Richard Nixon, den amerikanske presidenten som fastnade i Watergateträsket och insåg att han gjorde bäst i att avgå. Kring honom fanns det en skröna om hur man kunde avgöra om han talade sanning eller inte då han kunde ses på TV.
Om han kliar sig på hakan, då talar han sanning.
Om drar handen genom håret, ja då talar han också sanning.
Om han rynkar panna, också sanning.
Men, om han rör på läpparna, då ljuger han.
Om man skulle föra över samma anekdot på Putin? Då blir det tyvärr inga satser med sanning. Enda tillfället han inte ljuger är nog när han sover. Och han har nog problem med sömnen också.
Sverigedemokraterna har sagt ja till tillfälligt mottagande av krigsflyktingar från Ukraina. Det handlar om”riktiga” krigsflyktingar från vårt närområde.
Krigsflyktingar från Kiev
Ekonomiska flyktingar från Aleppo i Syrien
Detta meddelades idag på SD:s valkonferens. På SVT:s fråga varför tex krigsflyktingar fran Syrien inte accepteras blev svaret att de inte är krigsflyktingar, de är ekonomiska flyktingar.
Jag kan inte se någon annat än brainstorming som förklaring till den oerhörda uppfinningsrikedom som politiska partier just nu har när det gäller att komma på nya lagar, längre straff, inskränkningar i fångars liv mm. Det sista var (M):s förslag för tvingande deltagande i avhopparverksamhet som rekvisit för att kunna få permission och straffreduktion. Jag kan framför mig se ett antal dystra män (ja det är nog förmodligen mest män) sittande i en rökig källarlokal och verkligen vända in och ut på sig i försök att komma på nya djärva förslag, mer restriktiva idéer.
Det enda positiva är väl att snart sinar nog förmågan att komma på något nytt, något som får oss väljare att lystra, om än bara tillfälligt. För om de då inte resignerar totalt, utan fortsätter spåna på samma tema, så borde det väl någon gång dyka upp förslag på hur man kan täta läckorna i stället för att bara skaffa större och mer imponerande pumpar? Sådana förslag som tex. polisen efterfrågar.
Det finns författare som har en egen språkstil, eller kanske är dialekt ett bättre ord. Om jag får en text i min hand så kommer jag med rätt stor sannolikhet kunna känna igen några författare på sättet att skriva. Klas Östergren, Torgny Lindgren och Håkan Nesser är sådana författare där jag förmodligen skulle säga: Ja, där satt den!
Anne Swärd
Den senaste tiden har jag läst två för mig nya bekantskaper som skulle kvala in i gruppen med igenkännbar ”dialekt”: Agnes Lidbeck och Anne Swärd. Nu har jag visserligen bara läst två av varje, men igenkänningsfaktorn var hög.
I går avslutade jag ”Jackie” skriven av Anne Swärd. Mycket läsvärd, men jag ska inte berätta mer, spoilerfaktorn är för hög. Men den sista delen av boken gick bara inte att lägga ifrån sig.
Slumpen är ingen tillfällighet? Av de fem författare jag nämnt här är, eller har varit, medlemmar i Svenska Akademin.
Neville Chamberlain, brittisk premiärminister 1937 – 1940, besökte Tyskland och Hitler 1938 för att tillsammans med Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien skriva under det som kom att kallas Münchenöverenskommelsen. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudet landet till Tyskland. Chamberlain återvände till London viftande med avtalet, och förklarade frankt att han hade blidkat Hitler för garantera ”fred i vår tid”.
Hur det blev med det är kanske den mest tragiska perioden i vår gemensamma historia. (Det är väl naturligtvis inte lika tragiskt, men tillräckligt, att det finns personer i dag som hyllar det som skedde)
I dag återvänder inte ministrar efter möten i Kreml med samma optimistiska toner, men det som var Sudet landet 1938 känns igen i Ukraina i dag. Själv håller jag andan.
Nigeriansk författare nu bosatt i USA, har skrivit denna fantastiska bok om en nigeriansk familj där papa håller resten av familjen i ett religiöst strypgrepp. Finns nu som pod på SR play, och berikar nu mina promenader med hunden.
Chimamanda_Ngozi_Adichie
Jag är inte klar än, men i motsats till mitt tidigare ljudboksförslag, Tritonus av Kjell Westö för ett tag sedan, så vågar jag lova att denna inte faller platt till marken. Det tycker jag tyvärr att den senare gjorde. När jag la ihop boken så tänkte jag: Jaha, blev det inte mer? Här måste jag säga att jag tycker att både story och språk är fantastiskt. Och den kryper under skinnet, man kan nästan ta på den spänning som man vet måste utlösas till slut. (Men det vet jag ju inte än…)
Det är valår i år, och debatten om friskolors vara eller inte vara dyker upp på ett tydligare sätt. Inte för att jag tror att det kommer att bli någon huvudfråga, så lurar den ändå där i bakgrunden.
Då kommer det troligen mest handla om stora skolkoncerner ska få lov att kapitalisera på våra skattepengar. Då är det mest en ideologisk fråga, och skiljelinjen i politiken kommer inte att ändras bara för att det är val. (För Socialdemokraterna blir det väl nån form av urvattnad linje två?). Men en annan vinkling har också dykt upp på ett tydligare sätt: Dess påverkan på samhället i stort, och i synnerhet för utanförsskapsområden.
För några veckor sedan stack den nya skolminister, Lina Axelsson Kihlblom, ut hakan och pratade om segregationen och friskolornas roll där. Hon påstod helt fräckt att de har en negativ inverkan. I en debattartikel vågade hon till och med hävda att Reinfeld hade ansvar för skolskjutningarna. Självfallet ryckte några ur M-toppen ut och sa att hon blandade bort korten.
Kihlblom är inte en politiker i grunden, hon har i stället varit en framgångsrik skolledare i ett utsatt område i Södertälje, och lyckats väl. Så det hon säger är inte taget ur luften. Och för att vara helt ärliga, oavsett om vi är för eller mot friskolor, så måste vi nog inse att ett fritt skolval påverkar integrationen negativt. Skolpengen är dessutom så finurligt utformad att den inte betalas ut efter behov, utan per huvud. Så om en kommun får problem genom att elevunderlaget sviktar (kommunen har skyldighet att erbjuda undervisning, det har inte friskolorna) eller skolan har särskilda utmaningar och man skjuter till mer medel. Ja, då ska friskolan ha lika mycket mer. Verkar det vettigt?
Men i dag, 31 jan, såg jag en artikel i GP där sociologen och författaren Maria Törnqvist sammanfattade problematiken på ett lysande sätt. Rubriken var:
För ungefär ett år sedan läste jag Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. Den var lång, men det var det värt. Men jag kommer också ihåg att jag (eller Sandgren) hade en svacka någonstans i mitten. Hon excellerade i filosofi, för mig blev det till slut väl mycket, och jag sa: Nämner hon Wittgenstein en gång till lägger jag ihop boken! Hon nämnde det säkert en gång till, men jag läste färdigt. Tack och lov.
Radioföljetongen på P1 just nu är Casa Tritonus av Kjell Westö, uppläst av Reine Brynolfsson. Westö är en författare som få när det gäller att gestalta personer och miljöer. Han har ett fantastiskt lättsamt språk, en trovärdig story och har ett mänskligt filosofiskt anslag. Huvudpersonen, en konsertmästare bygger sig ett magnifikt palats åt sig i den finska skärgården.
Westö måste vara helt besatt av klassiska tonsättare, och även ha bra kunskap om förutsättningarna för att sätta upp musik. Men! Jag känner nu lite på samma sätt nu som med Sandgren: Nämner han Wagner en gång till, slutar jag.
Boken är bra, men den är för lång. Har ni varit på fest någon gång där en, för all del påläst, person kan sitta och berätta och upprepa sina berättelser in absurdum? Till slut vill man bara gå därifrån med ett artigt leende.
Boken är för bra för att sluta läsa (lyssna i detta fall), men jag undrar stilla hur hans lektör resonerat?
Ett annat tips av Westö är ”Den svavelgula himlen” (2017). Där har han hållit sig inom ramarna.
En och annan kanske tänker att jag är lite konspiratoriskt lagd angående vad jag skrev om SD:s politik förra veckan, att jag målar fan på väggen. Låt oss hoppas att ni som ser det så har rätt.
Slumpen är ingen tillfällighet?
Förra veckan avslutade jag en bok som ger en dystopisk bild av hur det skulle kunna se ut i en, inte alltför avlägsen framtid i vårt kära fosterland, ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru. Han sitter ofta i Babels författarpanel, och jag blev nyfiken på vad han skrivit. Jag fann en driven författare som beskriver ett Sverige där demokratin ersatts av en ideologiskt ren stat. En författare med mycket god språkkänsla, som försöker varna oss för hur det skulle kunna gå. Men framför allt är det en roman med framåtdriv och vackert språk.
Förra veckans politiska cirkus lämnade nog få oberörda. I så fall tillhör de nog den skara som ändå har givit upp.
Jag ska inte ägna tid till att peka finger, det sköter så många andra proffstyckare redan. Däremot funderar jag lite på argumenten som lades fram för att rättfärdiga en del besynnerliga val. Att vi med all sannolikhet kommer att få se mer av denna ”röra” är nog ingen vild gissning. Det handlar nog mest om en ovana att manövrera i ett helt annorlunda politiskt landskap. Alla är vi barn i början.
Nooshi_Dadgostar
Att Vänsterpartiet till slut insåg att det inte var bra strategi att fungera som dörrmatta åt en bakbunden regering var ju inte så konstigt, speciellt inte inför ett nytt val. Att de dessutom lyckades få till ett reglerat samarbete med regeringen? De satsade all-in, blev inte synade och tog hem potten! (Man brukar säga att poker inte är ett spel OM pengar, utan MED pengar.)
Miljöpartiet avgick ur regeringen! Motivet var att inte kunna regera på en SD-budget. Det måste ha kommit som en total överrsakning att regeringens budget skulle falla?
Liberalerna ramlade ur mediebevakningen, men hade tidigare förklarat att de inte kunde stödja en budget med skattesänkning på bensin.
Åhdal
Centern värjde sig för ytterkantspartierna, det vill säga (V) och (SD). Det var deras linje i frågan. Men blev det så? De tolererade Magdalena Andersson som regeringsbildare trots att det då var känt att (V) hade ett avtal med (S). Motiv? De ville inte ha SD:s inflytande i en eventuell regeringsombildning. Därefter valde de bort regeringens budget med hänvisning till V:s avtal med reeringen… Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där Martin Åhdal, Centerns ekonomiske talesperson, försökte förklara logiken. Man kan ju undra vad han gjort för ont för att behöva sitta där? Inom parentes kan jag ju säga att jag inte blev så mycket klokare.
Två frågor av fortsatt intresse:
Jomshof
SD
Hur ska partierna förhålla sig till SD? Och det handlar då inte bara om Liberalerna (om de nu lyckas hålla sig kvar i riksdagen) och Centern. Jag tror även att M och KD till slut inser att detta gick kanske lite för fort, och tro att SD kommer att nöja sig med budgetsamarbete är nog ganska naivt. De kommer att ställa krav som blir svettiga.
Slumpen är ingen tillfällighet? SD hade sina Landsdagar samma vecka, och en triumferande Jimmie såg ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri. Nej, snarare att han lyckats få sina fiender att ramla över kanten till stupet.
Vi kan tycka vad vi vill om SD, och det gör vi. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat i riksdagen. Demokratin och paramentalismen är honnörsord för alla riksdagspartier och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte alltid?
Ytterkantspartier
Inte minst Centern har tydligt markerat att V och SD ska man bara inte samarbeta med. Vad kännetecknar ett ytterkantsparti? Rötter eller politisk inriktning?
Vänsterpartiet antog sitt nuvarande namn 1990 som ersatte det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna som använts från 1967, dessförinnan Sveriges Kommunistiska Parti från 1921. Kommunismen i Östeuropa föll runt 1990, och det är nog ingen tillfällighet att sista namnbytet skedde i samma veva. Det skedde även ett visst utbyte med partierna i Öst genom åren. Och Lars Ohly som var partiledare 2004–2012 valde faktiskt att inte distansera sig från begreppet kommunism. Han var nog ganska ensam, men likafullt. Med tanke på att Stalins terror tog livet av fler än Hitler klarade av, så är det inte så jättekonstigt att de kan kopplas ihop med begreppet ytterlighetsparti.
Sverigedemokraterna.
Deras bruna rötter är kända, och förnekas knappast ens av partiledningen. Nu ska det till en vitbok för att reda ut begreppen.
Dagens politik
Det finns däremot en enorm skillnad var partierna står i dag. Vänsterpartiet är väl mest att betrakta som Socialdemokraterna var för, säg ett halvsekel sedan. De bedriver en ganska urvattnad socialism, kommunismen ligger väldigt långt borta.
Sverigedemokraternas politik däremot ger mig kalla kårar. Inte bara för att enstaka företrädare ”avslöjar sig” då och då och försätter partiledningen i knipa. (Det brukar inte ha någon avgörande betydelse, det verkar visserligen som att allt rinner av partiet som en gås välsignad av Trump). Nej, vad värre är att de har en böjelse för odemokratiska inslag i omvärlden, att invandringsfrågorna överskuggar allt. (Jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga).
Landsdagarna blev tydliga. De vill inte bara ha ett moratorium för invandring, man vill gå ett steg längre, återinvandring som mål, alltså en minskning av invandrade personer.
Vart udden är riktad behöver vi nog inte sväva i ovisshet om. Partisekreterare Jomshof sade i veckan att ”Islam är en dålig religion” som motivering till att förbjuda Islamska friskolor. Hans tunga slant för några månader sedan då han sa något liknande. Han försökte då släta över det, i dag tycker han tydligen att det inte behövs längre. Kanske till och med vinner röster?
Det känns tyvärr som en kall kåre blåser genom rummet. Från en del av Europas historia jag hoppades var just historia.
