Vi, Dan och jag, har fått oväntat sällskap i form av en oblyg rävhona. Hon är så oblyg att hon äter kakor ur Dans hand. Förvisso en spännande händelse. Något åtminstone jag bara sett på U-tube eller nåt naturprogram. Marianne, min yngsta (nu i medelåldern) är inte lika förtjust i besöken. Hon ser problem jag inte tänkt på: Parasiter. Men visst är hon söt?
Sedan finns det andra rävrumpor, biologiska sådana: Visst är även de vackra?
Inom parentes: Dan är vår stuggranne.
I dessa tider är det lika hopplöst som i forna tider, och dess för innan
Vad är det som får dig att komma ihåg en sommarpratare? Alla har vi våra favoriter, men något är det som gör att det fastnar.
För min del så kan jag lista tre saker:
– Temat, innehållet. Det är det viktigaste. Vissa har så givna och förutsägbara saker att säga att det blir till slut en enda lång gäspning.
– Dramaturgin. Med det menar jag hur berättaren lägger upp innehållet, gestaltar skulle man kunna kalla det om vi pratar om romaner. En del är suveräna, andra har inte gåvan.
– En behaglig röst. Skulle kanske inte betyda så mycket, men det gör stor skillnad.
Jag brukar sällan kika i tablån vem som pratar, lite slumpmässiga blir mina val. I dag satte jag på radion när jag skulle äta lunch, kom in i programmet efter en dryg kvart, och blev golvad! Här uppfylldes alla tre kriterier med råge. Olga Persson. Så här presenterar SR hennes sommarprat:
Olga Persson är statsvetare och har ägnat större delen av sitt liv åt att jobba inom kvinnorörelsen för ett jämställt samhälle fritt från våld.
Hon är förbundsordförande för Unizon som samlar mer än 130 kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Hon har även varit utredningssekreterare på Regeringskansliet.
Olga Persson syns och hörs ofta i debatten om våld mot kvinnor.
I sitt Sommar pratar Olga Persson om den ständigt pågående pandemin av mäns våld mot kvinnor, som dödar och skrämmer kvinnor över hela världen men som aldrig leder till några restriktioner.
– Och om varför humor är bästa vaccinet och om fantasin att jag innerst inne är Bob Dylan.
LYSSNA!
Jag vet inte vilken del jag ska lyfta fram som mest framträdande, men motvilligt väljer jag dramaturgin. Suverän.
Andra tips:
Jag fick en blänkare från en FB-vän om ett sommarprat som hon pushade för:
Mathilda Hofling Lyssnarnas val.
Hon talar om sexuella övergrepp, trafficking och prostitution i sitt Sommarprogram. Om du känner igen dig och själv behöver hjälp eller råd kan du bland annat vända dig hit.
Gripande, ofattbart även om man egentligen hört det förr. Men detta var personligt, och utlämnande. Innehållet var omtumlande. Däremot, var de andra delarna inte full pott. Nu är detta inte en tävling gudskelov.
För några år sedan lyssnade jag på en sommarpratare som sa något i stil med att: ”Alla kan bli sommarpratare.” Den meningen fastnade hos mig, men jag begriper inte vad i mitt liv som skulle kunna vara intressant för andra? Nej, det krävs nog mer än så. Så jag släpper det nu…
Med åren blir man mera tolerant men mindre observant
Rolf Fridholm
Ja, för denna gång verkar det. En underlig situation med en regering som inte har ett ordentligt riksdagsunderlag. Hoppande majoriteter är inget nytt. (S) har i modern tid aldrig haft egen majoritet, men klarat av att navigera med, i första hand, passivt stöd av (V). Januariöverenskommelsen var ju en ganska ohelig allians, och lämnade (V) utanför köttgrytorna. Med en ny partiledare förändrades spelplanen. Helt plötsligt var de inte lojala längre, utan tog strid för en fråga de tidigt sagt var omöjlig att rösta för. Samtidigt lämnade Sabuni och (L) lojaliteten till januariavtalet. Löven måste ha varit överraskad, det fanns nog inte på hans karta att detta skulle hända. Den gamle fackbasen med rykte om att vara en styv förhandlare.
Men det oväntade hände. Med all respekt för (V):s ställningstagande i sakfrågan, så handlade det nog mest för dem att inte agera dörrmatta längre. Eller? ”Politik är att vilja” som Palme sa långt tillbaka i tiden.
En gemensam nämnare är Sverigedemokraternas inflytande. Skall man eller inte samarbeta med dem? Och då handlar om realpolitik. Man må tycka vad man vill om SD:s bruna rötter, deras populistiska politik i stort, förmågan att få det mesta att handla om invandringsfrågor (jag ger mig f-n på att de få dagspriset på persilja att bli en invandringsfråga). Men faktum kvarstår: De har 62 mandat i riksdagen! På något sätt måste övriga partier förhålla sig till det. Man kan på moraliska grunder säga blankt nej till att ta i dem med tång. Likafullt har svenska folket givit dem 62 mandat. Demokratin, parlamentarismen är honnörsord för alla riksdagspartier, och svenska folket har accepterat SD. Ska vi då säga att, jo det gäller naturligtvis, men kanske inte för alla? Värderingar som kolliderar.
Sen är det ju naturligtvis lätt att peka finger på M, KD och L. Det var ju inte så länge sedan de alla uttalade kategoriskt att SD skulle hållas på armlängds avstånd. Men med regeringsmakten inom räckhåll kan man ju alltid dagtinga med sina övertygelser.
Att göra SD till martyrer gör förmodligen saken ännu värre, eller bättre beroende på vilken sida man står. Nästa gång har de kanske 70-80 mandat. Att släppa in dem i värmen? Man måste nog vara väldigt naiv om någon trodde att det inte skulle göra skillnad i praktisk politik. Med både (M) och (KD) som tagit några steg till höger efter partiledarbytena, har jag svårt att tro att Jimmie förblir passiv. Han kommer att ta chansen så här nära nästa ordinarie val att spänna musklerna.
Min inställning, ska man samarbeta med SD? Jag kan tyvärr inte önska SD ut ur riksdagen, inte heller få svenskarna att titta lite närmare på SD:s politiska gärning. Om jag satt i den politiska turbulensens centrum nu, skulle jag som den konflikträdda person jag är, lägga ned min röst.
Plötsligt föll det mig in. Sen slog det mig. Och det gjorde ont.
Rolf Fridholm (ur hans ’Fjuttigheter’)
Jag var ute vid Mellsjön i några dagar förra helgen. Tog för vana att gå en längre (allt är relativt) promenad på morgonen med hunden. Relativt för hunden börjar bli gammal, och orkar inte samma som förr. (Husse åldras gudskelov inte)
I måndags hade jag kommit några hundra meter när jag insåg att telefonen var kvar i stugan. Var på väg att hämta den när jag ställde mig frågan: Varför? För att se hur länge jag varit ute? För att vara tillgänglig? För att kunna se hur många steg jag avverkat?
Jag gick inte tillbaka, men insåg hur beroende jag blivit av få veta detta, att kunna svara på SMS eller samtal. Det var inte nödvändigt, mer ett uttryck för hur fången även jag blivit av den omedelbara informationen, att kunna mäta. Den vetskapen var i och för sig inte ny, men ibland så blir det påtagligt.
För övrigt har jag ett bra boktips, ”Ett amerikanskt äktenskap” av Tayari Jones. Bra och annorlunda intrig, vackert och lättläst språk, och inte förutsägbar.
Utan att spoila så handlar det om ett triangeldrama i annorlunda sättning. Den är skriven i jagform utifrån tre olika personers perspektiv, och när jag skriver att den inte är förutsägbar, så slutar den inte med Hollywoodstil.
Om man alltid har roligt, så märker man inte att man har roligt… Därför måste man också ha tråkigt ibland.
Alfons Åberg
Nu var det länge sedan jag skrev något här, vilket är synd (ja, synd kan ha en annan betydelse, och det är ju synd att det inte var den synden). Det finns orsaker till att det tagit tid att hitta tillbaka, men det ska jag inte gå in på här och nu.
Oavsett, så ska jag försöka uppdatera lite mer regelbundet nu, varje helg är målet.
Jag kommer inte riktigt ihåg vilket radioprogram jag lyssnade på för nån vecka sedan, men det var en krönika på P1. Krönikören var journalist, och reflekterade över innehållet i nyhetsflödena. Kontentan var att det är nog inte så konstigt att många blir deppiga av att följa nyheterna. Om jag utan några anspråk på korrekthet försöker minnas vad jag följt i nyheterna senaste tiden, så är det detta:
Var det något som gjorde dig glad i den listan?
Men sommaren är här, och vi har, -tills i dag, -begåvats med ett underbart väder. DET är värt att fira! (Och, solen kommer tillbaka, jag lovar!)
För en dryg vecka sedan konstaterade jag här att även jag drabbas av Covid. Men, med lätta symptom, och gott hopp.
Nu börjar jag jag bli innerligt trött på skiten. Hög feber fortfarande, och allmäntillstånd lite risigt. Jag besökte min VC i går, blev undersökt, varpå de skickade mig vidare till akuten på Östra. (Premiär för ambulanstransport!) Men ett antal prover av olika slag senare skickade de hem mig med uppmaning om att hålla koll på förändringar.
Mamma gick bort i söndags i Covid19. Hon låg på Sjukhuset i Borås i knappt två veckor innan hon somnade in. Jag var där mest hela veckan, och sov i hennes rum sista tre nätterna.
Det blir bra för samvetet, men inte för hälsan. Jag lyckades nämnligen dra på mig samma skit själv. Fick positivt provsvar i dag. (Vad är positivt med det?)
Men så här långt, på fjärde dagen, är det väldigt milda symptom. Lite feber, torrhosta och en aning om att luftrören är irriterade.
Så, jag håller tummarna att det inte blir mer än så.
De viktigaste egenskaperna är ärlighet och uppriktighet, lyckas man förfalska dessa kan man komma långt.
Groucho Marx
Se upp med foliehattarna, de är inte längre vad de var.
I går lyssnade jag på P1:s program konflikt, titeln var ”Konspirationspandemin.” Om ni bara ruskar på huvudet, tänker att, Ja sådana har det alltid funnits, det är mest synd om dem själva så finns det anledning att lyssna på det programmet. Det handlar om mer, och mycket allvarligare saker i dag.
En kort notering finns även på nätmagasinet Opulens kring fenomenet.
Gör det rätta. Det kommer att förnöja några människor och förvåna resten.
(Mark Twain)
Slumpen är ingen tillfällighet
Det var titeln på en bok jag snubblade över för kanske 15 år sedan. The bottom line var att, precis som titeln säger, det finns en determinism i slumpen. En spännande bok och, faktiskt, ganska övertygande. Det var för all del en kort passage där jag knappt under pistolhot hade skrivit under på vad författaren sa.
Just nu går en radioföljetong på P1, ’Om våren’ av Karl-Ove Knausgård. En författare som väckte mycket uppmärksamhet när han gav ut romansviten ’Min kamp’. Den lär ha sålt i över en halv miljon ex!
Jag var lite intresserad av att läsa den då det begav sig. Men längden på böckerna, samt vissa recensioner, gjorde att jag avstod.
Häromdagen, av en slump, slog jag på P1 när uppläsningen av ’Om våren’ höll på. Jag hamnade i en mycket detaljerad beskrivning av ett toalettbesök!
Men nu kan jag lägga till mitt litterära CV att jag lyssnat på Knausgård. Visserligen bara fem minuter, och det lär inte bli mer.
Slumpen är ingen tillfällighet?
Det förgågna kommer aldrig igen. Men det återupprepar sig.
8:e mars
Internationella kvinnodagen instiftades 1910 av av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. Det är kanske ett faktum som vissa feminister som förkastar socialism inte känner till. (Ja, jag raljerar lite) Oavsett, var det en viktig milstolpe för den kommande feminismen. Nu var inte 8 mars den dag som var gemensam ursprungligen, det datumet kom först 1978 på FN:s initiativ.
Oavsett, nio år senare, 1919, föddes min pappa. Så under de sista dryga 40 åren har han inom familjen fått dela den dagen med kvinnorörelsen. Nja, han dog 2003, så bara under 25 år. Men jag tror inte att han kände någon konkurrens.
Nu kan jag inte fråga honom längre (F-n vad mycket som man skulle ha velat fråga, egentligen), men jag är helt övertygad att han skulle vara helt bekväm med feminismen.
Ordet feminism var nog inget han tänkte så mycket på. Men jag skulle nog våga påstå att han stod upp för de fundamentala rättigheter som kvinnorörelsen kämpat för. Född in i arbetarrörelsen på den tid den var radikal, inte bara sugen på makt, är jag helt säker på att han skulle ha stöttat feminismen som den definierades från början. I dag, med de skarpa kanterna i debatten? Tveksamt. Jag är visserligen partisk, men han var socialdemokratin trogen i dess ursprungliga form, och där fanns nog inte utrymme för den hätska debatten.
Oavsett. I dag var jag på Toarps kyrkogård, tände ett ljus för honom. Talade om för honom att jag saknar honom, saknar att kunna diskutera med honom. Men även att få ett tydligare svar på vem han var bakom sin mask. Han var, som förmodligen även jag kan beskyllas för, inte speciellt öppen med sina känslor.
Hade vi kunnat prata om sådant? Jag kommer naturligtvis aldrig att få något svar, men om jag hade haft modet att ställa frågorna, så tror jag faktiskt det.
Men jag älskar dig fortfarande.