Inges funderingar

Jag har just lagt ifrån mig en annorlunda bok: Renegater av Klas Östergren. En lång, alltför lång, men naturligtvis välskriven bok, med ett ganska udda upplägg av handlingen. Men först en kort sammanfattning.

Detta är en fristående tredje del av Östergrens tidigare Gentlemen och Gangsters, skriven i första person, och är autofiktiv, jaget är författaren själv utan förbehåll. (Om det var så tydligt i de första två delarna kommer jag inte ihåg.)
Henry Morgan, som man väl får kalla antagonisten i böckerna, dyker upp igen, denna gång hos författaren i hans bostad på Österlen. Och inte helt oväntat för det med sig en del komplikationer via gamla bekanta, som till exempel, Envoyén som vill ha en redogörelse av vad som hände i Svenska Akademin när uppgörelsen med den så kallade kulturprofilen höll på att sänka hela institutionen. Det är den ena av två huvudhandlingar.

Det blir helt uppenbart att författaren velat beskriva Akademins vedermödor utifrån sin synvinkel oavsett, (han avgick ju efter detta) och nu tar han romanformen som medel. Och den uppgörelsen skrivs slutligen i form av en formell rapport, så som den kunde ha skrivits även utan romanen som alibi. Klart intressant att läsa, även om den är lite väl lång, 167 sidor utan ett enda nytt stycke!

Den andra huvudhandlingen är förlagd till den totalt misslyckade PR kampanjen som gjordes i Sydafrika för drygt tjugo år sedan, då man bland annat ville sälja in SAAB Jas plan, och en konsert i Soweto drog tre betalande åskådare på en arena för 25 000. Den PR-byrå som bar ansvaret, och sedan gick i konkurs, bildar bakgrunden för detta, hur de ansvariga och sidofigurer handlade. Östergren har ju ofta avhandlat begreppet ”Den grå eminensen” i sina romaner, ofta med ett visst våldskapital, så även här.

Östergren har ju ett språk som få, älskar att berätta annorlunda historier, men detta blir lite för mycket i min smak. Romanen är på 747 sidor (!), men borde ha strukits ned en hel del. Jag antar att det krävs ett visst mod av en Förlagsredaktör att uppmana till strykningar till en före detta akademiledamot och uppburen författare, men här skulle det definitivt ha gjort helheten mycket bättre.
Ett sådant exempel som inte tillför handlingen något alls, men upptar 37 sidor där en av ägarna till PR-byrån försöker komma sin son närmare och åker upp till Dalsland för att fotografera bäver. (Ja ni läste rätt). Det finns andra avsnitt som borde strukits, men där det med lite god vilja kan sägas höra ihop med huvudhandlingen.

Men gillar man Östergren, så är den värd att läsa, men den har tyvärr blockerat annan läsning då jag periodvis bara inte orkade fortsätta.

Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva.
Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!

Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.

I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.

Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.

Chimamanda Ngozi Adichie.

Nigeriansk författare nu bosatt i USA, har skrivit denna fantastiska bok om en nigeriansk familj där papa håller resten av familjen i ett religiöst strypgrepp. Finns nu som pod på SR play, och berikar nu mina promenader med hunden.

Jag är inte klar än, men i motsats till mitt tidigare ljudboksförslag, Tritonus av Kjell Westö för ett tag sedan, så vågar jag lova att denna inte faller platt till marken. Det tycker jag tyvärr att den senare gjorde. När jag la ihop boken så tänkte jag: Jaha, blev det inte mer? Här måste jag säga att jag tycker att både story och språk är fantastiskt. Och den kryper under skinnet, man kan nästan ta på den spänning som man vet måste utlösas till slut. (Men det vet jag ju inte än…)