Utgiven på Wahlström och Widstrand 2023 (Finns just nu på bokrean)

Har ni någon gång läst en bok ni tycker är för lång (alldeles för många böcker i dag tycker jag är för långa) och funderat över vad som borde strykas? Ni tycker egentligen om både handlingen och språket, men författaren broderar ut i överkant. En sådan bok jag just lagt till handlingarna är: Lektioner i kemi.

Den är inte jättelång, 384 sidor, men jag tycker ändå att den kunde strukits ned en aning.  Så här beskrivs boken av förlaget:

Elizabeth Zott är ingen vanlig kvinna. Faktum är att Elizabeth Zott skulle vara den första att påpeka att det inte finns något som heter en vanlig kvinna.
Det är 1960-tal i Kalifornien. Allt Elizabeth Zott någonsin velat är att satsa på karriären som kemist, men forskningsinstitutet där hon arbetar ligger inte direkt i framkant när det kommer till jämställdhet. Livet händer och plötsligt är Elizabeth ensamstående mamma och – bisarrt nog – stjärna i Amerikas mest omtyckta matlagningsprogram Middag kl sex. Samtidigt som hennes manliga kollegor alltid antytt att köket var den enda platsen för Elizabeth visar sig hennes sällsynta närmande till matlagning (”ta en halvliter H2O och tillsätt en nypa natriumklorid”) och självständiga exempel vara banbrytande. Detta eftersom Elizabeth inte bara lär kvinnor hur man lagar mat, utan också kemins lagar och hur man ändrar status quo. Hon lär dem att en kvinnas plats är ute i världen.

Utöver Elizabeth så har vi en, milt uttryckt, brådmogen dotter i förskoleålder, en hund som vars intelligens får en Bordercollie att framstå som korkad. Med andra ord blir det lite av en skröna över det hela. Och jag gillar skrönor. Huvudpersonen beskriver verklighetens USA på sextiotalet utifrån ett kvinnoperspektiv, men det som gör hennes beskrivningar träffande är att hon utan tvekan närmast skulle kunna beskrivas som en person med Aspergers syndrom, hennes verklighet är utan filter. Det kommer inte minst fram i de rikliga dialogerna, som är verkligt välskrivna och humoristiska. Dramaturgin fungerar väl, det är nog det som håller mig kvar i mitten av boken.

Vad är det då som gör att jag skulle vilja korta ned den? Det blir för mycket av goda! Framför allt tänker jag på dialogerna. De blir till slut både i längsta laget, samt rätt förutsägbara.

Men, ändå. Det är en bok värd att läsa!