir helt uppenbart att författaren velat beskriva Akademins vedermödor utifrån sin synvinkel oavsett, (han avgick ju efter detta) och nu tar han romanformen som medel. Och den uppgörelsen skrivs slutligen i form av en formell rapport, så som den kunde ha skrivits även utan romanen som alibi. Klart intressant att läsa, även om den är lite väl lång, 167 sidor utan ett enda nytt stycke!
Den andra huvudhandlingen är förlagd till den totalt misslyckade PR kampanjen som gjordes i Sydafrika för drygt tjugo år sedan, då man bland annat ville sälja in SAAB Jas plan, och en konsert i Soweto drog tre betalande åskådare på en arena för 25 000. Den PR-byrå som bar ansvaret, och sedan gick i konkurs, bildar bakgrunden för detta, hur de ansvariga och sidofigurer handlade. Östergren har ju ofta avhandlat begreppet ”Den grå eminensen” i sina romaner, ofta med ett visst våldskapital, så även här.
Östergren har ju ett språk som få, älskar att berätta annorlunda historier, men detta blir lite för mycket i min smak. Romanen är på 747 sidor (!), men borde ha strukits ned en hel del. Jag antar att det krävs ett visst mod av en Förlagsredaktör att uppmana till strykningar till en före detta akademiledamot och uppburen författare, men här skulle det definitivt ha gjort helheten mycket bättre.
Ett sådant exempel som inte tillför handlingen något alls, men upptar 37 sidor där en av ägarna till PR-byrån försöker komma sin son närmare och åker upp till Dalsland för att fotografera bäver. (Ja ni läste rätt). Det finns andra avsnitt som borde strukits, men där det med lite god vilja kan sägas höra ihop med huvudhandlingen.
Men gillar man Östergren, så är den värd att läsa, men den har tyvärr blockerat annan läsning då jag periodvis bara inte orkade fortsätta.
Richard Nixon, den amerikanske presidenten som fastnade i Watergateträsket och insåg att han gjorde bäst i att avgå. Kring honom fanns det en skröna om hur man kunde avgöra om han talade sanning eller inte då han kunde ses på TV.
Om man skulle föra över samma anekdot på Putin? Då blir det tyvärr inga satser med sanning. Enda tillfället han inte ljuger är nog när han sover. Och han har nog problem med sömnen också.
Sverigedemokraterna har sagt ja till tillfälligt mottagande av krigsflyktingar från Ukraina. Det handlar om”riktiga” krigsflyktingar från vårt närområde.
Krigsflyktingar från Kiev
Ekonomiska flyktingar från Aleppo i Syrien
Detta meddelades idag på SD:s valkonferens. På SVT:s fråga varför tex krigsflyktingar fran Syrien inte accepteras blev svaret att de inte är krigsflyktingar, de är ekonomiska flyktingar.