Forum – 2024
Baksidestexten:
En varm debutroman i samma anda som Löpa varg. Om en åldrad mans kamp för att behålla makten över sitt eget liv.
Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir alltmer knapp för att hinna lösa det som ibland känns omöjligt – relationen till sonen.
Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.
Mitt omdöme
Det är en bok jag tyckte mycket om, behagligt och lättläst språk. Den väcker känslor och sympati både för Bo och omgivningen som i grund och botten vill honom väl trots deras meningsskiljaktigheter. Åldrandet är central i berättelsen, gestaltad på ett ärligt sätt. Det är något som finns färskt i mitt minne genom min mamma som gick bort för tre år sedan. Även hon med hemtjänst där hon uppskattade viss personal, andra mindre eller inte alls, precis om i boken. Liza har för övrigt tagit ett smart grepp med hjälp av hemtjänsten. Kapitlen inleds med en kort anteckning från avgående personal till den som skall gå på där hen skriver hur Bo har det. Realistiskt och effektivt.
Huvudintrigen handlar om Bo och sonens syn på om fadern är kapabel att klara livet med enbart hemtjänsten. Där får hunden Sixten en central roll. Hunden är vad som håller livsandarna vid liv, och nu hotar omgivningen att ta den ifrån honom. Starkt skildrat. Vad jag även uppskattade mycket med boken är att författaren lyckas trovärdigt och sympatiskt att gestalta allas perspektiv.
Detta är en debutant som lycktas mycket väl och jag ser fram emot fler böcker av henne.
